nähä, det var vi inte så bra på, att ta det svåra beslutet. Det var taget, veterinären ringd. skulle komma idag.
Vi var varnade, katter känner, vet när beslutet är taget, och kan plötsligt bli piggare, springer och skuttar. Den som sa det, menade att det beror på att de känner ”äntligen, fattar de. Äntligen ska jag få gå vidare”
Precis vad som hände, och hon har njutit av morgonluften, av att vara med oss. Sprang upp i ett träd, fångade en mus!! varit trevligare och socialare än på länge. Men om det betyder att hon var glad för att snart skulle hon få dö? Det tvekar jag på. Känns mer som, att hon tycker livet är kärt.
Även om vi inte talat högt om planerna i hennes närvaro ( hon kan Svenska, det har vi noterat många gånger) så visste hon. Och när jag ringt och avbokat hembesöket för avlivning, satt hon med uppsträckt hals och hade totalkoll på oss när vi gick och satte oss i rummet bredvid. hon visste att det var henne det gällde.
Så hårfin gränsen är mellan……. att behålla ett skruttigt djur av egna egoistiska skäl ( vill ha kvar), eller avliva av egoistiska skäl ( jobbigt med ett skruttigt djur). Men man vill ju att hon ska ha det BRA.  ”det är djurens rätt att slippa lida” säger mor, och jag håller med. Men var är den gränsen? Nu ger vi det några veckor till. det blir superHealing varje dag.
Håll tummarna.