Mormor. Alice, dog 96år. Det är ju som det ska. Själen rör sig till nya platser och vi som är kvar berörs. Kanske inte så påtagligt på det ytliga planet, men där i det subtila, berättas historier. Jag har haft fullt upp med att lyssna.
Själsliga valar har simmat förbi. Nu börjar det lugna sig och vi öppnar dörren mot världen igen. Hej! Är du där? Välkommen.
Två söta flickor, Rita och Bona anländer. Full packning, Bona har shopat Swedish Design i Stockholm. Nu ska de bo på landet med oss .
Har vi nu besök från Korea måste vi vara lite turistiska. Klosterområdet o kyrkan, charmiga gator, Vättern…
Slottet. Nästa dag blir det Tåkern.
Det blir visst inte ljusare än så här, den här årstiden. Vattenmarker, vass och blåst.
Långt där borta står Rurik och väntar…
Men vinterskymning varar länge. Vi vandrar runt och får överdos av frisk luft.
Nu åker vi hem och äter det sista av julen. I morgon är det sista dagen på året och vi ska på ÄVENTYR. Rapport kommer.
Mellandagsrea…bara präktiga, praktiska grejer. Men röda är dom och halva priset gillar vi.
Gamla vanor kom fram mot natten. Pussla. Tystnaden la sig och koncentrationen ökade. Annars är reflektionen efter tio år utan julafton att MOBILEN tar stor plats .
Det finns alltid plats för en stund i skärmens ljus.
Att bara sitta, förekommer nog inte mera.
Men oj va mysigt vi haft.
Ganga och Bona fångade julkålen.
Det var exotiskt värre att komma in med Brysselkål på stock, inte bara för Bona från Korea. Men de har verkligen ett spännande växtsätt.
Vi tittade på en julfilm vi gjort för 13år sedan, lite märkligt…..
I samma stund som vi såg pepparkakshuset på filmen -så brakade årets pepparkakshus ihop och blev till smulor.
Den fylda Pink Banana blev helt imponerande. Rurik är en sån mathjälte! Superpumpan var fylld med Oumpf, nötter, kål o annat mums.
Sen har vi rökt julcigarr i växthuset o sippat glögg.
Utanför blåste Barbara medan vi puffar cigarren.
Och lite lagom busiga julklappar…
Och i nattens stilla pusslande la sig bitarna på plats och vi kunde alla sova gott. Hm utom Ganga som inte är van vid kaffe..
Husets gosiga fåtölj är ockuperad! Vem!! Här sitter Rita! Nu är vi tre i hemmet ett tag. Rita skriver bildanalys, vad är en bättre arbetsplats än en mjuk fåtölj och insvept i filt.
Vi är faktiskt ganska ambitiösa. Så det så! Men nog är vintertröttheten en utmaning. Vi håller våra rutiner i alla fall, på förmiddagen mediterar vi.
Så sitter vi där, ganska länge och njuter av ordlöst varande… tiden går….
Ofta tappar man tidsbegreppet.
Så var det för någon dag sen.
Ganga sitter i fåtöljen, det tar en stund innan man fattar och stillheten var djup.
Jag gick runt och letade efter Rurik. Han brukar svepa in sig i filtar och sitta i soffan. Men idag var det stilla överallt.
Jag drog slutsatsen att Rurik helt enkelt hade smugit ut och stod och jobbade i ateljén, eller något…
Japp, det är vad jag tror och jag börjar helt enkel att jobba med mitt.
Det är då de där djupa snarkningarna vibrerar genom huset.
Se där låg han! Helt osynlig för världen tills han vände sig i sömnen. Helt ljudlös tills snarkningarna satte in. Ja, det är inte så här vi brukar meditera, det ska sägas, men vintertid… då vill man mest gå i ide. En lyckad flykt från en mörk verklighet:D
Är på besök hos Mammi o Pappi; Mor och Far. Nu ska vi äta frukost. Vi småmyser mest hela tiden och jag tänker på ett Indiskt uttryck:
Att ha bägge sina föräldrar vid gott liv, är stor rikedom. De här föräldrarna är det krut i. Det kan jag lova. Vi e rika! Det känns skönt.
Sen är det kanske en annan historia, att vi blev bjudna på en underbart god vegetarisk middag där en av rätterna var gratinerad purjolök…. som slutade med den största rikedom på gaser i magen vi någonsin upplevt. Den ena av nattens långa, utdragna fisar hann liksom inte ta slut, innan nästa tog vid. Det är krut i purjolök!!
Har ju inte presenterat Ritas lägenhetskompis, Bona. De var klasskompisar under förra årets studier.
Nu gör det faktum att de är två, det lättare för dem båda, att bo bra. Bona är från Korea och pratar charmig asiatisk engelska. Så himla söt och trevlig. När jag åkte kom hon med en present till mig.
Ett smycke, gjort i Korea. Det gjorde mig väldigt glad, smälte hjärtat på mig. Den bär jag stolt nu. -Thank you Bona❤️
”Jag tycker absolut ni ska gå till Fondazion Prada” sa en andra dotter, Ella, när Milanobesöket kom på tal. Rita tar sig hit med sina Milanobesökare, och det är imponerande, verkligen, för en konstdiggare.
Men först laddar vi med en andra frukost. Rita upplyser om att, nu är vi något barabariska -som äter till kaffet. Det ska man ju naturligtvis högtidligt dricka efteråt. Men det var himmelskt gott alltihopa, kan jag säga, även intaget på ett något barbariskt vis.
Bara byggnaderna till Fondazione Prada, är spännande och det byggs fortfarande.
Ett av byggnaderna är ”Golden House”. Tveklöst storstilat, är det byggt av modehuset PRADA. Den nya generationen, som övertagit modehuset, har också ett starkt intresse för konst. Som både är synligt i deras modevisningar och med det här komplexet. Men det viktigaste -hur e konsten?
Rita väljer vart vi går, jag håller med. En stor utställning av KIENHOLZ lämnar en inte oberörd.
Tvärtom, väldigt berörd och omtumlad, arg och ibland vill man nästan backa ut ur rummet. Livets karusell är spännande där man även kan snurra på ett hjul och blir tilldelad ”ett liv” som man får bli bekant med .
Sällan att konst berör så mycket att blodtrycket höjs. Men så skedde. Tydligen inte bara på mig, den här installationen, som är rätt gamal har blivit vandaliserad några gånger.
I andra byggnader var man medskapande
Eller modigt stoppa in handen
Men här var verkligen mycket. Nya byggnader nya tonarter. Men ändå, med de nya ögon jag fått, tittar man ändå med mer skärpa efter konst skapat av kvinnor och efter kvinnliga infallsvinklar…
Vi gottar runt och njuter, även av en stillhet. Men den är nog tillfällig. ” har aldrig upplevt det så lugnt” säger Rita. Idag, tidig fredag känns det som de har specialöppet för oss. Inte dumt alls. Det gillar vi.
Kort Milanobesök. Redan på väg hem.
Idag har vi badat i konst, hos PRADA. Helt namn kommer senare.
Självklart frotterat oss med mozzarella och Italienskt kaffe.
Med en trafikolycka på vägen var det sedan extremt nära ett missat plan. MIRAKEL att jag hann!
gangaochrurik 