Nu har vi möte i Omkultur, ett tydligt vårtecken! Det betyder att det är konstrunda på gång. Fast, med tanke på mängden SNÖ, just nu, är det svårt att riktigt tro, att om en och en halv månad är det full vår och konstrunda. Vi planerar och fixar o donar. Många små detaljer ska bli till en bra konstrunda.
Men ute är det snorkallt och vinter”blommorna” pryder trappen. Funkar bättre än penséer just nu.
I ateljén är det många projekt. Nu ska helst allt som är nästan klart, verkligen bli klart.
Rurik gör grodor. En hel jättefamilj som ska hinna torka och brännas. Än känns konstrundan så långt bort att vi lever med tron att vi hinner med allt. Man kan ju alltid hoppas, annars får det bli till något annat sammanhang. Men viktigast just nu: notera helgen! Kom och besök på Kristi Himmelsfärd!
I denna fina och otroligt historiska byggnad finns Vadstenas Klostermuseum. Med fin yta, i område nära museibutiken finns möjlighet för utställning. Nu är det bestämt, vi kommer att ställa ut här under Vadstena Konstrunda i år, 2023. Det är 8-10 September och sedan kommer utställningen finnas kvar att ses, resten av helgerna i September.
Det känns lite högtidligt och mycket inspirerande att få visa sin konst här. Så det firar vi! Inte nog med det, museet har skrivit på MU-avtal, vilket betyder att man som konstnär får arvode för att ställa ut. Heder åt Klostermuseet! För det ger ju rimlig respekt åt oss som konstnärer, för de jobb vi lägger ner på att ta fram och att hänga utställning. Det är första gången vi får avnjuta MU-avtalet, och hoppas det blir många fler gånger.
Äventyr i Höganäs! Så roligt och givande. Är det någon stans det ska finnas en mäster i drejning så är det väl här, i Höganäs. Vi ska gå på kurs!
Superlyxigt ( om en gillar att dreja) tre elever, Rurik, Ganga, Maja -och så Anders Johansson, med ett liv som keramiker på Höganäsbolaget, nu eget å Saltugnarna. Tiden då det fanns anställda drejare på Höganäsbolaget är historia numera, men Anders började där, som 17 åring och fick lära sig allt av de gamla drejarna. Det gällde att dreja rätt, snyggt och effektivt. Vi har Anders som idol!
Det var bara att köra på. Så fort nåt var klart matade Anders fram en ny klös( lerklump) till oss. Sen satt vi där o kämpade på, med att bli bättre. Hitta bättre grepp, bättre teknik, se nyanser och klara svårare former.
För Rurik var det tredje gången han drejade överhuvudtaget men han tycks ju vara naturtalang på det här. Han jobbade på, lugnt o metodiskt.
Men tur och tryggt att Anders var med och stöttade. Hjälpte varken för mycket eller för lite. Men tekniken att bara daska till schucken så det kommer på plats, eller det uppånervända godset, det behövs nog mycket träning.
Men vi hade som sagt gott om coaching ( men också egentid) Anna Lena, keramiker, butiksanställd och lite allt-i-allo, kom in och såg till oss och såg till att allt flöt på.
Men vad är det som de pekar på? ” den blev bra!” Känsligt uppfattat vi entusiasmen i Anders röst. ”Se så elegant formen lyfte sig”
Rurik fick beskicka undersidan på en av Gangas kärl. svarvningen av undersida och bas på ett gods kan verkliga lyfta fram och förädla en form. Nu kända vi oss ju stolta: teamwork av Ganga o Rurik.
Visst är det både bra och kul att läsa i böcker om hur det går till. Men att få några dagar, se, kunna fråga, prova och få feedback, det är ovärderlig.
Nu ska vi hem och omsätta det vi lärt i vår egen verklighet.
Ps vi har redan bokat en uppföljning till nästa år.
Nu är vi i Skåne, Menlösa och vi passar på, flikar in, en tunnbränning. För Maria är det en favoritmetod och vi var nyfikna. Så hur tacksamt är det inte att få prova i hennes sällskap.
Vi har preparat så gott vi kunnat. En del av keramiken vi har med ser ut som bättre matknyten. Och ja, en del ätligt finns med.
Här vi tex ett av paketen: ett bananskal ut vår bokashihink ( fermenterad) kryddad med copparcitrat. I skålen papper med järnsulfat oh mer copparcitrat. Efter det är det invirat i matfolie så att allt håller kontakt med keramiken.
Maria köper hästspån på Lantmännen. Nu bäddad allt in i ett tjockt lager spån. En decimeter i botten, och sen ska inget gods ligga mot varandra.
Till sist, efter att allt är packat i spån ( två lager) blir det papper och små ved/ späntad trä. Nu bränner vi på! Nu får det ta fyr och när det brinner stabilt lägger vi på locket. Det blir RÖK.
Skymningen faller. En doft av rök… och den där spånen som varit i hönshuset, den hönsbajs blandade, fick röken att dofta Helsingborg -det doftade kafferosteri ( Zoegas) hela kvällen. Det kommer att sköta sig själv under natten och när tunnan imorgon är sval nog kan öppna och se.
Så var det dags för Ruriks debut vid drejskivan. ” det tar lite tid innan man är på banan”.säger Ganga, sådär lite beskyddande ”se det mest som att du känner dig för. Det behöver inte bli något”. Ganga vill sänka förväntningarna något. I början är en ju glad om det överhuvudtaget blir något. Det är ju nästan lika svårt som att cykla! Det kräver sin träning.
Rurik plockar ihop dom redskap han vill ha och sen sätter han sig vid drejskivan. Ganga låter bli att störa, men till sist vill en ju se! Hur det går!
– man får vara glad om det blir något? ? Ganga tittar, och tappar nästan hakan. Hur gick det här till?! Där sitter Rurik o drejar det ena o sen det andra…. tredje…… fjärde. Och ganska stort också.
-Jag har ju tittat mycket på dig, säger Rurik anspråkslöst och så har jag ju tittat mycket på Youtube.
Just det, mirrorneurons, de när speciella neuronerna vi har i hjärnan som gör att vi lär oss, bara på att titta. Undras om inte youtube förändrar mångas inlärning. Att kunna sitta och titta på vad andra gör, är stark inlärning. Det är många talanger, som man förr ansåg väldigt unika -som att måla fotorealistiskt, som plötsligt många ”kan”. Kanske är det även så med drejning?
Efteråt sitter Rurik, glad o nästan förvirrat och tittar på vad han gjort. Kul!
Det var en stor dag igår. Pandemin hade verkligen skapat tidsförskjutningar i Omkulturs plåtprojekt. Men igår kunde vi äntligen träffas allihopa på Hallins verkstäder, där de jobbar med produkter i rostfritt stål. De har varit sammarbetspartner i skapandet av tolv plåtskulpturer 100 x 150cm. Att efter så lång tid äntligen få se dom var mäktigt. Hjärtat flög och det var verkligen en glädje att se hur allas olika skulpturer tog sig ut i full skala och i plåt!
På bilden ovan ses Ganga och de tre på Hallins som har hållit i projektet, men det är många fler som har har jobbat med det. Fortfarande är en skyddande plast kvar på många ytor. Men det som är blästrat eller etsat är framtaget. Det här var tillfället vi hade för att granska och komma med korrigeringar. Det blir att granska noga -det var trots allt rätt länge sedan vi startade upp det här. Mer än två år sedan, så, hur var det nu jag tänkte….. om de där linjerna….
Hallins översatte våra skisser och önskningar till ett mer exakt språk som de kunde jobba efter, och det var det resultatet som vi nu såg. Det var mäktigt att se sin bild i plåt, kan jag säga.
Gangas egen lilla första klippta skiss, såg ut som ovan. Alla vi 13 personer som deltog i projektet från Omkultur fick var sin plåt som utgångspunkt på 100 x 150cm. Två valde att göra samprojekt, så det blev tolv plåtar som ska visas till vår konstrunda.
I just Gangas fall, var valet av en älg och Omma, utifrån att hon just då jobbade med det där med ÄLG. Ett spännande djur med fantastisk utstrålning. Nu jobbar de vidare på Hallins med de korrigeringar el ändringar som blev i vissa fall av plåtarna. Fästanordningar o podier är beslutade och vi, hela konstnärsgruppen åkte hem, glad-yra och med fortsatt känsla av väntans tider! Till KristiHimmelsfärd får ni se det. fortsättning följer
Nix pix, Rurik får inte så mycket som hålla i en pensel de här dagarna efter hjärtingreppet med ballongvidning -en pensel väger ju inte så mycket, så det hade nog gått, men han får ändå välja att ligga på soffan och njuta av vad han presterat tidigare i år, just nu är det återhämtning. Ikoner, ni vet, alla de där momenten. Plattan som ska väljas, som ska grundas och grundas och slipas o allt det där.
Till sist kommer ju faktiskt den där dagen då man får måla bilden -IKONEN. Njutning. De är de där Svenska kvinnliga helgonen som är på gång. dom är ju inte så många. Men de är några stycken i alla fall. Här ovan är Heliga Anna av Novgorod. Heliga Birgitta är också gjord. Det har ju varit mycket bonader ett tag, men nu är det ikoner på gång.
Djuren och speciellt fåglar har fått Gangas uppmärksamhet. Att djur har fler känslor än vi förr trott upplever vi ofta här, så som vi bor och är dom nära. Njutning är spännande. Inte bara människor som njuter av en vacker solnedgång. Ovan ett försök att fånga korpen och den sena, kalla skymningen.
-och HOPPSAN, nu hände det nåt igen. Insekter!! känns inte som det är den enda, fler vill komma. Kul när nåt nytt kommer in i sinnet. Kroppen nästan hoppar av iver, ändå vet i alla fall Ganga, att de där små stunderna med måleri inte duger. I stället så tankar jag mentalt och hoppas att när de där riktiga målardagarna kommer, att allt synkar och färgen flödar.
Hej hej, idag ska vi visa vad som inte kom med…. till 2021års Liljevalchs. Med en bra bit över fyratusen sökande, får en ta det med upphöjt lugn, att en inte råkar vara den utvalda/ utvalde. Men vi tycker i alla fall, att vi hade förgyllt vårsalongen med vår närvaro. Någon som är riktigt kul, är dock att det är flera stycken som vi känner ( och som är riktigt duktiga och värdiga) som kom med. Det är bara att gratulera.
Men nu handlar de om oss, vi refuserade. Först ut är Ruriks fina drakar. Vi hade valt att kraften, i form av DRAKE, som fick vara den gemensam nämnare för bilderna i Ruriks ansökan. Alla bilder har samma format 100 x 150cm.
Vättern Stormar av Rurik. 100 x 150 äggoljetempera på duk
Eld Drake av Rurik 100 x 150cm, äggoljetempera
Raku Drake bonad 100 x 150cm äggoljetempera på duk
Inga bilder blir sämre av att de inte kom med. därför tycker vi det är lite roligt att visa upp dom så här. Nu är det Gangas; Där blev valet fyra bilder, alla i akryl men i olika format -det kan ibland vara störande, men nu tyckte vi det gav spänning åt helheten. Bildmässigt var urvalet utifrån Naturens gåtfulla, mystiska sida. Kraft är nog ett ord en kan använda, precis som med Ruriks drakar, men på ett annat sätt. Ganga ville också sätta dom på kartan, få dom att landa vid Omberg så att säga. Några av bilderna är direkt kopplade till vår plats. Det är ”Älg, Måne och Omma”- med Omberg, och ”Blod-dop” -med Tåkern och dess beskyddande vass. De två resterande bilderna med djuren som liksom tar sig genom verklighetens olika lager och ger närkontakt, är inte så direkt kopplade till den här platsen, utan mer till företeelsen att naturen påverkar oss djup, i sitt möte med oss, oavsett när det sker.
Älg, måne och Dimma (Omma) 70 x 84cm, akryl på pannå. dubbelram m egen förgyllning
Möte med Uggla, 50x50cm, akryl på duk m smal guldlist.
BLOD, 74 X 94cm akryl på duk , och guldlist
RÖD BJÖRN UR SKOG 55 x 74 cm, akryl på duk
Vilka var då dom som vi känner, som kom med? En av dom är Morgan Johansson han är ju med i vår grupp av yrkesverksamma kulturarbetare i bygden; OMKULTUR.
Vintrigt vackert har vi haft. Rurik har jobbat på i studion, med allt det där. Det där som e så lätt att glömma och som kanske är det viktigaste. Början o slutet.
De stackars kossorna ligger på rad. Förgyllning väntar, och montering på sockel för en del.
Sen ligger dom där o lyser. Förhoppningsvis kommer de att hänga i galleriet som vidunderliga ”ängla-kor”
Inte bara ängla-kor, det blir ängla-får också. Det här är en smal bonad, så klart man kan ha den vart man vill, men formatet passat över dörr.
Sen har det limmats och kritats. Putsats och skurits: ikonplattor.
Plattan, ikon-plattan i sig, får lika mycket kärlek som bilden, den som målas på plattan. Den är rätta temperaturer, lager på lager. Det är limning, väv och grundering. Det tar några dagar.
Som sagt det där med före och efter. Det är så lätt att tänka om bilder att det handlar att ”måla” -och lera, att det är att ”forma” men så många moment på vägen innan det är klart. Allt är viktigt.
Löfska kulturpriset 2020. Här är juryn. Ett fantastiskt och generöst pris för kulturarbetare. Främst för Ödeshög med omnejd, men även hela Östergötland, om vi förstått rätt. I år är Rurik en av de uppmärksammade personerna. I år var prisutdelningen lite annorlunda. Den var covid-anpassad och det skedde i en enklare variant i biblioteket. Bara jury och pristagare var där. Men inte är lyckan mindre för det!
Det är stort att få utmärkelsen. Det känns i hjärtat och hela kroppen. Ett pris är något man får för vad man gjort, inte för nåt man tänker göra. Det kan vara ensamt att vara konstnär, man får liksom vara sin egen kompass utan att vingla för mycket för andras tyckande. Rurik har hållit stilen, -inte så många som kan blanda sin egen färg från grunden längre, men Rurik kan -och gör! Plus att han måla unika bilder. Heja! Grattis Rurik och alla andra pristagare, väl värda!
gangaochrurik 