Lilla familjen

Vi måste ju uppdatera er på tillväxten: Lilla familjen….. inte så liten familj längre. Och aldrig så glad Eden som när alla är samlade, det är det bästa som finns!

Det lilla grynet, Lexi växer på. titta så fint, nu kan hon minsann lyfta upp huvudet hur bra som helst!

En sån liten vill en ju pussa på, hela tiden! Så mormor Ganga, åker och hälsar på om en månad. Jag bara måste!!

Kramar på er!

flashig glas och betong

Efter förra inlägget om det lantliga, mitt i London, måste jag ju balansera med motsatsen. För glas och betong är trots allt det som gäller mest. Så den här lilla tösen, som sov nästan hela tiden ( när hon inte åt eller bajsade) är ju fortfarande väldigt liten och det var ett STORT äventyr när vi la henne i vagnen och gick iväg för att utföra lite ärende. ”-Hur ska det gå!” ungefär.

Nybyggda flashiga kvarter i Canary wharf. Mycket banker, polerad sten, överdåd och ordning o redan.Det är vårt promenadstråk. Här behövs det babysar som påminner om hur levande livet verkligen är. – jaha, vad är det nu? Varför piper hon? Ella tar det lugnt och låter Lexi bestämma.

Verkligen raka motsatsen till den CityFarm som jag beskrev i förra inlägget. Men spännande.

Men det är fullt av små oaser. Vi äter takeaway, sushi i en park med vattenporl. En lång vattentrappa slingrar sig igenom parken, massor av människor sitter och äter sin lunch och njuter sommar. Gräset under våra fötter är bitvis av plast. Men det är så rogivande här oavsett plastgräs eller inte.

”Det här är ett sånt tillfälle som man bara vill minnas, helt och fullt.” Fram med mobilen!
Stunden innan hade jag hållit Lexi och riktigt känt hur hennes hjärta var så stort och allomfattande. Sådär så en tappar andan och bara blir ödmjuk. På bilden ovan är det egentligen bara tre stora varma hjärtan…
En stund som kan värma en hela livet.

Landet, mitt i stan. CityFarm

Permakultur. En vacker oas, inte långt ifrån där Ella o Ekin bor, finns en CityFarm. Tydligen ett begrepp som finns och flera farmar finns. Men denna är finast, tycker de. Jag blir stum av beundran när jag möts av en kronärtskocks planta på 2 meter innanför grinden.

Här hr de som vana att ta sin söndags frukost, i caféet. Lille Eden sjunger om djuren, medan han åker i vagnen, hela vägen till farmen. Sen blir det mat och sen…. Iväg som en pil och titta på alla djuren. Sååå spännande.

Det är inte lätt att hänga med då han springer sig igenom hela anläggningen. Med stopp bland favoriterna.

En ytterst elegant tupp sköter sig och kuckelurar högljutt till allas beundran.

Sen är där barnens trädgård, där de kan gräva och vattna och pilla runt. Så älskat. Tiden bara går och Eden jobbar på.

Allt är inbäddad i Permakulturens frodiga grönska. Här är mycket att uppleva för små och stora.

Generöst är det också. Titta på raden av utlåningsstövlar! Även barn som vanligtvis inte klavsar runt i jord, vatten eller djurbajs, har en chans att vara med, det är bara att låna ett par stövlar som passar.

Det var en härlig upplevelse.

Första veckan i London

Kort sammanfattning: hosta 😩

Fast de första dagarna var fest. -vad firar dom? Ganga undrar. Flaggor överallt. Fest i parken, någon har en hel kostym med Engelska flaggor.

De är ohämmad royalism; Drottningen har suttit på tronen i sjuttio år. Det firas ordentligt.

Vi firar dock Lexi. Tårta är bra. Snabb energi i kylskåpet för ammande mamma ( o alla andra). Hälsokost-tänket är bortblåst och det är NJUTNING som gäller. Fast, en tårta i taget. När den ena är uppäten bakade jag en ny. Hehe. Kanske därför jag trillade dit på dunderförkylning.

Så, har tagit det lugnt mellan matpassen ( jag lagar maten, som en riktig mormor). Men se ovan, det är vägen till mataffären. Limehouse, här har lade många Svenska skepp till, en gång i tiden, lastade med Svensk is, som sedan distribuerades ut till fisk o köttaffärer i London under året, kan jag läsa på en skylt i hamnen, på väg till affären.

Men viktigast är den process som är så vacker att se. Hur lille Eden springer till Lexi det första han gör, när han kommer hem från dagis . Med lite hjälp blir det cuddle, gosa. Sen behöver en ju prova på hur det är att vara bäbis och ligga i babysängen. Det hör ju till.

Sen står jag där på kvällen och tittar förundrat på utsikten från köksfönstret. Husen och ljusen… det är så märkliga proportioner. Det är liksom ofattbart långt från grönsakslandet där hemma, där jag brukar traska. Känns lite som att vara på en annan planet -men ändå inte.

Framme i London

Detta är ju helt galet, men jag måste få visa hur ofattbart pampigt o smidigt det går att ta sig till London. Kolla bilden ovan, det är flyget som svänger ner för landning på London City AirPort. Det är KLM som landar här, lite dyrare men de går från vår närmsta flygplats i Sverige och tar en alltså rakt in i London, på en liten överskådlig flygplats. Nästan ofattbart att den finns.

Flyget svänger runt vid landning så om en har fönsterplats är det ofattbar sightseeing. Bara att tacka. Sen är det smidigt att ta sig ut till banan och ta det lilla tåget in mot stan. På en halvtimma är jag hemma hos Ella o Ekin och barnbarnen.

Eden är livfull och älskar sin tågbana.

Lexi är bara dryga veckan gammal och tillbringar större delen av dygnet i transendent tillstånd. Ibland kommer ett leende när hon leker med änglarna.

Känner så väl igen det, hur knepigt det kan bli bara att ta sig ut helt enkelt, tillsammans. När allt till slut verkar funka, och Eden och Ekin hunnit ut börjar Lexi skrika på mat och det är bara att sätta sig o amma…. det är bara att stressa ner.

Så fick jag också glädjen att ta med två tavlor och överlämna. De såg så bra ut på plats, riktigt kul!

På väg

Här sitter en riktig mormor. skrattar åt mig själv. För det känns ungefär som jag är en småbarnsmamma, mitt i livet.

Först en väldigt lyckad konstrunda, med allt vad det innebär med förarbete och intensitet under fyra dagar. Sen direkt efter förbereda för åka bort, förbereda trädgård o ladda resväskan.

Låter kanske inte så mycket, -tyckte inte jag iheller, tills jag insåg mängden växter som skulle ner i jorden. det är ju NU som gäller. Det som ser så smått ut nu, behöver sin tid för att hinna växa till sig och leverera.

Nu är det sådana här godingar som gäller. Själv hann jag inte ens tvätta håret, duscha eller peta naglarna ( det var det jag menade med att likna mig vid en småbarnsmamma. Ingen avslappnad manikyr o så innan resan.) Resväskan är i alla fall med. Det har varit otaliga omprioriteringar så att det viktigaste blir gjort och avklarat. nu får Rurik nöjet att vara hemma, bland alla vattenslangar, snigelplockningar och sköna sovmorgnar. Och jag, Ganga uppdaterat från London.

Glas är roligt!

Vi är på det lilla glasbruket i Mantorp. Fulla av förväntan. Det är Ganga och Rurik tillsammans med Rita och Marcus. Vi är här för att fira Ritas födelsedag. Vilken lyckoträff att hyra prova-på i en timma på en glashytta!
Ovan på bild ser du samlingen av glasformar -så många blir dom efter ett långt produktivt liv. Imponerande bara det. Glashyttan har som en själ -det är glasmassan, den heta lysande av sig själv, värmen därinne stänger man aldrig av. Det är alltid hett. Svalnar den, så blir det bara en stor klump, en ohanterlig sak.

Gert var så lugn och van i allt, en perfekt guide. Så har han jobbat med det här, hela livet.
Rita är en nyfiken materialnörd o kreativ, klart det här är intressant. Gert hade ett upplägg och gick metodisk till väga. Svårighetsgraden trappades upp lite försiktigt efter hand. Att göra det själv, både rulla stången och forma/ svarva med den andra handen är två väääldigt maxade moment, på samma gång. Flexibilitet kan vara en bra egenskap som syns på filmen nedan.

Sen fick vi prova allihopa, en i taget. Gert levererade den heta glasmassan och rullade stången medan vi koncentrerade oss på att svarva, med den blöta tidningen i handen -och det var minsann inte så bara! Glas är ett väldigt flörtigt material, en blir liksom fast, med en gång, hypnotiserad. På det sättet påminner det om raku. Det är väl hettan och glöden som gör det. Det är ju smält glas! Många hundra grader varm och självlysande. En måste vara fokuserad och marginalerna för att klanta till det, är inte så stora. Ingen tid att tänka på något annat.

Men det var ju Rita som var huvudperson så vi andra bara provade lite (jättekul!) Sen fick Rita blåsa ett set (6st) glas: Eget munstycke att blåsa i och på plats på pallen. Gert hämtade och förformade massan som sen gick glasmassan ner i en form och Rita blåste.
Formen doppas i vatten mellan varje gång. Det är den vattenånga som blir av hettan, som gör att glaset inte fastnar i formen. Det liksom bildas en vägg av het vattenånga där inne i formen. Det var bara att öppna den och fram kom det glöd-lysande glaset!


en kort avsvalning ute, sedan var det in i efterugnen, där tog det typ två dagar innan den var nere så mycket i temperatur att det gick att ta på. Svalnar det för fort så exploderar det.

Det blir till att komma tillbaka en annan dag och hämta alla alster. Det är också ett viktigt efterarbete kvar: att skära av och slipa till kanterna. Tack och lov, det gör Gert.

Gert är pensionär, men tänker sig jobba ett par år till i hyttan. Han visar runt lite bland projekten. Det är dop-ljusstakar till kyrkan, glas till en samisk konstnär som sen jobbar vidare med glaset och skriver in texter…. det var mycket i ”Swedish blue” populärt i Svenskbygderna i USA.
Gert kommer ursprungligen från Rejmyre (nära Norrköping tror jag) och började jobba på glasbruket där. Senare flyttade han till, och blev delägare i glasbruket här i Mantorp, som är rätt nära där vi bor.
”skulle jag leva om mitt liv, blir jag gärna välja glasblåsare igen. Det har varit kul.”
Rita köper med sig en stor handblåst skål innan vi lämnar -det var förvånande billigt, tyckte vi och bugade. Det rekommenderar vi. Åk dit o köp glas!

Det blev ett långt inlägg, kunde inte låta bli och en avslutande bildbomb får det bli: Så ni får se några av De blåsta glasen, Ritas snigel och de svarvade skålarna och annat snyggt. Vi älskar våra grejer. Vi kanske också blir glasblåsare om vi får leva om våra liv!

Familjen som växer

Varning för mormor inlägg 🙂 Lycka.
I London växer familjen. Både genom att Eden växer till sig på alla sätt. bilden ovan är när de alla tre är ute och åker TÅG (tuu-tuuu) det är nämligen det bästa i världen ungefär. Men en bebis till är på gång. Den sprattlar på där inne i Ellas mage och planeras komma sådär till början av juni.

Ganga får så länge trösta sig med keramikvarianten. En baby skulptur som jag började på när Eden var på gång. Nu blev den målad och ligger fint i famnen, om en vill det.

Ganga har redan köpt biljett, har fått äran att vara i huset unden den där tiden runt nedkomst. Det är nog skönt med en mormor i köket då. Det är lite underligt med barn på distans, har inte ens klappat på babymagen, så längtan är stor.
Sen är det ju EDEN. Tack och lov för internet. vi skapar en slags relation i alla fall. roligt att kunna vara med. Videosamtal är ju en underbar möjlighet, bara man svarar…..

God morgon, Julen

skrivet så här på lillejul-afton, ser det onekligen ut som det blir en vit jul. Mysigt.
Här hos oss är det en stilla jul utan gäster. Ja, du som känner oss, vet ju vad vi hänger oss åt då!? Meditation. Så stillheten blir djup ett tag framöver. Så där till andra sidan nyår.
MEN, vi har fått nya vanor. Vi är med barnbarn (Eden) och vi har liksom hittat varandra här, i den nya internetvärlden.
Så, när det är morgon och solen går upp, då ringer Eden och vi går ut och matar fåglarna. Jättegulligt. Ja, när jag är uppe tillräckligt tidigt för att svara…





Vi har träffats två gånger, jag och Eden, när han var sex månader och var här på besök i Sverige några dagar och så i somras när jag var över i London i två veckor, då var har drygt ett år. Fatta hur det känns, när han nu ringer och säger ”Momo”
vår vana har blivit att vi går ut och matar fåglarna



Vår talgoxefamilj har blivit allt djärvare. Från att det var en enda individ som modigt vågade sitta på handen är det allt fler som sätter sig i handen och väljer ut den största nöten innan de flyger igen. Jättespännande tycker vi allihopa. Så när vi går ut i trädgården har vi alltid lite jordnötter i fickan. i fall det kommer en liten vän och vill ha. Det här tycker ju Eden också är spännande.
Jätteroligt att kunna dela en så speciell upplevelse.

Så trots att vi mediterar och tar in tystnaden allt djupare, hoppas Ganga på en morgonstund med Eden och fåglarna. Det är i de där små ögonblicken som livet bor.

God jul vänner

Besök hos konstnärer(oss)

Mitt i sommaren fick vi förväntansfulla besökare. Gangas bror med familj kom på ett stopp under sin sommarresa. De två döttrarna: Elsa och Matilda såg fram emot att få besöka konstnärer! Vi kände oss som riktiga attraktioner. På önskelistan stod att få måla i ateljen. Klart vi ordnar med det!
Det här är två tjejer som äääälskar att måla och pyssla. Det märktes verkligen, det blev en tyst djup koncentration. Ett och annat förnöjt ljud kom över dom, men annars var det bara behagligt focus. Ganga hade tagit fram sin egna paletter och klickat upp den riktiga konstnärsfärgen. Det var riktiga penslar och bordsstaffli. De fick var sin riktig tavla att måla på.
När mamma Tina ville säga något, blev svaret: ”Tyst mamma, det här är en målarkonsert” Hon satte sig snällt på en stol och upplevde, hon med.

Även mormor var med, hon heter Rita. Ett väldigt passande namn i sammanhanget. De hade alla varit på en släktturne, kan man säga, och hälsat på lite här och där hos släktingar som man kanske inte annars träffar så ofta.

Naturen, är Calles intresse. Han gick en sväng i trädgården och fann en liten groda. Perfekt timing. Målningarna var klara och tjejerna kastade sig ner på huk för att noga se på grodan.
Sen var det lunch och efter det åkte de vidare, vi blev kvar med känslan av att vara konstnärer, som haft studiebesök.