Vi är faktiskt ganska ambitiösa. Så det så!  Men nog är vintertröttheten en utmaning. Vi håller våra rutiner i alla fall, på förmiddagen mediterar vi.

Så sitter vi där, ganska länge och njuter av ordlöst varande… tiden går….

Ofta tappar man tidsbegreppet.

Så var det för någon dag sen. 

Ganga sitter i fåtöljen, det tar en stund innan man fattar och stillheten var djup.

Jag gick runt och letade efter Rurik. Han brukar svepa in sig i filtar och sitta i soffan. Men idag var det stilla överallt. 

Jag drog slutsatsen att Rurik helt enkelt hade smugit ut och stod och jobbade i ateljén, eller något…

Japp, det är vad jag tror och jag börjar helt enkel att jobba med mitt.

Det är då de där djupa snarkningarna vibrerar genom huset.

Se där låg han! Helt osynlig för världen tills han vände sig i sömnen. Helt ljudlös tills snarkningarna satte in. Ja, det är inte så här vi brukar meditera, det ska sägas, men vintertid… då vill man mest gå i ide. En lyckad flykt från en mörk verklighet:D