Permakultur. En vacker oas, inte långt ifrån där Ella o Ekin bor, finns en CityFarm. Tydligen ett begrepp som finns och flera farmar finns. Men denna är finast, tycker de. Jag blir stum av beundran när jag möts av en kronärtskocks planta på 2 meter innanför grinden.
Här hr de som vana att ta sin söndags frukost, i caféet. Lille Eden sjunger om djuren, medan han åker i vagnen, hela vägen till farmen. Sen blir det mat och sen…. Iväg som en pil och titta på alla djuren. Sååå spännande.
Det är inte lätt att hänga med då han springer sig igenom hela anläggningen. Med stopp bland favoriterna.
En ytterst elegant tupp sköter sig och kuckelurar högljutt till allas beundran.
Sen är där barnens trädgård, där de kan gräva och vattna och pilla runt. Så älskat. Tiden bara går och Eden jobbar på.
Allt är inbäddad i Permakulturens frodiga grönska. Här är mycket att uppleva för små och stora.
Generöst är det också. Titta på raden av utlåningsstövlar! Även barn som vanligtvis inte klavsar runt i jord, vatten eller djurbajs, har en chans att vara med, det är bara att låna ett par stövlar som passar.
Fast de första dagarna var fest. -vad firar dom? Ganga undrar. Flaggor överallt. Fest i parken, någon har en hel kostym med Engelska flaggor.
De är ohämmad royalism; Drottningen har suttit på tronen i sjuttio år. Det firas ordentligt.
Vi firar dock Lexi. Tårta är bra. Snabb energi i kylskåpet för ammande mamma ( o alla andra). Hälsokost-tänket är bortblåst och det är NJUTNING som gäller. Fast, en tårta i taget. När den ena är uppäten bakade jag en ny. Hehe. Kanske därför jag trillade dit på dunderförkylning.
Så, har tagit det lugnt mellan matpassen ( jag lagar maten, som en riktig mormor). Men se ovan, det är vägen till mataffären. Limehouse, här har lade många Svenska skepp till, en gång i tiden, lastade med Svensk is, som sedan distribuerades ut till fisk o köttaffärer i London under året, kan jag läsa på en skylt i hamnen, på väg till affären.
Men viktigast är den process som är så vacker att se. Hur lille Eden springer till Lexi det första han gör, när han kommer hem från dagis . Med lite hjälp blir det cuddle, gosa. Sen behöver en ju prova på hur det är att vara bäbis och ligga i babysängen. Det hör ju till.
Sen står jag där på kvällen och tittar förundrat på utsikten från köksfönstret. Husen och ljusen… det är så märkliga proportioner. Det är liksom ofattbart långt från grönsakslandet där hemma, där jag brukar traska. Känns lite som att vara på en annan planet -men ändå inte.
Detta är ju helt galet, men jag måste få visa hur ofattbart pampigt o smidigt det går att ta sig till London. Kolla bilden ovan, det är flyget som svänger ner för landning på London City AirPort. Det är KLM som landar här, lite dyrare men de går från vår närmsta flygplats i Sverige och tar en alltså rakt in i London, på en liten överskådlig flygplats. Nästan ofattbart att den finns.
Flyget svänger runt vid landning så om en har fönsterplats är det ofattbar sightseeing. Bara att tacka. Sen är det smidigt att ta sig ut till banan och ta det lilla tåget in mot stan. På en halvtimma är jag hemma hos Ella o Ekin och barnbarnen.
Eden är livfull och älskar sin tågbana.
Lexi är bara dryga veckan gammal och tillbringar större delen av dygnet i transendent tillstånd. Ibland kommer ett leende när hon leker med änglarna.
Känner så väl igen det, hur knepigt det kan bli bara att ta sig ut helt enkelt, tillsammans. När allt till slut verkar funka, och Eden och Ekin hunnit ut börjar Lexi skrika på mat och det är bara att sätta sig o amma…. det är bara att stressa ner.
Så fick jag också glädjen att ta med två tavlor och överlämna. De såg så bra ut på plats, riktigt kul!
Här sitter en riktig mormor. skrattar åt mig själv. För det känns ungefär som jag är en småbarnsmamma, mitt i livet.
Först en väldigt lyckad konstrunda, med allt vad det innebär med förarbete och intensitet under fyra dagar. Sen direkt efter förbereda för åka bort, förbereda trädgård o ladda resväskan.
Låter kanske inte så mycket, -tyckte inte jag iheller, tills jag insåg mängden växter som skulle ner i jorden. det är ju NU som gäller. Det som ser så smått ut nu, behöver sin tid för att hinna växa till sig och leverera.
Nu är det sådana här godingar som gäller. Själv hann jag inte ens tvätta håret, duscha eller peta naglarna ( det var det jag menade med att likna mig vid en småbarnsmamma. Ingen avslappnad manikyr o så innan resan.) Resväskan är i alla fall med. Det har varit otaliga omprioriteringar så att det viktigaste blir gjort och avklarat. nu får Rurik nöjet att vara hemma, bland alla vattenslangar, snigelplockningar och sköna sovmorgnar. Och jag, Ganga uppdaterat från London.
Vi är på det lilla glasbruket i Mantorp. Fulla av förväntan. Det är Ganga och Rurik tillsammans med Rita och Marcus. Vi är här för att fira Ritas födelsedag. Vilken lyckoträff att hyra prova-på i en timma på en glashytta! Ovan på bild ser du samlingen av glasformar -så många blir dom efter ett långt produktivt liv. Imponerande bara det. Glashyttan har som en själ -det är glasmassan, den heta lysande av sig själv, värmen därinne stänger man aldrig av. Det är alltid hett. Svalnar den, så blir det bara en stor klump, en ohanterlig sak.
Gert var så lugn och van i allt, en perfekt guide. Så har han jobbat med det här, hela livet. Rita är en nyfiken materialnörd o kreativ, klart det här är intressant. Gert hade ett upplägg och gick metodisk till väga. Svårighetsgraden trappades upp lite försiktigt efter hand. Att göra det själv, både rulla stången och forma/ svarva med den andra handen är två väääldigt maxade moment, på samma gång. Flexibilitet kan vara en bra egenskap som syns på filmen nedan.
Sen fick vi prova allihopa, en i taget. Gert levererade den heta glasmassan och rullade stången medan vi koncentrerade oss på att svarva, med den blöta tidningen i handen -och det var minsann inte så bara! Glas är ett väldigt flörtigt material, en blir liksom fast, med en gång, hypnotiserad. På det sättet påminner det om raku. Det är väl hettan och glöden som gör det. Det är ju smält glas! Många hundra grader varm och självlysande. En måste vara fokuserad och marginalerna för att klanta till det, är inte så stora. Ingen tid att tänka på något annat.
Men det var ju Rita som var huvudperson så vi andra bara provade lite (jättekul!) Sen fick Rita blåsa ett set (6st) glas: Eget munstycke att blåsa i och på plats på pallen. Gert hämtade och förformade massan som sen gick glasmassan ner i en form och Rita blåste. Formen doppas i vatten mellan varje gång. Det är den vattenånga som blir av hettan, som gör att glaset inte fastnar i formen. Det liksom bildas en vägg av het vattenånga där inne i formen. Det var bara att öppna den och fram kom det glöd-lysande glaset!
en kort avsvalning ute, sedan var det in i efterugnen, där tog det typ två dagar innan den var nere så mycket i temperatur att det gick att ta på. Svalnar det för fort så exploderar det.
Det blir till att komma tillbaka en annan dag och hämta alla alster. Det är också ett viktigt efterarbete kvar: att skära av och slipa till kanterna. Tack och lov, det gör Gert.
Gert är pensionär, men tänker sig jobba ett par år till i hyttan. Han visar runt lite bland projekten. Det är dop-ljusstakar till kyrkan, glas till en samisk konstnär som sen jobbar vidare med glaset och skriver in texter…. det var mycket i ”Swedish blue” populärt i Svenskbygderna i USA. Gert kommer ursprungligen från Rejmyre (nära Norrköping tror jag) och började jobba på glasbruket där. Senare flyttade han till, och blev delägare i glasbruket här i Mantorp, som är rätt nära där vi bor. ”skulle jag leva om mitt liv, blir jag gärna välja glasblåsare igen. Det har varit kul.” Rita köper med sig en stor handblåst skål innan vi lämnar -det var förvånande billigt, tyckte vi och bugade. Det rekommenderar vi. Åk dit o köp glas!
Det blev ett långt inlägg, kunde inte låta bli och en avslutande bildbomb får det bli: Så ni får se några av De blåsta glasen, Ritas snigel och de svarvade skålarna och annat snyggt. Vi älskar våra grejer. Vi kanske också blir glasblåsare om vi får leva om våra liv!
Varning för mormor inlägg 🙂 Lycka. I London växer familjen. Både genom att Eden växer till sig på alla sätt. bilden ovan är när de alla tre är ute och åker TÅG (tuu-tuuu) det är nämligen det bästa i världen ungefär. Men en bebis till är på gång. Den sprattlar på där inne i Ellas mage och planeras komma sådär till början av juni.
Ganga får så länge trösta sig med keramikvarianten. En baby skulptur som jag började på när Eden var på gång. Nu blev den målad och ligger fint i famnen, om en vill det.
Ganga har redan köpt biljett, har fått äran att vara i huset unden den där tiden runt nedkomst. Det är nog skönt med en mormor i köket då. Det är lite underligt med barn på distans, har inte ens klappat på babymagen, så längtan är stor. Sen är det ju EDEN. Tack och lov för internet. vi skapar en slags relation i alla fall. roligt att kunna vara med. Videosamtal är ju en underbar möjlighet, bara man svarar…..
skrivet så här på lillejul-afton, ser det onekligen ut som det blir en vit jul. Mysigt. Här hos oss är det en stilla jul utan gäster. Ja, du som känner oss, vet ju vad vi hänger oss åt då!? Meditation. Så stillheten blir djup ett tag framöver. Så där till andra sidan nyår. MEN, vi har fått nya vanor. Vi är med barnbarn (Eden) och vi har liksom hittat varandra här, i den nya internetvärlden. Så, när det är morgon och solen går upp, då ringer Eden och vi går ut och matar fåglarna. Jättegulligt. Ja, när jag är uppe tillräckligt tidigt för att svara…
Vi har träffats två gånger, jag och Eden, när han var sex månader och var här på besök i Sverige några dagar och så i somras när jag var över i London i två veckor, då var har drygt ett år. Fatta hur det känns, när han nu ringer och säger ”Momo” vår vana har blivit att vi går ut och matar fåglarna
Vår talgoxefamilj har blivit allt djärvare. Från att det var en enda individ som modigt vågade sitta på handen är det allt fler som sätter sig i handen och väljer ut den största nöten innan de flyger igen. Jättespännande tycker vi allihopa. Så när vi går ut i trädgården har vi alltid lite jordnötter i fickan. i fall det kommer en liten vän och vill ha. Det här tycker ju Eden också är spännande. Jätteroligt att kunna dela en så speciell upplevelse.
Så trots att vi mediterar och tar in tystnaden allt djupare, hoppas Ganga på en morgonstund med Eden och fåglarna. Det är i de där små ögonblicken som livet bor.
Mitt i sommaren fick vi förväntansfulla besökare. Gangas bror med familj kom på ett stopp under sin sommarresa. De två döttrarna: Elsa och Matilda såg fram emot att få besöka konstnärer! Vi kände oss som riktiga attraktioner. På önskelistan stod att få måla i ateljen. Klart vi ordnar med det! Det här är två tjejer som äääälskar att måla och pyssla. Det märktes verkligen, det blev en tyst djup koncentration. Ett och annat förnöjt ljud kom över dom, men annars var det bara behagligt focus. Ganga hade tagit fram sin egna paletter och klickat upp den riktiga konstnärsfärgen. Det var riktiga penslar och bordsstaffli. De fick var sin riktig tavla att måla på. När mamma Tina ville säga något, blev svaret: ”Tyst mamma, det här är en målarkonsert” Hon satte sig snällt på en stol och upplevde, hon med.
Även mormor var med, hon heter Rita. Ett väldigt passande namn i sammanhanget. De hade alla varit på en släktturne, kan man säga, och hälsat på lite här och där hos släktingar som man kanske inte annars träffar så ofta.
Naturen, är Calles intresse. Han gick en sväng i trädgården och fann en liten groda. Perfekt timing. Målningarna var klara och tjejerna kastade sig ner på huk för att noga se på grodan. Sen var det lunch och efter det åkte de vidare, vi blev kvar med känslan av att vara konstnärer, som haft studiebesök.
Ta-Da!! Sommar, varmt och inbjudande. ”PLUMS!!” Rita hoppar i vattnet utan att ens känna efter. Det gick bra, för sommaren levererar. Kväll i Borghamn och magiskt att simma i kvällsljuset.
Nöjda är vi, när Rita och Marcus fångar sommaren. de bor hos oss i flera dagar och allt är avslappnat och kravlöst. De är de här dagarna, med sol, stillhet och värme som värmer en hela vintern.
Lite Keramik-häng blir det också. De är bägge kreativa själar och ingen startsträcka behövs. Det är bara rakt in i leran!
”Hur går det med carporten”, frågade Rita en dag. Ganga berättar om vårt sommarprojekt att fixa med husen, främst måla och snickra på där det behövs. Tja, den där carporten, som vår fina gamla bil så väl behöver, har vi knappt vågat sätta på fixarlistan. De kom som Guda-sända och plötsligt var de eländiga groparna grävda och plötsligt bara skedde det!
Här får vi nu göra en en inflikning: Ser ni Ritas coola linne? Det dubbeljobbas, inte bara byggs det en carport, det utprovas också hur textilt material fungerar. Hur slits linnet när det används -och det ska återvända till Moder Jord, i en snabbare takt än vad vi vanligtvis tänker om kläder. Rita är del av teamet på Streamateria, där det experimenteras väldigt mycket. Experimenten inkluderar även nya tankesätt -att kläder ska vara nedbrytbara med kortare livslängd än vad vi vanligtvis tänker oss.
TT gjorde ett reportage nyligen, där de var med. Det blev sålt till dagstidningar runt om i Sverige, kanske har du läst det? Förresten, gulligt; symaskinen, den gröna gamla Husqvarna, på stora bilden, nu är det Rita som syr på den, innan dess var det Ganga som sydde kläderna till sina tre döttrar (Rita,Siri och Ella) på samma maskin och innan dess var det mormor Rose-Marie som sydde hela sin familjs kläder på den, till och med skinnjackor! TRE generationer har denna underbara, starka maskin levererat! Heja Husqvarna! Inte illa.
Sen var veckan slut och bilen packades. Så är det när ett hem skapas. Bilen blir full.
Goodhart Place, heter platsen där den lilla familjen flyttat. Ett område, nära Themsen, kringbyggt med innergård. Hela området har lite formen av ett hjärta, kanske därför som bostadsområdet heter Goodhart. Innergården är mysig med mycket grönt och bortom hustaken ser man de höga skraporna i Canary Warf.
Kändes ju bra att kunna vara med och hjälpa till. Hela det förra hemmet nedpackat och ett litet kök byttes till ett mycket större, vilket ju är jätteskönt, speciellt om en har småbarn!
Kök med sol och balkong mot öster och innergården. skönt att vara mormor, jag gick omkring och var typ ”wow”. Inte har jag någonsin upplevt en avfallskvarn! – kasa ner köksavfallet i ett lite större hål i avloppet som är i diskhon och sen trycka på knappen. slurp, så var allt finfördelat och sköljdes iväg med avloppet!! Futuristiskt värre och jag känner mig som en gammal dinousarie: fullt med detaljer som man knappt visste fanns.
Där nere på gården fanns en egen värld. Dagen vi kom dit var det lördag och fint varmt väder. visserligen är där många bilar, men i grönskan var det massor med grupper som åt, grillade, minglade med vinglas och ett sorl steg upp till lägenheten. …bilarna… de var parkerade på gården, eftersom det tillhörande garagen visade sig vara förlängda lekplatser och förvaring av roliga saker. Under lördagen var det fullt av barn.
Mormor (Ganga) går ut med Eden. Självklart vill Eden genast gå direkt till en röd leksaksbil, tack och lov, erbjuder föräldrarna honom att låna den. Eden satte sig genast på den och satt sedan där, helt förtrollad av allt bus som de andra lite äldre barnen höll på med. Allt var såååå spännande för en liten ettåring. Föräldrarna berättade att det var brukligt att alla barnen lekte omkring med varandras saker och att garagedörrarna öppnades efter hand som barnen ville leka med nya grejer.
Men vi fick också hälsa på alla träden. klappa dom och krama dom.
Eden är en liten raket. så klart att allt är spännande och måste utforskat. Han älskar detaljer. Försjunker i knappar, håligheter och snören (typ). Men där i mellan går det undan.
Det är till att peka med hela fingret som det bästa härförare, sen bär det iväg!
Inte helt lätt med att packa upp, när virvelvinden kommer. Ha,ha.
Lägenheten är i två våningar, så det blev långa spännande korridorer också, som man kan springa i!
Men ibland var det roligt nog, att leka med mormors dreads.
Det var verkligen en härlig resa, att få vara så mycket med sitt barnbarn. Eden är ett år. Pga pandemin så har vi bara setts vid två tillfällen; när Eden var tre månader, förra hösten, då kunde de åka från England och hälsa på i Sverige. andra gången är nu, då jag åkte till London. Det var värt allt besvär och extrakostnader med PCR-tester.
Sista dagen bjöd Ella på en ”tack för hjälpen”middag, bara vi två. Vi var på en av Ottolengis restauranter, med gudomlig mat, även för en vegan. MUMS, för den avslutningen.
gangaochrurik 