Nu ska det avslöjas: vi är på Mallorca för vi ville hänga med Miro. När vi förstod att vi förra året var på Mallorca och inte förstod att han stora museum var där, beslöt vi ha som mål denna vinter åka hit. Nu är vi här. Mallorca bodde stor del av sitt liv på Mallorca med sin familj och i Palma känns han fortfarande väldigt närvarande med sin konst. Han har verkligen satt djupa spår här.

Mallorca är storstilat, kulturälskande. När vi väl kommit innanför de närmast osynliga öppningen mot gatan till museet, möter oss en värld i stora proportioner. Vi känner oss som små puttisar som glassar omkring i denna värld som från början var platsen för Joan Miros hem och atelje, numera också ett stort museum med hans konst.

Vi som har rest så långt för det här, tycker nog det är lite väl långt mellan bilderna. Det är elegant rymd, men vi ville sett MER. Men synd att klaga, vi får massor.

Men vi hittar många favoriter, men saknar mycket ändå. Vi är ju hungriga, Mirohungriga.

Gangas favorit är nog väggen i cafeterian.

Men, det med mest feeling är ändock att få uppleva Miros stora atelje. Helt som det var när det begav sig.

Med giriga ögon tar vi in allt. Arbetsytorna, borden med bockar oh borden på hjul, mängden stafflier, alla dukar som väntar och alla spännande penslar. Platsen har en kraft. Bilderna som står här, färdiga o ofärdiga är inte dekoration, de är nästan magi, de är djupt informationsbärande.

Kanske berättar hans bilder om, var i Universum vi kommer ifrån?

Vi vandrar vidare och nästa dag besöker vi ännu ett konstpalats i Palma, här mer naturligtvis mer Miro och Ganga fortsätter att nära sin teori att Miro egentligen var ett UFO som gav oss ny uppgraderad information om vem vi är och om våra vänner i Universum.

Ovan är det teaterkostymer som Miro skapat. Vi ler med hela oss. Miro var verkligen sin egen. Det är kaxigt, snällt och galet på en och samma gång. Vilken planet kommer de här i från??!

Vi är så bestämda i vårt Miroletande, att långt in på natten, i fullmånens sken, letar vi -och finner.

Vid den anlagda sjön framför katedralen finner vi en stor keramisk vägg. Han har liksom tecknat konturerna med ett stort tjockt rep som han halvt begravt i leran och sedan tagit bort, det ger en reliefverkan åt bilden som han sen målat i starka färger.

Vi till och med hittar en av hans favorit ställe på en anonym gata. Ett stiligt äldre cafe där han lär ha sippat varm choklad och ätit mandelkaka. I brist på information från personalen bestämmer vi helt enkelt själva, vilken som var Miros stol, så vi bjuder in honom att sitta med oss.

Eftersom de endast hade ko-mjölk i chokladmjölken, fick vi ta andra alternativ. Rurik drog vinstlotten med ett glas mandelmjölk. Det lät ju urmesigt, men visade sig vara en otroligt kulinarisk upplevelse, hemlagad tjock och med många djupa smaker. Vi är övertygade om att även Miro ibland tog ett glas av denna mandelmjölk.