Nu har vi möte i Omkultur, ett tydligt vårtecken! Det betyder att det är konstrunda på gång. Fast, med tanke på mängden SNÖ, just nu, är det svårt att riktigt tro, att om en och en halv månad är det full vår och konstrunda. Vi planerar och fixar o donar. Många små detaljer ska bli till en bra konstrunda.
Men ute är det snorkallt och vinter”blommorna” pryder trappen. Funkar bättre än penséer just nu.
I ateljén är det många projekt. Nu ska helst allt som är nästan klart, verkligen bli klart.
Rurik gör grodor. En hel jättefamilj som ska hinna torka och brännas. Än känns konstrundan så långt bort att vi lever med tron att vi hinner med allt. Man kan ju alltid hoppas, annars får det bli till något annat sammanhang. Men viktigast just nu: notera helgen! Kom och besök på Kristi Himmelsfärd!
En hälsning från Yogan. För det känns som en båt som har lämnat land och nu glider ut i ett stilla stort vatten. -Nu pratar vi inte begravning längre, utan inre upplevelser och helande. Jag vill så gärna dela det med er.
Varje termin när det är nya personer i gruppen ( och så är det ju nästan alltid). Så tar det några gånger innan den där känslan av att gruppen hittat sin klang och liksom rör sig framåt. Det känns energimässigt och det märks på resultatet. Speciellt under meditationerna. Hur djup den blir och hur erfarenheterna blir. Denna termin har Patanjali Yoga Sutra varit utgångspunkt för innehållet i meditationspassen. En mer än 2000 årig text som både svarar på frågan varför man mediterar, sinnets struktur och kloka eviga instruktioner och sanningar om hur det går till. I Hatha Yoga passet har vi haft en poetisk men nogran genomgång av kroppen -olika delat av kroppen har varje gång fått stå i centrum.
Det har helt handalt mycket om förståelse den här terminen. Det gäller att ge en lagom mängd information, så det blir till inspiration och inte till börda. Men det är samma lycka varje gång en känner att: NU! Nu finns tilliten, avslappningen och den rätta fokusen. Plötsligt klickar pusselbitarna ihop och på något sätt upphör individen, och en skön känsla av expansion infinner sig i rummet och hos alla. Det händer saker: smärta som ( i alla fall för stunden) upphör, stress som upphör och lugn som infinner sig. Nu sist, mätte en person sin puls och hjärtslag, efter meditationen och var helt förundrad över hur lågt det hade lyckats bli under kvällen.
Och tilliten, att liksom släppa tagen och låta sinnet transendera. Känna, se och bara vara. Så underbart att få vara med på resan, för det är verkligen en resa för en del -som kanske aldrig mediterat innan. Att upptäcka både sig själv och att livet, Universum är så mycket större än vad vi vanligtvis kanske tar in.
Vi låter leran vara vårt äventyr. Lera är ju följsamt och den får följa vår lust och nyfikenhet.
För Ruriks del har det betytt rätt mycket pysslande med grodor, den senaste tiden. Men också att öva fingertopps känsla som drejning kräver.
Ganga då? Det bli mycket runda former! Undras om det är bröst? Vi kikar in i torkskåpet. Former och idéer kommer som vågor, stannar ett tag och då är det det som gäller, sen drar det sig tillbaks igen.
Så har vi varit på begravning kl 10.00 på morgonen, eller som de sa, firat den himmelska födelsedagen. Det var en ikonmålarvän till Rurik, och det var lite speciellt. Begravning är väl alltid lite speciellt, en klär sig högtidligt, gärna lite gammalmodigt och strikt, ritualen är stark läkande och tröstande.
Vad som var speciellt med denna begravning var att den var enligt Ortodoxa kyrkan. Allt hölls på Svenska men långa liturgiska ord-sång-slingor och rökelsekar gav en mycket speciell, djup vördnad åt hela ritualen.
Inte så ofta med jordbegravning nu för tiden i heller, tror jag. Men så var det. Det var en tillställning som lämnade starka bilder i minnet. Det var mycket om synd ( mest om synd) förlåtelse ( som försäkrades) och det himmelska. Men mest av allt var det vackert, välkomponerat.
Sångslingorna, rökelsekaret som svingades rasslande i kedjorna, allas personliga farväl och de sex tysta svartklädda och lika stora och starka männen, som lyfte ut kistan. En grå, regnig och småblåsig dag.
I denna fina och otroligt historiska byggnad finns Vadstenas Klostermuseum. Med fin yta, i område nära museibutiken finns möjlighet för utställning. Nu är det bestämt, vi kommer att ställa ut här under Vadstena Konstrunda i år, 2023. Det är 8-10 September och sedan kommer utställningen finnas kvar att ses, resten av helgerna i September.
Det känns lite högtidligt och mycket inspirerande att få visa sin konst här. Så det firar vi! Inte nog med det, museet har skrivit på MU-avtal, vilket betyder att man som konstnär får arvode för att ställa ut. Heder åt Klostermuseet! För det ger ju rimlig respekt åt oss som konstnärer, för de jobb vi lägger ner på att ta fram och att hänga utställning. Det är första gången vi får avnjuta MU-avtalet, och hoppas det blir många fler gånger.
Nu är Ganga i London och Ella, ( Gangas dotter) vill klippa håret. Små enkla önskningar kan tyckas, men när man är tvåbarnsmamma kan det vara en stor grej, att få ihop den egentiden. Klart jag passar Lilla Lexi. Lite nervös, men det är ju bara sådär två timmar, så det ska väl fungera. Så vad gjorde Lexi och mormor medan Mamma Ella blev fin i håret?
Någonstans då vi läste bok tillsammans, kunde jag känna hur vi liksom bondade och blev riktiga kompisar, jag blev godkänd på ett djupare plan och var inte bara någon som råkade vara på besök i hemmet. Så när Ella satt på tunnelbanan och var på väg hem så skickade jag henne bilderna så hon kunde se att det var ok.
Lexi är nio månader och hur snäll som helst… ända tills det är något som inte är som det ska, då, från 0 till hundra på ingen tid skriker hon som liv o död. Så man vill VERKLIGEN att hon ska vara nöjd, hela tiden. Nu känner jag mig som legitimerad mormor. Nöjd
Hejsan! Vi hälsade på hos Gangas föräldrar efter drejarkursen (se förra inlägget).
” vi kör in om City Gross och köper något vi kan äta.” Men även om CityGross i Höganäs hade lång Deli disk och massa andra möjligheter till en snabbladdning på kvällsmat, så var inte möjligheterna många när det skulle vara veganskt. Det blev Findus som räddade oss med några asiatiska och veganska rätter i frysdisken. Över förväntan säger vi om smaken.
Men det var kanske inte maten som var det viktiga, utan att vi träffades. Det var länge sedan, men de åldras liksom inte. Fint att se att livet lyser i ögonen. Sen körde vi genom natten tillbaka till vårt eget hem, ute på landet i Östergötland.
Äventyr i Höganäs! Så roligt och givande. Är det någon stans det ska finnas en mäster i drejning så är det väl här, i Höganäs. Vi ska gå på kurs!
Superlyxigt ( om en gillar att dreja) tre elever, Rurik, Ganga, Maja -och så Anders Johansson, med ett liv som keramiker på Höganäsbolaget, nu eget å Saltugnarna. Tiden då det fanns anställda drejare på Höganäsbolaget är historia numera, men Anders började där, som 17 åring och fick lära sig allt av de gamla drejarna. Det gällde att dreja rätt, snyggt och effektivt. Vi har Anders som idol!
Det var bara att köra på. Så fort nåt var klart matade Anders fram en ny klös( lerklump) till oss. Sen satt vi där o kämpade på, med att bli bättre. Hitta bättre grepp, bättre teknik, se nyanser och klara svårare former.
För Rurik var det tredje gången han drejade överhuvudtaget men han tycks ju vara naturtalang på det här. Han jobbade på, lugnt o metodiskt.
Men tur och tryggt att Anders var med och stöttade. Hjälpte varken för mycket eller för lite. Men tekniken att bara daska till schucken så det kommer på plats, eller det uppånervända godset, det behövs nog mycket träning.
Men vi hade som sagt gott om coaching ( men också egentid) Anna Lena, keramiker, butiksanställd och lite allt-i-allo, kom in och såg till oss och såg till att allt flöt på.
Men vad är det som de pekar på? ” den blev bra!” Känsligt uppfattat vi entusiasmen i Anders röst. ”Se så elegant formen lyfte sig”
Rurik fick beskicka undersidan på en av Gangas kärl. svarvningen av undersida och bas på ett gods kan verkliga lyfta fram och förädla en form. Nu kända vi oss ju stolta: teamwork av Ganga o Rurik.
Visst är det både bra och kul att läsa i böcker om hur det går till. Men att få några dagar, se, kunna fråga, prova och få feedback, det är ovärderlig.
Nu ska vi hem och omsätta det vi lärt i vår egen verklighet.
Ps vi har redan bokat en uppföljning till nästa år.
Än drar det kallt.Men sakta vänder det, mörker blir till ljus och det börjar bli dags att tänka på att förbereda odlingarna. Ett sånt preparat som det är bra att förbereda med är Sulfur. Den har bytt namn, den är bra till så mycket, så stärkande och beskyddande.
Den heter A3. PERNILLADROPPAR. Den är som en mamma i trädgården, som hjälper till med att både stärka växterna och hålla undan det som är ovälkommet: ”mot allt som kryper eller flyger” är tumreglen.
Fin att spraya i förebyggande stärkande syfte. Det gör man nu. Spraya marken och det du vill skydda. Gå in i webshopen, där finns den. https://www.bladhtradgard.com/shop
Nu är vi i Skåne, Menlösa och vi passar på, flikar in, en tunnbränning. För Maria är det en favoritmetod och vi var nyfikna. Så hur tacksamt är det inte att få prova i hennes sällskap.
Vi har preparat så gott vi kunnat. En del av keramiken vi har med ser ut som bättre matknyten. Och ja, en del ätligt finns med.
Här vi tex ett av paketen: ett bananskal ut vår bokashihink ( fermenterad) kryddad med copparcitrat. I skålen papper med järnsulfat oh mer copparcitrat. Efter det är det invirat i matfolie så att allt håller kontakt med keramiken.
Maria köper hästspån på Lantmännen. Nu bäddad allt in i ett tjockt lager spån. En decimeter i botten, och sen ska inget gods ligga mot varandra.
Till sist, efter att allt är packat i spån ( två lager) blir det papper och små ved/ späntad trä. Nu bränner vi på! Nu får det ta fyr och när det brinner stabilt lägger vi på locket. Det blir RÖK.
Skymningen faller. En doft av rök… och den där spånen som varit i hönshuset, den hönsbajs blandade, fick röken att dofta Helsingborg -det doftade kafferosteri ( Zoegas) hela kvällen. Det kommer att sköta sig själv under natten och när tunnan imorgon är sval nog kan öppna och se.
gangaochrurik 