sommaren levererar och fix i trädgården

Ta-Da!! Sommar, varmt och inbjudande. ”PLUMS!!”
Rita hoppar i vattnet utan att ens känna efter. Det gick bra, för sommaren levererar. Kväll i Borghamn och magiskt att simma i kvällsljuset.

Nöjda är vi, när Rita och Marcus fångar sommaren. de bor hos oss i flera dagar och allt är avslappnat och kravlöst. De är de här dagarna, med sol, stillhet och värme som värmer en hela vintern.

Lite Keramik-häng blir det också. De är bägge kreativa själar och ingen startsträcka behövs. Det är bara rakt in i leran!

”Hur går det med carporten”, frågade Rita en dag. Ganga berättar om vårt sommarprojekt att fixa med husen, främst måla och snickra på där det behövs.
Tja, den där carporten, som vår fina gamla bil så väl behöver, har vi knappt vågat sätta på fixarlistan. De kom som Guda-sända och plötsligt var de eländiga groparna grävda och plötsligt bara skedde det!

Här får vi nu göra en en inflikning: Ser ni Ritas coola linne? Det dubbeljobbas, inte bara byggs det en carport, det utprovas också hur textilt material fungerar. Hur slits linnet när det används -och det ska återvända till Moder Jord, i en snabbare takt än vad vi vanligtvis tänker om kläder.
Rita är del av teamet på Streamateria, där det experimenteras väldigt mycket. Experimenten inkluderar även nya tankesätt -att kläder ska vara nedbrytbara med kortare livslängd än vad vi vanligtvis tänker oss.

TT gjorde ett reportage nyligen, där de var med. Det blev sålt till dagstidningar runt om i Sverige, kanske har du läst det?
Förresten, gulligt; symaskinen, den gröna gamla Husqvarna, på stora bilden, nu är det Rita som syr på den, innan dess var det Ganga som sydde kläderna till sina tre döttrar (Rita,Siri och Ella) på samma maskin och innan dess var det mormor Rose-Marie som sydde hela sin familjs kläder på den, till och med skinnjackor! TRE generationer har denna underbara, starka maskin levererat! Heja Husqvarna!
Inte illa.

Sen var veckan slut och bilen packades. Så är det när ett hem skapas. Bilen blir full.

tålamod… kunskap…. och den hungrige Rakuguden

här i Östergötland har vi haft eldningsförbud nu på försommaren. Plötsligt hände det, ett helt märkligt perfekt anlände ett REGN. Tätt, lagom intensivt utan att förstöra någon gröda, varken för oss eller bönderna, dundrade regnet in och vi har ALDRIG haft en så välfylld regnmätare! Totalt kom 62 ml på ett dygn och jorden bara söööög upp det och allt återhämtade sig.
Oj, vi kanske ska släppa allt annat och inviga raku-ugnen nu? Så blev det, med kort varsel. Det har ju varit lite troll i det här. först skulle vi bränna i höstas -men vi hann inte ens bygga den då. Sen skulle vi göra det i våras och på försommaren men det var liksom omöjligt att komprimera livet och hinna med både det och resan till London. Familjen och London var viktigare, så klart.
Men NU ska vi bränna raku, och det ska bli så bra, så bra! Eller hur?

Nix, här kommer berättelsen om ugnen och Raku-guden som gjorde lång näsa till sina hårt ( asch, inte så farligt) arbetande slavar.

Vi förberedde ugnsrummet med sättplatta och satte in några pjäser från början. Sen började vi försiktigt att elda på. Ugnen klarade det här galant. Några mindre sprickor uppkom, vilket var väntat och det spacklades igen med en ler-slabba.
vi tänkte oss en lång dag och med fokus på elden, så den skulle ha bra tempo, så vi grillade vår mat på plats och hade det helmysigt. Ugnen blev långsamt varmare även på utsidan. Insidan hade redan när vi förvärmt den, någon vecka tidigare, gått över till stabil gul färg, som visade att den blivit tegelbränd inuti.

Sen kom grannen, vi hade börjat bli något rastlösa, för vi såg ju hur ugnen visserligen började glöda innuti, men inte tillräckligt för att påverka godset, våra raku-alster. Då hade vi bara eldat med gratis ved, som vi fått av en annan granne och som var gammal och av sämre kvalite. Egentligen hade vi tänkt köpa ut ved av vår närmsta granne, som brukar förse oss med ved i alla lägen. Nu bestämde vi oss för bästa björkved, så smal vi kunde få och i bra längder, som passade med eldkammaren; långa och lite kortare att komplettera med.
Vi eldade på.

Kvällen kommer, ugnen glöder hela vägen och skymningen och den tidiga natten ( som ju är ganska sent, sådär 23.00) står en lågan rakt upp ur skorstenen.
Ändå inte tillräckligt varm, bara sådääääär på gränsen, någon glasyr börjar att smälta ut, men inte tillräckligt.
Tillsist får vi ge oss.
Vi avbryter, stänger till och går och lägger oss, fulla av funderingar.

Men skam den som ger sig! Vi hade bestämt att ge upp, men nästa morgon var ugnen fortfarande rejält het och vi pålästa. Efter kort rådslagning beslöt vi fortsätta. Hela ugnen måste upp i temperatur och det tar sin tid, det är en faktor. Det andra är veden och en tredje faktor vi pratade om var en bälg, eller som grannen tipsade -tryckluft ( i lagom mängd) så en förhöjd syresättning och värme kan ske. Tyvärr funkade inte tryckluften, den hade tydligen legat och självdött i ett hörn, så det fick vi släppa.
Vi eldade på, enligt alla regler vi funnit en hel dag till…… men…. näe!!

Det enda som nästan blev helt klara, liknade mest små svarta troll. högre krav än så har vi!!
glad att vi hade gjort glasyrprover, där syns hur de olika glasyrerna inte och lite grann, har smält. Inte godkänt. vi måste bättra på vår kunskap, och vi har verkligen fått lära oss varför man i Japan pratar om en Raku-gud.

Vi har böjt oss för Raku-guden, men inte tillräckligt. Annat var det på den tiden då en brände med blyglasyr, hur giftigt som helst, men smälte gjorde det! Det gick som tåget. Nu får vi fel-söka.
Kunskap och innovationer, vi reflekterar och inväntar hösten.
Vi kommer inte kunna prova igen, framöver, utan vi väntar till att rågen, som växer på stycket här bredvid, har mognat, blivit skördad och åkern plöjd.
Då får vi se om elden är med oss. förr, var eldare, ett yrke i sig. Det förstår vi bättre nu. Men vi vill ha det vedeldat.
Vi ger oss inte!

Mer London, flytt, ännu en bildbomb

Goodhart Place, heter platsen där den lilla familjen flyttat. Ett område, nära Themsen, kringbyggt med innergård. Hela området har lite formen av ett hjärta, kanske därför som bostadsområdet heter Goodhart. Innergården är mysig med mycket grönt och bortom hustaken ser man de höga skraporna i Canary Warf.

Kändes ju bra att kunna vara med och hjälpa till. Hela det förra hemmet nedpackat och ett litet kök byttes till ett mycket större, vilket ju är jätteskönt, speciellt om en har småbarn!

Kök med sol och balkong mot öster och innergården. skönt att vara mormor, jag gick omkring och var typ ”wow”. Inte har jag någonsin upplevt en avfallskvarn! – kasa ner köksavfallet i ett lite större hål i avloppet som är i diskhon och sen trycka på knappen. slurp, så var allt finfördelat och sköljdes iväg med avloppet!! Futuristiskt värre och jag känner mig som en gammal dinousarie: fullt med detaljer som man knappt visste fanns.

Där nere på gården fanns en egen värld. Dagen vi kom dit var det lördag och fint varmt väder. visserligen är där många bilar, men i grönskan var det massor med grupper som åt, grillade, minglade med vinglas och ett sorl steg upp till lägenheten. …bilarna… de var parkerade på gården, eftersom det tillhörande garagen visade sig vara förlängda lekplatser och förvaring av roliga saker. Under lördagen var det fullt av barn.

Mormor (Ganga) går ut med Eden. Självklart vill Eden genast gå direkt till en röd leksaksbil, tack och lov, erbjuder föräldrarna honom att låna den. Eden satte sig genast på den och satt sedan där, helt förtrollad av allt bus som de andra lite äldre barnen höll på med. Allt var såååå spännande för en liten ettåring.
Föräldrarna berättade att det var brukligt att alla barnen lekte omkring med varandras saker och att garagedörrarna öppnades efter hand som barnen ville leka med nya grejer.

Men vi fick också hälsa på alla träden. klappa dom och krama dom.

Eden är en liten raket. så klart att allt är spännande och måste utforskat. Han älskar detaljer. Försjunker i knappar, håligheter och snören (typ). Men där i mellan går det undan.

Det är till att peka med hela fingret som det bästa härförare, sen bär det iväg!

Inte helt lätt med att packa upp, när virvelvinden kommer. Ha,ha.

Lägenheten är i två våningar, så det blev långa spännande korridorer också, som man kan springa i!

Men ibland var det roligt nog, att leka med mormors dreads.

Det var verkligen en härlig resa, att få vara så mycket med sitt barnbarn. Eden är ett år. Pga pandemin så har vi bara setts vid två tillfällen; när Eden var tre månader, förra hösten, då kunde de åka från England och hälsa på i Sverige. andra gången är nu, då jag åkte till London. Det var värt allt besvär och extrakostnader med PCR-tester.

Sista dagen bjöd Ella på en ”tack för hjälpen”middag, bara vi två. Vi var på en av Ottolengis restauranter, med gudomlig mat, även för en vegan. MUMS, för den avslutningen.

Vardagen i London. bildbomb

Nu ska vi försöka göra lite upphämtning från en lång paus. -vad hände egentligen i London? Det har ju varit så himla tyst sen dess?
Det hände massor av vardag. Eden fick en förkylning kombinerat med fyra (4!!) tänder som kom upp. Helt knockad!

Att åka till London nu, är ju ganska begränsat. Tio dagar i hemkarantän, plus PCR-tester: innan man går på flyget dit, efter två dagar och efter åttonde dagen ( på tionde dagar får en gå ut). Ja, det blev mycket balkonghäng, men vad gör det när en får vara med sin familj!!

Inte saknas det sysselsättning i heller, med små barn i familjen behövs det nästan en mormor ( läs köksa) för jämnan.

Men vi bakade världens godaste prinsesstårta, kan jag skryta med. Och när karantänen var över, så var det super-dubbelkalas i parken. Ella och Eden fyller år, ganska nära varandra i tid.

Observera den gröna tårtan här nere i kanten….. vi gjorde en supergod vegan-glutenfri-damsugar-tårta också. Av allt detta tårtskryt, kan du ana att Ganga och Ella gillar att teama i köket, speciellt när det blir kakor, hehe.

Det var nytt och spännande även för deras London-vänner med kalas i parken. Deras lock-down har varit sträng. Så bara att kunna träffas ute, tillsammans är stort.

I grönområdet finns även lekpark. Intressant, för en mormor som alltid varit mamma på landet. Kliniskt arrangerade områden för lek.

Inga vattenpölar och skitig jord här inte. Men fina gungor och klätterredskap.

Men det tar dom igen på dagis. mormor Ganga jublar, det är Waldorf-inspirerat och de har väldigt nyttig mat och spännande aktiviteter även för väldigt små barn. Ella och Ekin har en app, där de kan följa under dagen hur deras barn har det. sömn, vad de har för aktivitet ovs. De får plantera och leka med färg så Eden har varit grön (ja) när de har hämtat honom. härligt.

Vi haft vanlig vardag och gått till affären, vilket är ett äventyr när en är ett år.

Men också tagit promenaden till grannområdet Canary Warf. en promenad längst Themsen, en njutning i sig.

Det var här, som alla skeppen från kolonierna anlände med sina varor. Numera lyxigt, men för inte så länge sedan var det här som alla sjöbusar höll till.

här firade vi mors Dag, med lyxen att äta på restaurant. Personalen här har mest packat packet för home-delivery, det senaste året.

Men det som vi mest har donat med, både medan Ganga var i karantän och därefter var, att vara behjälplig med flyttet. De har visserligen bott så härligt, här vid vattnet, en innerhamn nära Themsen, men flyttlasset har gått, inte så långt, typ den här vägen, längst kanten på hamnen, bort till… bakom Ekins huvud ungefär.
-Ser du till vänster om hans huvud, en solbelyst fasad där borta? bortom den fasaden ser du ett ljusgrönt träd, dit har de flyttat. De har det trädet utanför en av sina två balkonger.

hit gick flyttet. Men det får bli ett separat inlägg…

Hemmadjungel

Det var ju faktiskt bars 14 dagar Ganga var i London -men de små taniga plantorna och nysatta fröna lyckades bli till en enda djungel och överflödshärva.

Dock hade och har jag fått med mig en riktigt rälig förkylning hem, därav denna totala brist på blogginlägg. Ingen ork, än.

Här får ni ett litet filmbevis på den härliga röran.

Här är en film till, för frågan är, vart tog grönsakslandet vägen?? Hahaha ett råd till alla odlare, stanna hemma o påta i jorden när det är maj-juni!

Böcker från Sverige

Med i resväskan fanns böcker. Barnböcker på Svenska. Oj, vad spännande. Fler ord och mer bilder ännu de gamla, för mindre barn. En stor bok med barnvisor. Eden kravlar omkring o roar sig med paketbandet ( känns det igen? Alla barns favorit, paketband) Ella börjar sjunga och visar på bilderna.

Ganska snart måste han krypa närmre… vill inte missa bilderna.

Helt fångad. Känner antagligen igen visan. Men närmre räcker inte, vill ännu närmre!

Ser så gulligt ut när han pressar sig in för att få bästa parkett.

Så mycket betyder böcker. Men helst ska det ju vara en kopp te, samtidigt. Eller hur!?

Till England

Hurra! Tänk att krama sitt barnbarn! Så mysigt, men med det år som varit har det varit närmast omöjligt. MEN, nu är Ganga i London och hälsat på lilla familjen, Ella, EKIN o liten Eden.

Men varför är här då en blid på RITA, här under??

Rita och jag tar en fika i Stockholm.Inte helt enkelt, vägen till London. Det fick börja en dag tidigare, i Stockholm, för det krävs ett PCR-test för att få gå på ett flygplan ( långt upp i hjärnan ska det tydligen tas, kändes det som) . Men det är inte ens självklart att komma till Stockholm, för bussbolaget vi brukar använda, har pausat dina körningar från Östergötland. ( men en buss; bus4U, hade ett stop i Mjölby, tuuuuur!).

Sen måste man vänta in svaret på PCR-testet. Det måste vara negativt, annars är det kört. Men det var bara trevligt. Det blev mer än fika på stan. Det blev övernattning och utskrivning av alla resultat och dokumentpapper. Första besöket i deras ( ganska) nya lägenhet.Tidigt nästa morgon gick flyget och jag hade hela plastfickan full av dokument: nytaget resultat från PCR test, kvitto på kommande tester i London och så karantänplats och kontaktuppgifter.

Väl på plats i London börjar dag2 med att själv ta en ny test hemma: i hals och näsa. Visserligen negativt resultat, men det blir till att vara i lägenheten tio dagar totalt i alla fall. På åttonde dagen infaller nästa test . Om den är negativ, så kan jag gå ut på tionde dagen. Låter det krångligt? Det är inget mot hur DYRT det är! NÅGRA lär ha blivit ännu mer stenrika, på pandemin… sen måste jag ta ännu en test, för att kunna gå på planet hem!

Men, det gör inte så mycket, och det är så värt det. Att få vara med och uppleva Eden är så givande. Han älskar att sitta i resväskan förresten.

Att gå ut på balkongen är tillräckligt för att njuta semesterkänsla. Här i Limehouse.

Åt söder ser en en del av vattensystemet som mynnar ut i Themsen. Här är fullt av mysiga flodbåtar.

Åt nordväst åker DLR tåget, som så gulligt tuffar på genom området.

Tittar en in, så är det hemmakontor under arbetstimmarna, så är det nu för tiden. Under de timmarna har Eden varit på dagis.

Men nu är det nytt på gång. Om några dagar är det flyttning. Det packas och planeras!

Det var allt för idag.

Blommor lugnar

Idag har vi tagit dagstur till Helsingborg. Tavlor som vi hämtat hem från Dunkers. Det är lite tufft att både Åke ner till och sen hem igen, mellan Helsingborg och Borghamn. Vi måste lugna ner oss lite i mellan fram och tillbaka.

Bästa lugnet är blommor, så vi spenderar några timmar på Sofiero. Här är det försommarfint och vädret är soligt.

Vi letar oss ner i den berömda rododendron-dalen. Det är mäktigt. Buskarna är otroligt stora o gamla, och mycket är mitt i sin vackraste blom.

Vi är ju inte här så ofta, så vi förvånas över en spännande bro som nu finns över ravinen. Vackert att stå där uppe och se över allt som händer, här nere i dalen där bäcken porlar och stigen snirklar.

Mors Dag, som är i slutet av denna månad. Lär vara i stil med folkvandring. Då kommer mammor i rullstol o med käpp med hela familjen med, i stora flockar. Det står högt på gamla mammors önskelista att få njuta av rododendron på Sofiero. Jag förstår varför. Jag sätter upp det på min framtida rullstols-lista, plus en kaffelatte, tack.

Idag är här mer stillsamt.

Vi roar oss och Ella med att filma när vi sjunger ”ja må hon leva!” Sen skickar vi det till henne i London. så får även 33-åringen en doft av alla rosa blommor, här på Sofiero.

Vi som inte har konstrunda, men ändå.

Vi som har fått ställa in vår konstrunda. Vi får så mycket uppmärksamhet just nu.

-och vi tar oss uppmärksamhet, ska sägas. Förutom att vår lerugn fått en hel sida i Länstidningen, så har vi som skulle ha konstrunda gjort en ansträngning och filmat hemma hos oss själv, något vi nu visat på Facebook, i form av små filmer. Ungefär som om man gör själva rundan. Riktigt trevligt och uppskattat

Så nu kan även du som blogföljare, få följa med på rundtur i det som sker här hemma hos oss, Ganga och Rurik.

Eftersom det inte blev någon konstrunda så är såklart inte allt i ordning så elegant som vi vill när vi har konstrunda. Men i alla fall, vi bjuder hem vår publik på en liten titt…

Så med filmernas hjälp tar du dig nu runt på vår tomt och till de olika stationerna.

Vi avslutar rundvandringen med Ruriks bonader:

Ja efter dejt filmerna har du ju fått en uppdatering på hur livet med konsten är, här hos oss.

Reportaget i Länstidningen? Självklart ska du få läsa det med. Vi känner oss som lokala kändisar just nu.

Två korrigeringar: högen med lekablock, längst upp till höger, är så klart inte vårt handgjorda lertegel. Och vi byggde ju ugnen nu under våren, teglet gjorde vi i höstas.

Det var allt för idag.