Nyår i Dharamsala, det ska bli 2006. Det är i norra Indien, en bit upp i himalaya. Lite för kallt,  tyckte jag.Varmt o soligt på dagen men det var dunkappa, yllesjal och stövlar som gällde. Bergstopparna runt staden var snöklädda.

Dharamsala är ett helt annat Indien än det jag vanligtvis rört mig i. ExilTibetanerna är ett starkt inslag och frågan som ständigt hänger i luften när man är här är -”är Dalai Lama Här??”

Det undrade jag också, ryktet gick, men blev aldrig bekräftat. Jag kom aldrig närmre än så här.

Jag var här med focus Tibet och på budismen. Utan att egentligen ha några ledtrådar letade jag konstnärer.

Efter mycket letande fann jag några och blev väl mottagen. Väldigt fascinerande att se deras arbete.

Ett nytt galleri, det första med modern Tibetansk konst, skulle öppnas.  Jag var med på invigningen och deras möte. första frågan är: vad är galleriets vision? ”Fred På jorden” visst är det vackert?

Så var det det där med NYÅR. Jag var på ensam resa och funderade på om/ hur jag skulle fira nyåret. Det kommer rätt  mycket folk från huvudstaden Dheli, för att fira här. De tyckte väl helt enkelt att det är coolt med lite kyla. Ett bättre hotell skyltade med att det skulle vara NYÅRSFEST.
Jag beslöt mig helt enkelt för att gå dit. Köpte min biljett och fick veta att det skulle bli DANSTÄVLING.
Som ensam kvinna håller jag låg profil så jag satt mest och sipprade på nån juice medan folk allt mer strömmade till. Musiken dunkande från rummet bredvid. riktigt discogolv med ljusplattor hade dom!

Så kom några Indiska tjejer och sträckte ut handen till mig och vi gick alla till dansgolvet. Sen var det ju kört ( jag visste det) man kan ju inte dansa till hälften. Allt eller inget.

Alla dansade, små barn, mamma o pappa, unga o gamla. Har du sett en HindiMovie så vet du att de kan dansa- rejält!! Det var ju skitskoj. Jag gick loss jag med och lät kroppen dansa!!  Indierna blev mer o mer entusiastiska och jag fick high five och det blev massor med kort där de skulle stå o se coola ut bredvid mig.  Jag dansade och blev beundrad så jag började känna mig som en bättre Travolta o lite till. Golvet kokade, stämningen var hög.

Men en del män stod o hängde längst väggen, precis som i Sverige. De drack sprit istället, precis som i Sverige. Men de blir extra läskiga här, rödögda o ser ondskefulla ut, jag kände det var dag att gå därifrån. Jag hade ju haft kul några timmar och var nöjd.

När jag hämtade ytterkläderna blev jag stoppad av tre myndiga och allvarliga  män. ”Where are you going madame?” De ville inte låta mig gå. Det var hotellledningen. ”You have won the contest – NO WESTENER have ever done that!!”

Nu när jag röjde på kontoret hittade jag tidningen som någon lade framför mig nästa morgon då jag drack te. ” Jag vet vad du gjorde igår!” sa han o skrattade.

Mitt hotell skulle låsa porten kl 22.00 sa dom. Jag kände mig tvungen att gå hem. Trots att hotelledningen på festen tiggde o bad mig stanna. Jag fick en hatt till pris och tog med mig några påsar av den goda festmaten hem till mitt eget hotell. Jag bad dom välja en annan vinnare. De var inte nöjda.
Att tidningen var där och fotograferade hade jag inte en aning om. Det måste ha varit i början på kvällen, för senare var där tjockt med folk.

Lite sött var, att den som liknade mig mest, var en hund! Det var inte så många turister, nästan inga i December månad (kallt)  Mitt ljusa hår och vita kläder gjorde att jag snabbt fick ett namn, SnowQueen.
Det är ingen stor stad, allt är extremt backigt.

När man rörde sig i den övre delen, McLojdGanj (ursäkta stavning), kändes det nästan som att man kände folket där efter några dagar. Det var inte större. Ändå är det pampigt, har en stark närvaro av Tibet.

Man blir ödmjuk när man ser strävan efter att bygga upp och bevara det tibetanska och det finns verkligen en möjlighet att fördjupa sig i det om man är här och verkligen vill.
Men den här historien handlade mest om en kväll på dansgolvet då jag fick känna mig som Askungen som var tvungen att springa hem innan klocka blev för mycket….

Slut på res-skravel