”Jag tycker absolut ni ska gå till Fondazion Prada” sa en andra dotter, Ella, när Milanobesöket kom på tal. Rita tar sig hit med sina Milanobesökare, och det är imponerande, verkligen, för en konstdiggare.
Men först laddar vi med en andra frukost. Rita upplyser om att, nu är vi något barabariska -som äter till kaffet. Det ska man ju naturligtvis högtidligt dricka efteråt. Men det var himmelskt gott alltihopa, kan jag säga, även intaget på ett något barbariskt vis.
Bara byggnaderna till Fondazione Prada, är spännande och det byggs fortfarande.
Ett av byggnaderna är ”Golden House”. Tveklöst storstilat, är det byggt av modehuset PRADA. Den nya generationen, som övertagit modehuset, har också ett starkt intresse för konst. Som både är synligt i deras modevisningar och med det här komplexet. Men det viktigaste -hur e konsten?
Rita väljer vart vi går, jag håller med. En stor utställning av KIENHOLZ lämnar en inte oberörd.
Tvärtom, väldigt berörd och omtumlad, arg och ibland vill man nästan backa ut ur rummet. Livets karusell är spännande där man även kan snurra på ett hjul och blir tilldelad ”ett liv” som man får bli bekant med .
Sällan att konst berör så mycket att blodtrycket höjs. Men så skedde. Tydligen inte bara på mig, den här installationen, som är rätt gamal har blivit vandaliserad några gånger.
I andra byggnader var man medskapande
Eller modigt stoppa in handen
Men här var verkligen mycket. Nya byggnader nya tonarter. Men ändå, med de nya ögon jag fått, tittar man ändå med mer skärpa efter konst skapat av kvinnor och efter kvinnliga infallsvinklar…
Vi gottar runt och njuter, även av en stillhet. Men den är nog tillfällig. ” har aldrig upplevt det så lugnt” säger Rita. Idag, tidig fredag känns det som de har specialöppet för oss. Inte dumt alls. Det gillar vi.
Fint konstverk av Kerstin Grönvall, men nu är den med för att visa hur hånfullt datorn flinar åt mig. Datordöden närmst sig… eller så har den astma… och då långa pauserna mellan varje moment blir allt längre. 
gangaochrurik 