Nu är Ganga i London och Ella, ( Gangas dotter) vill klippa håret. Små enkla önskningar kan tyckas, men när man är tvåbarnsmamma kan det vara en stor grej, att få ihop den egentiden. Klart jag passar Lilla Lexi. Lite nervös, men det är ju bara sådär två timmar, så det ska väl fungera. Så vad gjorde Lexi och mormor medan Mamma Ella blev fin i håret?
Någonstans då vi läste bok tillsammans, kunde jag känna hur vi liksom bondade och blev riktiga kompisar, jag blev godkänd på ett djupare plan och var inte bara någon som råkade vara på besök i hemmet. Så när Ella satt på tunnelbanan och var på väg hem så skickade jag henne bilderna så hon kunde se att det var ok.
Lexi är nio månader och hur snäll som helst… ända tills det är något som inte är som det ska, då, från 0 till hundra på ingen tid skriker hon som liv o död. Så man vill VERKLIGEN att hon ska vara nöjd, hela tiden. Nu känner jag mig som legitimerad mormor. Nöjd
Visst skrev jag i förra inlägget typ ” vi ses i London”. Hehe, vi ses i babybubblan, är nog mer korrekt.
Jag håller om och är med barnbarnen så mycket jag kan. Ovan är en bit av vägen till dagis. Så mycket energi i den här 2-åringen. Mormor (jag) går med hjärtat i halsgropen, ungefär, medan raketen ( Eden) springer lyckligt. Tur att mamma (Ella) är med!
Men en är mormor, när det är barn på alla bilder!
Till och med cafébilderna är bebis!
Kory rapport från mormorvärlden: så mycket som händer på fyra månader. Lexi som bara sov nyföddbaby sömn sist. Har fått STORA ögon och är väääldigt med. Nyfiken, stark o pigg. Eden som inte var så intresserad av mormor sist, vill nu sitta nära, vi bakar ritar leker. Jättemysigt.
Lovar mormors väska innehåller ALLT. Det är verkligen hämningslöst packande när en har barnbarn. Klart jag ska ha med en spagettipumpa! Leksaker, kläder, min egen kudde och ett kakfat.
Ja, jag skrattar verkligen åt mig själv. Men ett coolt kakfat är ju oemotståndligt. Så även det fick plats ( notera den roande pipen som sticker fram ur resväskan. Är det 23 kg så ska det utnyttjas. Sa jag att jag hade packat ned egendrejade koppar också?
Så himla värdefullt att knyta an till barnbarnen. Nu bär det av till London en vecka. Rurik stannar hemma men han kör mig med den nya vita hästen ( bilen) .
Varje bilfärd är ännu ett äventyr att utforska. Nu fattar vi vindrutetorkarna. Och börjar istället brottas med GPSen. Den ska tydligen vara inkopplad med mobilen…..
Efter förra inlägget om det lantliga, mitt i London, måste jag ju balansera med motsatsen. För glas och betong är trots allt det som gäller mest. Så den här lilla tösen, som sov nästan hela tiden ( när hon inte åt eller bajsade) är ju fortfarande väldigt liten och det var ett STORT äventyr när vi la henne i vagnen och gick iväg för att utföra lite ärende. ”-Hur ska det gå!” ungefär.
Nybyggda flashiga kvarter i Canary wharf. Mycket banker, polerad sten, överdåd och ordning o redan.Det är vårt promenadstråk. Här behövs det babysar som påminner om hur levande livet verkligen är. – jaha, vad är det nu? Varför piper hon? Ella tar det lugnt och låter Lexi bestämma.
Verkligen raka motsatsen till den CityFarm som jag beskrev i förra inlägget. Men spännande.
Men det är fullt av små oaser. Vi äter takeaway, sushi i en park med vattenporl. En lång vattentrappa slingrar sig igenom parken, massor av människor sitter och äter sin lunch och njuter sommar. Gräset under våra fötter är bitvis av plast. Men det är så rogivande här oavsett plastgräs eller inte.
”Det här är ett sånt tillfälle som man bara vill minnas, helt och fullt.” Fram med mobilen! Stunden innan hade jag hållit Lexi och riktigt känt hur hennes hjärta var så stort och allomfattande. Sådär så en tappar andan och bara blir ödmjuk. På bilden ovan är det egentligen bara tre stora varma hjärtan… En stund som kan värma en hela livet.
Permakultur. En vacker oas, inte långt ifrån där Ella o Ekin bor, finns en CityFarm. Tydligen ett begrepp som finns och flera farmar finns. Men denna är finast, tycker de. Jag blir stum av beundran när jag möts av en kronärtskocks planta på 2 meter innanför grinden.
Här hr de som vana att ta sin söndags frukost, i caféet. Lille Eden sjunger om djuren, medan han åker i vagnen, hela vägen till farmen. Sen blir det mat och sen…. Iväg som en pil och titta på alla djuren. Sååå spännande.
Det är inte lätt att hänga med då han springer sig igenom hela anläggningen. Med stopp bland favoriterna.
En ytterst elegant tupp sköter sig och kuckelurar högljutt till allas beundran.
Sen är där barnens trädgård, där de kan gräva och vattna och pilla runt. Så älskat. Tiden bara går och Eden jobbar på.
Allt är inbäddad i Permakulturens frodiga grönska. Här är mycket att uppleva för små och stora.
Generöst är det också. Titta på raden av utlåningsstövlar! Även barn som vanligtvis inte klavsar runt i jord, vatten eller djurbajs, har en chans att vara med, det är bara att låna ett par stövlar som passar.
Fast de första dagarna var fest. -vad firar dom? Ganga undrar. Flaggor överallt. Fest i parken, någon har en hel kostym med Engelska flaggor.
De är ohämmad royalism; Drottningen har suttit på tronen i sjuttio år. Det firas ordentligt.
Vi firar dock Lexi. Tårta är bra. Snabb energi i kylskåpet för ammande mamma ( o alla andra). Hälsokost-tänket är bortblåst och det är NJUTNING som gäller. Fast, en tårta i taget. När den ena är uppäten bakade jag en ny. Hehe. Kanske därför jag trillade dit på dunderförkylning.
Så, har tagit det lugnt mellan matpassen ( jag lagar maten, som en riktig mormor). Men se ovan, det är vägen till mataffären. Limehouse, här har lade många Svenska skepp till, en gång i tiden, lastade med Svensk is, som sedan distribuerades ut till fisk o köttaffärer i London under året, kan jag läsa på en skylt i hamnen, på väg till affären.
Men viktigast är den process som är så vacker att se. Hur lille Eden springer till Lexi det första han gör, när han kommer hem från dagis . Med lite hjälp blir det cuddle, gosa. Sen behöver en ju prova på hur det är att vara bäbis och ligga i babysängen. Det hör ju till.
Sen står jag där på kvällen och tittar förundrat på utsikten från köksfönstret. Husen och ljusen… det är så märkliga proportioner. Det är liksom ofattbart långt från grönsakslandet där hemma, där jag brukar traska. Känns lite som att vara på en annan planet -men ändå inte.
Detta är ju helt galet, men jag måste få visa hur ofattbart pampigt o smidigt det går att ta sig till London. Kolla bilden ovan, det är flyget som svänger ner för landning på London City AirPort. Det är KLM som landar här, lite dyrare men de går från vår närmsta flygplats i Sverige och tar en alltså rakt in i London, på en liten överskådlig flygplats. Nästan ofattbart att den finns.
Flyget svänger runt vid landning så om en har fönsterplats är det ofattbar sightseeing. Bara att tacka. Sen är det smidigt att ta sig ut till banan och ta det lilla tåget in mot stan. På en halvtimma är jag hemma hos Ella o Ekin och barnbarnen.
Eden är livfull och älskar sin tågbana.
Lexi är bara dryga veckan gammal och tillbringar större delen av dygnet i transendent tillstånd. Ibland kommer ett leende när hon leker med änglarna.
Känner så väl igen det, hur knepigt det kan bli bara att ta sig ut helt enkelt, tillsammans. När allt till slut verkar funka, och Eden och Ekin hunnit ut börjar Lexi skrika på mat och det är bara att sätta sig o amma…. det är bara att stressa ner.
Så fick jag också glädjen att ta med två tavlor och överlämna. De såg så bra ut på plats, riktigt kul!
Här sitter en riktig mormor. skrattar åt mig själv. För det känns ungefär som jag är en småbarnsmamma, mitt i livet.
Först en väldigt lyckad konstrunda, med allt vad det innebär med förarbete och intensitet under fyra dagar. Sen direkt efter förbereda för åka bort, förbereda trädgård o ladda resväskan.
Låter kanske inte så mycket, -tyckte inte jag iheller, tills jag insåg mängden växter som skulle ner i jorden. det är ju NU som gäller. Det som ser så smått ut nu, behöver sin tid för att hinna växa till sig och leverera.
Nu är det sådana här godingar som gäller. Själv hann jag inte ens tvätta håret, duscha eller peta naglarna ( det var det jag menade med att likna mig vid en småbarnsmamma. Ingen avslappnad manikyr o så innan resan.) Resväskan är i alla fall med. Det har varit otaliga omprioriteringar så att det viktigaste blir gjort och avklarat. nu får Rurik nöjet att vara hemma, bland alla vattenslangar, snigelplockningar och sköna sovmorgnar. Och jag, Ganga uppdaterat från London.
Goodhart Place, heter platsen där den lilla familjen flyttat. Ett område, nära Themsen, kringbyggt med innergård. Hela området har lite formen av ett hjärta, kanske därför som bostadsområdet heter Goodhart. Innergården är mysig med mycket grönt och bortom hustaken ser man de höga skraporna i Canary Warf.
Kändes ju bra att kunna vara med och hjälpa till. Hela det förra hemmet nedpackat och ett litet kök byttes till ett mycket större, vilket ju är jätteskönt, speciellt om en har småbarn!
Kök med sol och balkong mot öster och innergården. skönt att vara mormor, jag gick omkring och var typ ”wow”. Inte har jag någonsin upplevt en avfallskvarn! – kasa ner köksavfallet i ett lite större hål i avloppet som är i diskhon och sen trycka på knappen. slurp, så var allt finfördelat och sköljdes iväg med avloppet!! Futuristiskt värre och jag känner mig som en gammal dinousarie: fullt med detaljer som man knappt visste fanns.
Där nere på gården fanns en egen värld. Dagen vi kom dit var det lördag och fint varmt väder. visserligen är där många bilar, men i grönskan var det massor med grupper som åt, grillade, minglade med vinglas och ett sorl steg upp till lägenheten. …bilarna… de var parkerade på gården, eftersom det tillhörande garagen visade sig vara förlängda lekplatser och förvaring av roliga saker. Under lördagen var det fullt av barn.
Mormor (Ganga) går ut med Eden. Självklart vill Eden genast gå direkt till en röd leksaksbil, tack och lov, erbjuder föräldrarna honom att låna den. Eden satte sig genast på den och satt sedan där, helt förtrollad av allt bus som de andra lite äldre barnen höll på med. Allt var såååå spännande för en liten ettåring. Föräldrarna berättade att det var brukligt att alla barnen lekte omkring med varandras saker och att garagedörrarna öppnades efter hand som barnen ville leka med nya grejer.
Men vi fick också hälsa på alla träden. klappa dom och krama dom.
Eden är en liten raket. så klart att allt är spännande och måste utforskat. Han älskar detaljer. Försjunker i knappar, håligheter och snören (typ). Men där i mellan går det undan.
Det är till att peka med hela fingret som det bästa härförare, sen bär det iväg!
Inte helt lätt med att packa upp, när virvelvinden kommer. Ha,ha.
Lägenheten är i två våningar, så det blev långa spännande korridorer också, som man kan springa i!
Men ibland var det roligt nog, att leka med mormors dreads.
Det var verkligen en härlig resa, att få vara så mycket med sitt barnbarn. Eden är ett år. Pga pandemin så har vi bara setts vid två tillfällen; när Eden var tre månader, förra hösten, då kunde de åka från England och hälsa på i Sverige. andra gången är nu, då jag åkte till London. Det var värt allt besvär och extrakostnader med PCR-tester.
Sista dagen bjöd Ella på en ”tack för hjälpen”middag, bara vi två. Vi var på en av Ottolengis restauranter, med gudomlig mat, även för en vegan. MUMS, för den avslutningen.
Nu ska vi försöka göra lite upphämtning från en lång paus. -vad hände egentligen i London? Det har ju varit så himla tyst sen dess? Det hände massor av vardag. Eden fick en förkylning kombinerat med fyra (4!!) tänder som kom upp. Helt knockad!
Att åka till London nu, är ju ganska begränsat. Tio dagar i hemkarantän, plus PCR-tester: innan man går på flyget dit, efter två dagar och efter åttonde dagen ( på tionde dagar får en gå ut). Ja, det blev mycket balkonghäng, men vad gör det när en får vara med sin familj!!
Inte saknas det sysselsättning i heller, med små barn i familjen behövs det nästan en mormor ( läs köksa) för jämnan.
Men vi bakade världens godaste prinsesstårta, kan jag skryta med. Och när karantänen var över, så var det super-dubbelkalas i parken. Ella och Eden fyller år, ganska nära varandra i tid.
Observera den gröna tårtan här nere i kanten….. vi gjorde en supergod vegan-glutenfri-damsugar-tårta också. Av allt detta tårtskryt, kan du ana att Ganga och Ella gillar att teama i köket, speciellt när det blir kakor, hehe.
Det var nytt och spännande även för deras London-vänner med kalas i parken. Deras lock-down har varit sträng. Så bara att kunna träffas ute, tillsammans är stort.
I grönområdet finns även lekpark. Intressant, för en mormor som alltid varit mamma på landet. Kliniskt arrangerade områden för lek.
Inga vattenpölar och skitig jord här inte. Men fina gungor och klätterredskap.
Men det tar dom igen på dagis. mormor Ganga jublar, det är Waldorf-inspirerat och de har väldigt nyttig mat och spännande aktiviteter även för väldigt små barn. Ella och Ekin har en app, där de kan följa under dagen hur deras barn har det. sömn, vad de har för aktivitet ovs. De får plantera och leka med färg så Eden har varit grön (ja) när de har hämtat honom. härligt.
Vi haft vanlig vardag och gått till affären, vilket är ett äventyr när en är ett år.
Men också tagit promenaden till grannområdet Canary Warf. en promenad längst Themsen, en njutning i sig.
Det var här, som alla skeppen från kolonierna anlände med sina varor. Numera lyxigt, men för inte så länge sedan var det här som alla sjöbusar höll till.
här firade vi mors Dag, med lyxen att äta på restaurant. Personalen här har mest packat packet för home-delivery, det senaste året.
Men det som vi mest har donat med, både medan Ganga var i karantän och därefter var, att vara behjälplig med flyttet. De har visserligen bott så härligt, här vid vattnet, en innerhamn nära Themsen, men flyttlasset har gått, inte så långt, typ den här vägen, längst kanten på hamnen, bort till… bakom Ekins huvud ungefär. -Ser du till vänster om hans huvud, en solbelyst fasad där borta? bortom den fasaden ser du ett ljusgrönt träd, dit har de flyttat. De har det trädet utanför en av sina två balkonger.
hit gick flyttet. Men det får bli ett separat inlägg…
gangaochrurik 