Glas är roligt!

Vi är på det lilla glasbruket i Mantorp. Fulla av förväntan. Det är Ganga och Rurik tillsammans med Rita och Marcus. Vi är här för att fira Ritas födelsedag. Vilken lyckoträff att hyra prova-på i en timma på en glashytta!
Ovan på bild ser du samlingen av glasformar -så många blir dom efter ett långt produktivt liv. Imponerande bara det. Glashyttan har som en själ -det är glasmassan, den heta lysande av sig själv, värmen därinne stänger man aldrig av. Det är alltid hett. Svalnar den, så blir det bara en stor klump, en ohanterlig sak.

Gert var så lugn och van i allt, en perfekt guide. Så har han jobbat med det här, hela livet.
Rita är en nyfiken materialnörd o kreativ, klart det här är intressant. Gert hade ett upplägg och gick metodisk till väga. Svårighetsgraden trappades upp lite försiktigt efter hand. Att göra det själv, både rulla stången och forma/ svarva med den andra handen är två väääldigt maxade moment, på samma gång. Flexibilitet kan vara en bra egenskap som syns på filmen nedan.

Sen fick vi prova allihopa, en i taget. Gert levererade den heta glasmassan och rullade stången medan vi koncentrerade oss på att svarva, med den blöta tidningen i handen -och det var minsann inte så bara! Glas är ett väldigt flörtigt material, en blir liksom fast, med en gång, hypnotiserad. På det sättet påminner det om raku. Det är väl hettan och glöden som gör det. Det är ju smält glas! Många hundra grader varm och självlysande. En måste vara fokuserad och marginalerna för att klanta till det, är inte så stora. Ingen tid att tänka på något annat.

Men det var ju Rita som var huvudperson så vi andra bara provade lite (jättekul!) Sen fick Rita blåsa ett set (6st) glas: Eget munstycke att blåsa i och på plats på pallen. Gert hämtade och förformade massan som sen gick glasmassan ner i en form och Rita blåste.
Formen doppas i vatten mellan varje gång. Det är den vattenånga som blir av hettan, som gör att glaset inte fastnar i formen. Det liksom bildas en vägg av het vattenånga där inne i formen. Det var bara att öppna den och fram kom det glöd-lysande glaset!


en kort avsvalning ute, sedan var det in i efterugnen, där tog det typ två dagar innan den var nere så mycket i temperatur att det gick att ta på. Svalnar det för fort så exploderar det.

Det blir till att komma tillbaka en annan dag och hämta alla alster. Det är också ett viktigt efterarbete kvar: att skära av och slipa till kanterna. Tack och lov, det gör Gert.

Gert är pensionär, men tänker sig jobba ett par år till i hyttan. Han visar runt lite bland projekten. Det är dop-ljusstakar till kyrkan, glas till en samisk konstnär som sen jobbar vidare med glaset och skriver in texter…. det var mycket i ”Swedish blue” populärt i Svenskbygderna i USA.
Gert kommer ursprungligen från Rejmyre (nära Norrköping tror jag) och började jobba på glasbruket där. Senare flyttade han till, och blev delägare i glasbruket här i Mantorp, som är rätt nära där vi bor.
”skulle jag leva om mitt liv, blir jag gärna välja glasblåsare igen. Det har varit kul.”
Rita köper med sig en stor handblåst skål innan vi lämnar -det var förvånande billigt, tyckte vi och bugade. Det rekommenderar vi. Åk dit o köp glas!

Det blev ett långt inlägg, kunde inte låta bli och en avslutande bildbomb får det bli: Så ni får se några av De blåsta glasen, Ritas snigel och de svarvade skålarna och annat snyggt. Vi älskar våra grejer. Vi kanske också blir glasblåsare om vi får leva om våra liv!

Familjen som växer

Varning för mormor inlägg 🙂 Lycka.
I London växer familjen. Både genom att Eden växer till sig på alla sätt. bilden ovan är när de alla tre är ute och åker TÅG (tuu-tuuu) det är nämligen det bästa i världen ungefär. Men en bebis till är på gång. Den sprattlar på där inne i Ellas mage och planeras komma sådär till början av juni.

Ganga får så länge trösta sig med keramikvarianten. En baby skulptur som jag började på när Eden var på gång. Nu blev den målad och ligger fint i famnen, om en vill det.

Ganga har redan köpt biljett, har fått äran att vara i huset unden den där tiden runt nedkomst. Det är nog skönt med en mormor i köket då. Det är lite underligt med barn på distans, har inte ens klappat på babymagen, så längtan är stor.
Sen är det ju EDEN. Tack och lov för internet. vi skapar en slags relation i alla fall. roligt att kunna vara med. Videosamtal är ju en underbar möjlighet, bara man svarar…..

God morgon, Julen

skrivet så här på lillejul-afton, ser det onekligen ut som det blir en vit jul. Mysigt.
Här hos oss är det en stilla jul utan gäster. Ja, du som känner oss, vet ju vad vi hänger oss åt då!? Meditation. Så stillheten blir djup ett tag framöver. Så där till andra sidan nyår.
MEN, vi har fått nya vanor. Vi är med barnbarn (Eden) och vi har liksom hittat varandra här, i den nya internetvärlden.
Så, när det är morgon och solen går upp, då ringer Eden och vi går ut och matar fåglarna. Jättegulligt. Ja, när jag är uppe tillräckligt tidigt för att svara…





Vi har träffats två gånger, jag och Eden, när han var sex månader och var här på besök i Sverige några dagar och så i somras när jag var över i London i två veckor, då var har drygt ett år. Fatta hur det känns, när han nu ringer och säger ”Momo”
vår vana har blivit att vi går ut och matar fåglarna



Vår talgoxefamilj har blivit allt djärvare. Från att det var en enda individ som modigt vågade sitta på handen är det allt fler som sätter sig i handen och väljer ut den största nöten innan de flyger igen. Jättespännande tycker vi allihopa. Så när vi går ut i trädgården har vi alltid lite jordnötter i fickan. i fall det kommer en liten vän och vill ha. Det här tycker ju Eden också är spännande.
Jätteroligt att kunna dela en så speciell upplevelse.

Så trots att vi mediterar och tar in tystnaden allt djupare, hoppas Ganga på en morgonstund med Eden och fåglarna. Det är i de där små ögonblicken som livet bor.

God jul vänner

Besök hos konstnärer(oss)

Mitt i sommaren fick vi förväntansfulla besökare. Gangas bror med familj kom på ett stopp under sin sommarresa. De två döttrarna: Elsa och Matilda såg fram emot att få besöka konstnärer! Vi kände oss som riktiga attraktioner. På önskelistan stod att få måla i ateljen. Klart vi ordnar med det!
Det här är två tjejer som äääälskar att måla och pyssla. Det märktes verkligen, det blev en tyst djup koncentration. Ett och annat förnöjt ljud kom över dom, men annars var det bara behagligt focus. Ganga hade tagit fram sin egna paletter och klickat upp den riktiga konstnärsfärgen. Det var riktiga penslar och bordsstaffli. De fick var sin riktig tavla att måla på.
När mamma Tina ville säga något, blev svaret: ”Tyst mamma, det här är en målarkonsert” Hon satte sig snällt på en stol och upplevde, hon med.

Även mormor var med, hon heter Rita. Ett väldigt passande namn i sammanhanget. De hade alla varit på en släktturne, kan man säga, och hälsat på lite här och där hos släktingar som man kanske inte annars träffar så ofta.

Naturen, är Calles intresse. Han gick en sväng i trädgården och fann en liten groda. Perfekt timing. Målningarna var klara och tjejerna kastade sig ner på huk för att noga se på grodan.
Sen var det lunch och efter det åkte de vidare, vi blev kvar med känslan av att vara konstnärer, som haft studiebesök.

sommaren levererar och fix i trädgården

Ta-Da!! Sommar, varmt och inbjudande. ”PLUMS!!”
Rita hoppar i vattnet utan att ens känna efter. Det gick bra, för sommaren levererar. Kväll i Borghamn och magiskt att simma i kvällsljuset.

Nöjda är vi, när Rita och Marcus fångar sommaren. de bor hos oss i flera dagar och allt är avslappnat och kravlöst. De är de här dagarna, med sol, stillhet och värme som värmer en hela vintern.

Lite Keramik-häng blir det också. De är bägge kreativa själar och ingen startsträcka behövs. Det är bara rakt in i leran!

”Hur går det med carporten”, frågade Rita en dag. Ganga berättar om vårt sommarprojekt att fixa med husen, främst måla och snickra på där det behövs.
Tja, den där carporten, som vår fina gamla bil så väl behöver, har vi knappt vågat sätta på fixarlistan. De kom som Guda-sända och plötsligt var de eländiga groparna grävda och plötsligt bara skedde det!

Här får vi nu göra en en inflikning: Ser ni Ritas coola linne? Det dubbeljobbas, inte bara byggs det en carport, det utprovas också hur textilt material fungerar. Hur slits linnet när det används -och det ska återvända till Moder Jord, i en snabbare takt än vad vi vanligtvis tänker om kläder.
Rita är del av teamet på Streamateria, där det experimenteras väldigt mycket. Experimenten inkluderar även nya tankesätt -att kläder ska vara nedbrytbara med kortare livslängd än vad vi vanligtvis tänker oss.

TT gjorde ett reportage nyligen, där de var med. Det blev sålt till dagstidningar runt om i Sverige, kanske har du läst det?
Förresten, gulligt; symaskinen, den gröna gamla Husqvarna, på stora bilden, nu är det Rita som syr på den, innan dess var det Ganga som sydde kläderna till sina tre döttrar (Rita,Siri och Ella) på samma maskin och innan dess var det mormor Rose-Marie som sydde hela sin familjs kläder på den, till och med skinnjackor! TRE generationer har denna underbara, starka maskin levererat! Heja Husqvarna!
Inte illa.

Sen var veckan slut och bilen packades. Så är det när ett hem skapas. Bilen blir full.

Mer London, flytt, ännu en bildbomb

Goodhart Place, heter platsen där den lilla familjen flyttat. Ett område, nära Themsen, kringbyggt med innergård. Hela området har lite formen av ett hjärta, kanske därför som bostadsområdet heter Goodhart. Innergården är mysig med mycket grönt och bortom hustaken ser man de höga skraporna i Canary Warf.

Kändes ju bra att kunna vara med och hjälpa till. Hela det förra hemmet nedpackat och ett litet kök byttes till ett mycket större, vilket ju är jätteskönt, speciellt om en har småbarn!

Kök med sol och balkong mot öster och innergården. skönt att vara mormor, jag gick omkring och var typ ”wow”. Inte har jag någonsin upplevt en avfallskvarn! – kasa ner köksavfallet i ett lite större hål i avloppet som är i diskhon och sen trycka på knappen. slurp, så var allt finfördelat och sköljdes iväg med avloppet!! Futuristiskt värre och jag känner mig som en gammal dinousarie: fullt med detaljer som man knappt visste fanns.

Där nere på gården fanns en egen värld. Dagen vi kom dit var det lördag och fint varmt väder. visserligen är där många bilar, men i grönskan var det massor med grupper som åt, grillade, minglade med vinglas och ett sorl steg upp till lägenheten. …bilarna… de var parkerade på gården, eftersom det tillhörande garagen visade sig vara förlängda lekplatser och förvaring av roliga saker. Under lördagen var det fullt av barn.

Mormor (Ganga) går ut med Eden. Självklart vill Eden genast gå direkt till en röd leksaksbil, tack och lov, erbjuder föräldrarna honom att låna den. Eden satte sig genast på den och satt sedan där, helt förtrollad av allt bus som de andra lite äldre barnen höll på med. Allt var såååå spännande för en liten ettåring.
Föräldrarna berättade att det var brukligt att alla barnen lekte omkring med varandras saker och att garagedörrarna öppnades efter hand som barnen ville leka med nya grejer.

Men vi fick också hälsa på alla träden. klappa dom och krama dom.

Eden är en liten raket. så klart att allt är spännande och måste utforskat. Han älskar detaljer. Försjunker i knappar, håligheter och snören (typ). Men där i mellan går det undan.

Det är till att peka med hela fingret som det bästa härförare, sen bär det iväg!

Inte helt lätt med att packa upp, när virvelvinden kommer. Ha,ha.

Lägenheten är i två våningar, så det blev långa spännande korridorer också, som man kan springa i!

Men ibland var det roligt nog, att leka med mormors dreads.

Det var verkligen en härlig resa, att få vara så mycket med sitt barnbarn. Eden är ett år. Pga pandemin så har vi bara setts vid två tillfällen; när Eden var tre månader, förra hösten, då kunde de åka från England och hälsa på i Sverige. andra gången är nu, då jag åkte till London. Det var värt allt besvär och extrakostnader med PCR-tester.

Sista dagen bjöd Ella på en ”tack för hjälpen”middag, bara vi två. Vi var på en av Ottolengis restauranter, med gudomlig mat, även för en vegan. MUMS, för den avslutningen.

Vardagen i London. bildbomb

Nu ska vi försöka göra lite upphämtning från en lång paus. -vad hände egentligen i London? Det har ju varit så himla tyst sen dess?
Det hände massor av vardag. Eden fick en förkylning kombinerat med fyra (4!!) tänder som kom upp. Helt knockad!

Att åka till London nu, är ju ganska begränsat. Tio dagar i hemkarantän, plus PCR-tester: innan man går på flyget dit, efter två dagar och efter åttonde dagen ( på tionde dagar får en gå ut). Ja, det blev mycket balkonghäng, men vad gör det när en får vara med sin familj!!

Inte saknas det sysselsättning i heller, med små barn i familjen behövs det nästan en mormor ( läs köksa) för jämnan.

Men vi bakade världens godaste prinsesstårta, kan jag skryta med. Och när karantänen var över, så var det super-dubbelkalas i parken. Ella och Eden fyller år, ganska nära varandra i tid.

Observera den gröna tårtan här nere i kanten….. vi gjorde en supergod vegan-glutenfri-damsugar-tårta också. Av allt detta tårtskryt, kan du ana att Ganga och Ella gillar att teama i köket, speciellt när det blir kakor, hehe.

Det var nytt och spännande även för deras London-vänner med kalas i parken. Deras lock-down har varit sträng. Så bara att kunna träffas ute, tillsammans är stort.

I grönområdet finns även lekpark. Intressant, för en mormor som alltid varit mamma på landet. Kliniskt arrangerade områden för lek.

Inga vattenpölar och skitig jord här inte. Men fina gungor och klätterredskap.

Men det tar dom igen på dagis. mormor Ganga jublar, det är Waldorf-inspirerat och de har väldigt nyttig mat och spännande aktiviteter även för väldigt små barn. Ella och Ekin har en app, där de kan följa under dagen hur deras barn har det. sömn, vad de har för aktivitet ovs. De får plantera och leka med färg så Eden har varit grön (ja) när de har hämtat honom. härligt.

Vi haft vanlig vardag och gått till affären, vilket är ett äventyr när en är ett år.

Men också tagit promenaden till grannområdet Canary Warf. en promenad längst Themsen, en njutning i sig.

Det var här, som alla skeppen från kolonierna anlände med sina varor. Numera lyxigt, men för inte så länge sedan var det här som alla sjöbusar höll till.

här firade vi mors Dag, med lyxen att äta på restaurant. Personalen här har mest packat packet för home-delivery, det senaste året.

Men det som vi mest har donat med, både medan Ganga var i karantän och därefter var, att vara behjälplig med flyttet. De har visserligen bott så härligt, här vid vattnet, en innerhamn nära Themsen, men flyttlasset har gått, inte så långt, typ den här vägen, längst kanten på hamnen, bort till… bakom Ekins huvud ungefär.
-Ser du till vänster om hans huvud, en solbelyst fasad där borta? bortom den fasaden ser du ett ljusgrönt träd, dit har de flyttat. De har det trädet utanför en av sina två balkonger.

hit gick flyttet. Men det får bli ett separat inlägg…

Böcker från Sverige

Med i resväskan fanns böcker. Barnböcker på Svenska. Oj, vad spännande. Fler ord och mer bilder ännu de gamla, för mindre barn. En stor bok med barnvisor. Eden kravlar omkring o roar sig med paketbandet ( känns det igen? Alla barns favorit, paketband) Ella börjar sjunga och visar på bilderna.

Ganska snart måste han krypa närmre… vill inte missa bilderna.

Helt fångad. Känner antagligen igen visan. Men närmre räcker inte, vill ännu närmre!

Ser så gulligt ut när han pressar sig in för att få bästa parkett.

Så mycket betyder böcker. Men helst ska det ju vara en kopp te, samtidigt. Eller hur!?

Till England

Hurra! Tänk att krama sitt barnbarn! Så mysigt, men med det år som varit har det varit närmast omöjligt. MEN, nu är Ganga i London och hälsat på lilla familjen, Ella, EKIN o liten Eden.

Men varför är här då en blid på RITA, här under??

Rita och jag tar en fika i Stockholm.Inte helt enkelt, vägen till London. Det fick börja en dag tidigare, i Stockholm, för det krävs ett PCR-test för att få gå på ett flygplan ( långt upp i hjärnan ska det tydligen tas, kändes det som) . Men det är inte ens självklart att komma till Stockholm, för bussbolaget vi brukar använda, har pausat dina körningar från Östergötland. ( men en buss; bus4U, hade ett stop i Mjölby, tuuuuur!).

Sen måste man vänta in svaret på PCR-testet. Det måste vara negativt, annars är det kört. Men det var bara trevligt. Det blev mer än fika på stan. Det blev övernattning och utskrivning av alla resultat och dokumentpapper. Första besöket i deras ( ganska) nya lägenhet.Tidigt nästa morgon gick flyget och jag hade hela plastfickan full av dokument: nytaget resultat från PCR test, kvitto på kommande tester i London och så karantänplats och kontaktuppgifter.

Väl på plats i London börjar dag2 med att själv ta en ny test hemma: i hals och näsa. Visserligen negativt resultat, men det blir till att vara i lägenheten tio dagar totalt i alla fall. På åttonde dagen infaller nästa test . Om den är negativ, så kan jag gå ut på tionde dagen. Låter det krångligt? Det är inget mot hur DYRT det är! NÅGRA lär ha blivit ännu mer stenrika, på pandemin… sen måste jag ta ännu en test, för att kunna gå på planet hem!

Men, det gör inte så mycket, och det är så värt det. Att få vara med och uppleva Eden är så givande. Han älskar att sitta i resväskan förresten.

Att gå ut på balkongen är tillräckligt för att njuta semesterkänsla. Här i Limehouse.

Åt söder ser en en del av vattensystemet som mynnar ut i Themsen. Här är fullt av mysiga flodbåtar.

Åt nordväst åker DLR tåget, som så gulligt tuffar på genom området.

Tittar en in, så är det hemmakontor under arbetstimmarna, så är det nu för tiden. Under de timmarna har Eden varit på dagis.

Men nu är det nytt på gång. Om några dagar är det flyttning. Det packas och planeras!

Det var allt för idag.

Blommor lugnar

Idag har vi tagit dagstur till Helsingborg. Tavlor som vi hämtat hem från Dunkers. Det är lite tufft att både Åke ner till och sen hem igen, mellan Helsingborg och Borghamn. Vi måste lugna ner oss lite i mellan fram och tillbaka.

Bästa lugnet är blommor, så vi spenderar några timmar på Sofiero. Här är det försommarfint och vädret är soligt.

Vi letar oss ner i den berömda rododendron-dalen. Det är mäktigt. Buskarna är otroligt stora o gamla, och mycket är mitt i sin vackraste blom.

Vi är ju inte här så ofta, så vi förvånas över en spännande bro som nu finns över ravinen. Vackert att stå där uppe och se över allt som händer, här nere i dalen där bäcken porlar och stigen snirklar.

Mors Dag, som är i slutet av denna månad. Lär vara i stil med folkvandring. Då kommer mammor i rullstol o med käpp med hela familjen med, i stora flockar. Det står högt på gamla mammors önskelista att få njuta av rododendron på Sofiero. Jag förstår varför. Jag sätter upp det på min framtida rullstols-lista, plus en kaffelatte, tack.

Idag är här mer stillsamt.

Vi roar oss och Ella med att filma när vi sjunger ”ja må hon leva!” Sen skickar vi det till henne i London. så får även 33-åringen en doft av alla rosa blommor, här på Sofiero.