Vi låter leran vara vårt äventyr. Lera är ju följsamt och den får följa vår lust och nyfikenhet.
För Ruriks del har det betytt rätt mycket pysslande med grodor, den senaste tiden. Men också att öva fingertopps känsla som drejning kräver.
Ganga då? Det bli mycket runda former! Undras om det är bröst? Vi kikar in i torkskåpet. Former och idéer kommer som vågor, stannar ett tag och då är det det som gäller, sen drar det sig tillbaks igen.
Det gillar vi.
Så har vi varit på begravning kl 10.00 på morgonen, eller som de sa, firat den himmelska födelsedagen. Det var en ikonmålarvän till Rurik, och det var lite speciellt. Begravning är väl alltid lite speciellt, en klär sig högtidligt, gärna lite gammalmodigt och strikt, ritualen är stark läkande och tröstande.
Vad som var speciellt med denna begravning var att den var enligt Ortodoxa kyrkan. Allt hölls på Svenska men långa liturgiska ord-sång-slingor och rökelsekar gav en mycket speciell, djup vördnad åt hela ritualen.
Inte så ofta med jordbegravning nu för tiden i heller, tror jag. Men så var det. Det var en tillställning som lämnade starka bilder i minnet. Det var mycket om synd ( mest om synd) förlåtelse ( som försäkrades) och det himmelska. Men mest av allt var det vackert, välkomponerat.
Sångslingorna, rökelsekaret som svingades rasslande i kedjorna, allas personliga farväl och de sex tysta svartklädda och lika stora och starka männen, som lyfte ut kistan. En grå, regnig och småblåsig dag.
I denna fina och otroligt historiska byggnad finns Vadstenas Klostermuseum. Med fin yta, i område nära museibutiken finns möjlighet för utställning. Nu är det bestämt, vi kommer att ställa ut här under Vadstena Konstrunda i år, 2023. Det är 8-10 September och sedan kommer utställningen finnas kvar att ses, resten av helgerna i September.
Det känns lite högtidligt och mycket inspirerande att få visa sin konst här. Så det firar vi! Inte nog med det, museet har skrivit på MU-avtal, vilket betyder att man som konstnär får arvode för att ställa ut. Heder åt Klostermuseet! För det ger ju rimlig respekt åt oss som konstnärer, för de jobb vi lägger ner på att ta fram och att hänga utställning. Det är första gången vi får avnjuta MU-avtalet, och hoppas det blir många fler gånger.
Nu är Ganga i London och Ella, ( Gangas dotter) vill klippa håret. Små enkla önskningar kan tyckas, men när man är tvåbarnsmamma kan det vara en stor grej, att få ihop den egentiden. Klart jag passar Lilla Lexi. Lite nervös, men det är ju bara sådär två timmar, så det ska väl fungera. Så vad gjorde Lexi och mormor medan Mamma Ella blev fin i håret?
Någonstans då vi läste bok tillsammans, kunde jag känna hur vi liksom bondade och blev riktiga kompisar, jag blev godkänd på ett djupare plan och var inte bara någon som råkade vara på besök i hemmet. Så när Ella satt på tunnelbanan och var på väg hem så skickade jag henne bilderna så hon kunde se att det var ok.
Lexi är nio månader och hur snäll som helst… ända tills det är något som inte är som det ska, då, från 0 till hundra på ingen tid skriker hon som liv o död. Så man vill VERKLIGEN att hon ska vara nöjd, hela tiden. Nu känner jag mig som legitimerad mormor. Nöjd
Hejsan! Vi hälsade på hos Gangas föräldrar efter drejarkursen (se förra inlägget).
” vi kör in om City Gross och köper något vi kan äta.” Men även om CityGross i Höganäs hade lång Deli disk och massa andra möjligheter till en snabbladdning på kvällsmat, så var inte möjligheterna många när det skulle vara veganskt. Det blev Findus som räddade oss med några asiatiska och veganska rätter i frysdisken. Över förväntan säger vi om smaken.
Men det var kanske inte maten som var det viktiga, utan att vi träffades. Det var länge sedan, men de åldras liksom inte. Fint att se att livet lyser i ögonen. Sen körde vi genom natten tillbaka till vårt eget hem, ute på landet i Östergötland.
Äventyr i Höganäs! Så roligt och givande. Är det någon stans det ska finnas en mäster i drejning så är det väl här, i Höganäs. Vi ska gå på kurs!
Superlyxigt ( om en gillar att dreja) tre elever, Rurik, Ganga, Maja -och så Anders Johansson, med ett liv som keramiker på Höganäsbolaget, nu eget å Saltugnarna. Tiden då det fanns anställda drejare på Höganäsbolaget är historia numera, men Anders började där, som 17 åring och fick lära sig allt av de gamla drejarna. Det gällde att dreja rätt, snyggt och effektivt. Vi har Anders som idol!
Det var bara att köra på. Så fort nåt var klart matade Anders fram en ny klös( lerklump) till oss. Sen satt vi där o kämpade på, med att bli bättre. Hitta bättre grepp, bättre teknik, se nyanser och klara svårare former.
För Rurik var det tredje gången han drejade överhuvudtaget men han tycks ju vara naturtalang på det här. Han jobbade på, lugnt o metodiskt.
Men tur och tryggt att Anders var med och stöttade. Hjälpte varken för mycket eller för lite. Men tekniken att bara daska till schucken så det kommer på plats, eller det uppånervända godset, det behövs nog mycket träning.
Men vi hade som sagt gott om coaching ( men också egentid) Anna Lena, keramiker, butiksanställd och lite allt-i-allo, kom in och såg till oss och såg till att allt flöt på.
Men vad är det som de pekar på? ” den blev bra!” Känsligt uppfattat vi entusiasmen i Anders röst. ”Se så elegant formen lyfte sig”
Rurik fick beskicka undersidan på en av Gangas kärl. svarvningen av undersida och bas på ett gods kan verkliga lyfta fram och förädla en form. Nu kända vi oss ju stolta: teamwork av Ganga o Rurik.
Visst är det både bra och kul att läsa i böcker om hur det går till. Men att få några dagar, se, kunna fråga, prova och få feedback, det är ovärderlig.
Nu ska vi hem och omsätta det vi lärt i vår egen verklighet.
Ps vi har redan bokat en uppföljning till nästa år.
Än drar det kallt.Men sakta vänder det, mörker blir till ljus och det börjar bli dags att tänka på att förbereda odlingarna. Ett sånt preparat som det är bra att förbereda med är Sulfur. Den har bytt namn, den är bra till så mycket, så stärkande och beskyddande.
Den heter A3. PERNILLADROPPAR. Den är som en mamma i trädgården, som hjälper till med att både stärka växterna och hålla undan det som är ovälkommet: ”mot allt som kryper eller flyger” är tumreglen.
Fin att spraya i förebyggande stärkande syfte. Det gör man nu. Spraya marken och det du vill skydda. Gå in i webshopen, där finns den. https://www.bladhtradgard.com/shop
Nu är vi i Skåne, Menlösa och vi passar på, flikar in, en tunnbränning. För Maria är det en favoritmetod och vi var nyfikna. Så hur tacksamt är det inte att få prova i hennes sällskap.
Vi har preparat så gott vi kunnat. En del av keramiken vi har med ser ut som bättre matknyten. Och ja, en del ätligt finns med.
Här vi tex ett av paketen: ett bananskal ut vår bokashihink ( fermenterad) kryddad med copparcitrat. I skålen papper med järnsulfat oh mer copparcitrat. Efter det är det invirat i matfolie så att allt håller kontakt med keramiken.
Maria köper hästspån på Lantmännen. Nu bäddad allt in i ett tjockt lager spån. En decimeter i botten, och sen ska inget gods ligga mot varandra.
Till sist, efter att allt är packat i spån ( två lager) blir det papper och små ved/ späntad trä. Nu bränner vi på! Nu får det ta fyr och när det brinner stabilt lägger vi på locket. Det blir RÖK.
Skymningen faller. En doft av rök… och den där spånen som varit i hönshuset, den hönsbajs blandade, fick röken att dofta Helsingborg -det doftade kafferosteri ( Zoegas) hela kvällen. Det kommer att sköta sig själv under natten och när tunnan imorgon är sval nog kan öppna och se.
För att testa idéer och möjligheter, Rita har varit här i fyra väl utnyttjade dagar. Sista dagen, en och en halv timma innan bussen gick, kunde vi öppna ugnen med glasyrbränning .
Det hörs liksom på hela rösten tonläge, att bränningen och att proverna blev lyckade. Ganga pustar ut, det är många modemet som ska lyckas. Det ska hålla i torken, prorslinsleran ska hålla formen i bränningen ( ja, nu har vi äntligen hittat rätt bland temperaturerna!! Har experimenterat mycket) och det mest utmanande: GLASYRERNA ska vara till belåtenhet.
Även om vi lekt och provat, så är allt lite… så där hemligt. Ska helst inte ligga ute i bild, ifall det blir något som ska användas i framtida sammanhang.
Det blir till att njuta av utsikten från studion -som försvann på foto. Kontrasterna var lite för stora. Snön låg fin och vit där ute och vi eldade och hade det mysigt i studion.
Hittar fler bilder från skåneresan, så det blir ännu ett inlägg om det.. Vår sovplats i Menlösa. Maria Lindström är keramiker och mångsidig hantverkare, vi brukar sova i hennes verkstad. Det är likadant varje gång….
När vi kommer in för kvällen för att sova, så får Maria stå kvar tålmodigt och svara på alla våra frågor o kommentarer om ALLT!. Det är vackra ting överallt! -Hur har du gjort det? Vad är det för nåt. Så fint. Hur får du ihop det? Frågorna haglar och vi tittar och vrider på allt, på ALLT!
Se här: Koppar med onödigt mycket guld! Visst blir man glad ( och girig som en skata)!! Maria jobbar med handformat, utan drejning och det ger så fin känsla i det hon gör. Coola koppar! Som passar…. på ett slott. Minst!
En mäktig urna med en vallmo i dekoren och blandmaterial i form av en kvist. Den hittar vi när vi böjer oss ner. -vad gör den där!! grälar vi lite snällt. Det är lite som en skattkammare och vi får sov mitt i allt det fina.
Maria Lindström bor på landet, någonstans mellan Båstad och Våxtorp. Galdra keramik. Bäst hittar du hennes keramik på fb, sök Galdra keramik. Så får du också sitta i hennes skattkista en stund.
gangaochrurik 