Påskafton vigde vi till Camelie-Heaing. Finns inga andra ord för det. Tage Andersen har öppet i Gunillaberg och visar sina helt makalösa Camelior i en helt makalös miljö. Vi mjuknar… öppnar oss…. förändras…. liksom sjunger innifrån….

Vi har tagit oss till snöigare trakter, högre upp i bergen och på andra sidan Jönköping, från oss sett. Sol, men kallt, isigt och slaskigt, men i växthuset finns paradiset.

Gläds åt stillheten här inne -och skönheten, in i minsta detalj. Camelior är lite kinkiga att driva fram men här är det stora gigantiska, nästan träd. Fulla av knoppande och blommande skönhet.

Vi kommer bra överens och vi nickar till varandra. Att vandra här, i växthuset och på Gunillaberg förändrar tidsbegreppet. Här är så mycket omsorg och detaljer.

Detaljer som tar tid. Inget hastigt.  Som ihoprullade blad. varsamt ihopknutna med natursnöre… eller mossa som växer…. pinnar som bildar kanter…

Verksamheten på Gunillaberg är mer blygsam så här års. Men Tage är här, så är det ofta och han ställer snällt upp på bild.

Detaljernas mästare, allt tycks bli till konst i hans närhet. Tage försvinner ner, med käpp i hand, till växthuset medan vi går in i slottet. Rurik suckar av ”vill-ha” när vi ser efter honom och beundrar hans rock.

Alltså, det känns som en befinner sig i en saga, eller parallell verklighet. Lika härligt som det är är att läsa en saga, lika uppfyllda -och förändrade, känner vi oss när vi lämnar.

Till och med den sörjiga vägen förvandlas till skönhet i våra ögon.