här i Östergötland har vi haft eldningsförbud nu på försommaren. Plötsligt hände det, ett helt märkligt perfekt anlände ett REGN. Tätt, lagom intensivt utan att förstöra någon gröda, varken för oss eller bönderna, dundrade regnet in och vi har ALDRIG haft en så välfylld regnmätare! Totalt kom 62 ml på ett dygn och jorden bara söööög upp det och allt återhämtade sig.
Oj, vi kanske ska släppa allt annat och inviga raku-ugnen nu? Så blev det, med kort varsel. Det har ju varit lite troll i det här. först skulle vi bränna i höstas -men vi hann inte ens bygga den då. Sen skulle vi göra det i våras och på försommaren men det var liksom omöjligt att komprimera livet och hinna med både det och resan till London. Familjen och London var viktigare, så klart.
Men NU ska vi bränna raku, och det ska bli så bra, så bra! Eller hur?
Nix, här kommer berättelsen om ugnen och Raku-guden som gjorde lång näsa till sina hårt ( asch, inte så farligt) arbetande slavar.
Vi förberedde ugnsrummet med sättplatta och satte in några pjäser från början. Sen började vi försiktigt att elda på. Ugnen klarade det här galant. Några mindre sprickor uppkom, vilket var väntat och det spacklades igen med en ler-slabba.
vi tänkte oss en lång dag och med fokus på elden, så den skulle ha bra tempo, så vi grillade vår mat på plats och hade det helmysigt. Ugnen blev långsamt varmare även på utsidan. Insidan hade redan när vi förvärmt den, någon vecka tidigare, gått över till stabil gul färg, som visade att den blivit tegelbränd inuti.
Sen kom grannen, vi hade börjat bli något rastlösa, för vi såg ju hur ugnen visserligen började glöda innuti, men inte tillräckligt för att påverka godset, våra raku-alster. Då hade vi bara eldat med gratis ved, som vi fått av en annan granne och som var gammal och av sämre kvalite. Egentligen hade vi tänkt köpa ut ved av vår närmsta granne, som brukar förse oss med ved i alla lägen. Nu bestämde vi oss för bästa björkved, så smal vi kunde få och i bra längder, som passade med eldkammaren; långa och lite kortare att komplettera med.
Vi eldade pĂĄ.
Kvällen kommer, ugnen glöder hela vägen och skymningen och den tidiga natten ( som ju är ganska sent, sådär 23.00) står en lågan rakt upp ur skorstenen.
Ändå inte tillräckligt varm, bara sådääääär på gränsen, någon glasyr börjar att smälta ut, men inte tillräckligt.
Tillsist fĂĄr vi ge oss.
Vi avbryter, stänger till och går och lägger oss, fulla av funderingar.
Men skam den som ger sig! Vi hade bestämt att ge upp, men nästa morgon var ugnen fortfarande rejält het och vi pålästa. Efter kort rådslagning beslöt vi fortsätta. Hela ugnen måste upp i temperatur och det tar sin tid, det är en faktor. Det andra är veden och en tredje faktor vi pratade om var en bälg, eller som grannen tipsade -tryckluft ( i lagom mängd) så en förhöjd syresättning och värme kan ske. Tyvärr funkade inte tryckluften, den hade tydligen legat och självdött i ett hörn, så det fick vi släppa.
Vi eldade pĂĄ, enligt alla regler vi funnit en hel dag till…… men…. näe!!
Det enda som nästan blev helt klara, liknade mest små svarta troll. högre krav än så har vi!!
glad att vi hade gjort glasyrprover, där syns hur de olika glasyrerna inte och lite grann, har smält. Inte godkänt. vi måste bättra på vår kunskap, och vi har verkligen fått lära oss varför man i Japan pratar om en Raku-gud.
Vi har böjt oss för Raku-guden, men inte tillräckligt. Annat var det på den tiden då en brände med blyglasyr, hur giftigt som helst, men smälte gjorde det! Det gick som tåget. Nu får vi fel-söka.
Kunskap och innovationer, vi reflekterar och inväntar hösten.
Vi kommer inte kunna prova igen, framöver, utan vi väntar till att rågen, som växer på stycket här bredvid, har mognat, blivit skördad och åkern plöjd.
Då får vi se om elden är med oss. förr, var eldare, ett yrke i sig. Det förstår vi bättre nu. Men vi vill ha det vedeldat.
Vi ger oss inte!
