Efter förra inlägget om det lantliga, mitt i London, måste jag ju balansera med motsatsen. För glas och betong är trots allt det som gäller mest. Så den här lilla tösen, som sov nästan hela tiden ( när hon inte åt eller bajsade) är ju fortfarande väldigt liten och det var ett STORT äventyr när vi la henne i vagnen och gick iväg för att utföra lite ärende. ”-Hur ska det gå!” ungefär.

Nybyggda flashiga kvarter i Canary wharf. Mycket banker, polerad sten, överdåd och ordning o redan.Det är vårt promenadstråk. Här behövs det babysar som påminner om hur levande livet verkligen är. – jaha, vad är det nu? Varför piper hon? Ella tar det lugnt och låter Lexi bestämma.

Verkligen raka motsatsen till den CityFarm som jag beskrev i förra inlägget. Men spännande.

Men det är fullt av små oaser. Vi äter takeaway, sushi i en park med vattenporl. En lång vattentrappa slingrar sig igenom parken, massor av människor sitter och äter sin lunch och njuter sommar. Gräset under våra fötter är bitvis av plast. Men det är så rogivande här oavsett plastgräs eller inte.

”Det här är ett sånt tillfälle som man bara vill minnas, helt och fullt.” Fram med mobilen!
Stunden innan hade jag hållit Lexi och riktigt känt hur hennes hjärta var så stort och allomfattande. Sådär så en tappar andan och bara blir ödmjuk. På bilden ovan är det egentligen bara tre stora varma hjärtan…
En stund som kan värma en hela livet.