Julen som kom som en virvelvind

Vad är JULEN, annat än en virvelvind?! Den kom virvlade och försvann. Kvar står de cylindrar som Ganga målade av julfirarna. Det fick vara årets jul-statement.

Men julens räddare ( förutom MATEN, hela goa vegan-julbordet) var nog lådan med Brio järnväg, inköpt på Emmaus. En punkt av igenkännande och extremt intresse för Eden vårt raket-barnbarn ( mycket energi). Det har byggts och tutat från morgon till kväll.

Och så tog vi kort. Aaaaaa! Sa vi allihopa, jättekul tyckte 2-åringen, sen sprang han några varv runt i huset igen.

En dag åkte vi upp till skidbacken, trots tö hade de öppet. Alldeles lagom utflykt ( 5 min hemifrån)med två små barn. Tre gånger i backen så var det dags att grilla korv.

Jättelagom! Man fick lust att ropa Halleluja! Det är ju så galet tight med allting, när det är så små barn, så en eldplats som redan brinner, bord att sitta vid och underhållning av en jätte-snöskoter som kör förbi, plus alla skidåkare. Ja, det är ett vinnande koncept. Vi bara laggade upp vegankorven, bröd och ketchup. Åt. Alla nöjda.

Även om tio dagar är en evighet och tillräckligt länge för att vi alla skulle hinna bli jätteförkylda. Så gick tiden så fort. plötligt skulle våra gäster åka. De fick köra en sprillans ny Volvo hyrbil för den bil de lånat av pappan dog en plötslig motordöd. Men det är en annan historia.

Nu vill vi gärna bjuda på lite filmer så stämningen infinner sig ännu mera, men det blir ett eget inlägg.

Och vad gjorde vi, Ganga och Rurik i tystnaden efter alla yrväder? Mediterade. Vi stängde dörren i tio dagar. Och mellan hostningar och snytningar singlade alla bilder och ljud ner i hjärtats stora bibliotek.

Mer mormor

Sista inlägget för denna gång om livet som mormor. Det är att ta alla chanser att hålla baby och pyssla rent allmänt.

Så himla mycket glädje att få göra något på riktigt. Det var en stolt muffinsbakare. Och en stolt mormor.

Avlastar vardagen lite genom att ta Lexi på promenad. Onekligen vackert område. Vatten med slussning från Themsen. Kanaler och en liten park.

På väg

Här sitter en riktig mormor. skrattar åt mig själv. För det känns ungefär som jag är en småbarnsmamma, mitt i livet.

Först en väldigt lyckad konstrunda, med allt vad det innebär med förarbete och intensitet under fyra dagar. Sen direkt efter förbereda för åka bort, förbereda trädgård o ladda resväskan.

Låter kanske inte så mycket, -tyckte inte jag iheller, tills jag insåg mängden växter som skulle ner i jorden. det är ju NU som gäller. Det som ser så smått ut nu, behöver sin tid för att hinna växa till sig och leverera.

Nu är det sådana här godingar som gäller. Själv hann jag inte ens tvätta håret, duscha eller peta naglarna ( det var det jag menade med att likna mig vid en småbarnsmamma. Ingen avslappnad manikyr o så innan resan.) Resväskan är i alla fall med. Det har varit otaliga omprioriteringar så att det viktigaste blir gjort och avklarat. nu får Rurik nöjet att vara hemma, bland alla vattenslangar, snigelplockningar och sköna sovmorgnar. Och jag, Ganga uppdaterat från London.

Mer London, flytt, ännu en bildbomb

Goodhart Place, heter platsen där den lilla familjen flyttat. Ett område, nära Themsen, kringbyggt med innergård. Hela området har lite formen av ett hjärta, kanske därför som bostadsområdet heter Goodhart. Innergården är mysig med mycket grönt och bortom hustaken ser man de höga skraporna i Canary Warf.

Kändes ju bra att kunna vara med och hjälpa till. Hela det förra hemmet nedpackat och ett litet kök byttes till ett mycket större, vilket ju är jätteskönt, speciellt om en har småbarn!

Kök med sol och balkong mot öster och innergården. skönt att vara mormor, jag gick omkring och var typ ”wow”. Inte har jag någonsin upplevt en avfallskvarn! – kasa ner köksavfallet i ett lite större hål i avloppet som är i diskhon och sen trycka på knappen. slurp, så var allt finfördelat och sköljdes iväg med avloppet!! Futuristiskt värre och jag känner mig som en gammal dinousarie: fullt med detaljer som man knappt visste fanns.

Där nere på gården fanns en egen värld. Dagen vi kom dit var det lördag och fint varmt väder. visserligen är där många bilar, men i grönskan var det massor med grupper som åt, grillade, minglade med vinglas och ett sorl steg upp till lägenheten. …bilarna… de var parkerade på gården, eftersom det tillhörande garagen visade sig vara förlängda lekplatser och förvaring av roliga saker. Under lördagen var det fullt av barn.

Mormor (Ganga) går ut med Eden. Självklart vill Eden genast gå direkt till en röd leksaksbil, tack och lov, erbjuder föräldrarna honom att låna den. Eden satte sig genast på den och satt sedan där, helt förtrollad av allt bus som de andra lite äldre barnen höll på med. Allt var såååå spännande för en liten ettåring.
Föräldrarna berättade att det var brukligt att alla barnen lekte omkring med varandras saker och att garagedörrarna öppnades efter hand som barnen ville leka med nya grejer.

Men vi fick också hälsa på alla träden. klappa dom och krama dom.

Eden är en liten raket. så klart att allt är spännande och måste utforskat. Han älskar detaljer. Försjunker i knappar, håligheter och snören (typ). Men där i mellan går det undan.

Det är till att peka med hela fingret som det bästa härförare, sen bär det iväg!

Inte helt lätt med att packa upp, när virvelvinden kommer. Ha,ha.

Lägenheten är i två våningar, så det blev långa spännande korridorer också, som man kan springa i!

Men ibland var det roligt nog, att leka med mormors dreads.

Det var verkligen en härlig resa, att få vara så mycket med sitt barnbarn. Eden är ett år. Pga pandemin så har vi bara setts vid två tillfällen; när Eden var tre månader, förra hösten, då kunde de åka från England och hälsa på i Sverige. andra gången är nu, då jag åkte till London. Det var värt allt besvär och extrakostnader med PCR-tester.

Sista dagen bjöd Ella på en ”tack för hjälpen”middag, bara vi två. Vi var på en av Ottolengis restauranter, med gudomlig mat, även för en vegan. MUMS, för den avslutningen.