Mannen fyller 79 år och nog är det tradition vid det här laget, att fira det i Höganäs.
Vi är på Höganäs Saltglaserat, Anders Johansson är mäster och vi drillas i drejningens konst. Ovärderlig hjälp! Vi har njutit och drejat oavbrutet till utmattningens brant.
Ganga har tjurigt hålls sig till att dreja så högt som möjligt, med samma mängd lera. Det blev en skog av snablar. Så nyttigt.
Det mesta som vi drejade, gick i återbruk, rätt mycket skar vi i sönder, så vi helt brutalt fick se hur vi drejade .
Tjohej, plötsligt kör vi till Lidköping. Vi har pratat om det i flera år och nu med kort varsel fick vi veta att NU är det Porslinsfestival!! Vi nappade på ett lyxigt paketerbjudande och både fick bo bra, äta gott och lite annat bonusmaterial.
Vi vill se mästerskapet i drejning och sen, suga i oss så mycket kunskap o inspiration vi bara kan!
Spännande föreläsningar. Kristallglasyrer, om skulptera i stort, tips o trix. Många kändisar från keramikvärlden är här.
Allt sker inom gamla Rörstrands fabriksområde. Det är så sorgligt och tragiskt att det är nedlagt, men kul att det ändå är levandegjort och har blivit ett vackert och spännande område
Bland butiker och företag finns här även ett vackert Rörstrands museum. Vi hinner knappt gå in och titta ( bara tjuvkika lite) vi har ett fullt program!
PLUS alla tälten men utställande keramiker, material och föreläsare som visade upp och svarade på frågor efter de varit på scen.
Och hur gick det på drejtävlingen? vem blev mästare?
Det var inga sånnadär drejar-rävar med, som vi trodde. Men väl duktiga förmågor som provade sina vingar. Ika, känd från tv-serien om keramik, på tv, vann. det blev lite rolig stämning för hon var även konferencier på festivalen, så det var imponerande! Hon gick från mikrofonen och satte sig och dreja, hittade fokus och vann!!
Nu får vi ju gå hem och prova själva: så hög cylinder som möjligt, 15 cm diameter och lerklump på 4 kg. Den andra uppgiften var så brett som möjligt med 5 kg lera.
Men det riktigt stora var mötena. Råden och samtalet tex med Isak Isaksson, hur han visade och förklarade de vackra kristallerna i hans magiska glasyrer.
Nu ser vi fram emot dag två i Lidköping. Det blir nästa inlägg. Vi ses
Så var det dags för Ruriks debut vid drejskivan. ” det tar lite tid innan man är på banan”.säger Ganga, sådär lite beskyddande ”se det mest som att du känner dig för. Det behöver inte bli något”. Ganga vill sänka förväntningarna något. I början är en ju glad om det överhuvudtaget blir något. Det är ju nästan lika svårt som att cykla! Det kräver sin träning.
Rurik plockar ihop dom redskap han vill ha och sen sätter han sig vid drejskivan. Ganga låter bli att störa, men till sist vill en ju se! Hur det går!
– man får vara glad om det blir något? ? Ganga tittar, och tappar nästan hakan. Hur gick det här till?! Där sitter Rurik o drejar det ena o sen det andra…. tredje…… fjärde. Och ganska stort också.
-Jag har ju tittat mycket på dig, säger Rurik anspråkslöst och så har jag ju tittat mycket på Youtube.
Just det, mirrorneurons, de när speciella neuronerna vi har i hjärnan som gör att vi lär oss, bara på att titta. Undras om inte youtube förändrar mångas inlärning. Att kunna sitta och titta på vad andra gör, är stark inlärning. Det är många talanger, som man förr ansåg väldigt unika -som att måla fotorealistiskt, som plötsligt många ”kan”. Kanske är det även så med drejning?
Efteråt sitter Rurik, glad o nästan förvirrat och tittar på vad han gjort. Kul!
Vilken lyx. Vi är i Ödeshög, på kulturhuset SAGA. Om man är van vid keramikarbete, kan en hyra in sig här och jobba fritt. Vilket lyx. Extra lyx att Karin Langhart, var här (det är hennes keramikverkstad) och också jobbade.
Rurik satsar på kor. Åh en så fin ko-känsla!! De där gula sakerna är till som stöd under torkprocessen. Så att inte några ben sjunker ihop. Leran måste få torka i rätt läge, ibland krävs det lite hjälp.
Vi har dagen på oss, så vi roar oss utan tidsbegränsning.
Rurik gör sig plats, längst upp på torkhyllan. Nu ska allt torka i väntan på första bränning. Det blev en hel hög med kossor o annat.
Det såg ut som värsta ko-masakern på hyllan!! Vi skrattar. De viftar med både armar och ben, både kor och änglar.
Ganga då?
Hon blev så tyst! Det är tjugo år sedan Ganga drejade sist. Men så bekant och rofyllt. Drejskivar surrar behagligt. Leran formar sig snällt.
Små nätta fötter. Ganga drejar på klös och snart är där en liten grupp med cylindrar.
Drejade fötter och tummade skålar. Det kan väl bli lagom bus?
Jo, det blev bus. Så här såg det inte ut när jag gjorde keramik för tjugo år sedan! formspråk ändrar sig med tiden. Helt klart.
Men så här långt i processen finns alltid förvissningen om det fantastiska slutresultatet -men det är viktiga steg kvar. glasyren förändrar mycket. Men det tar vi en annan dag.
Tack Karin för en superkul dag!
gangaochrurik 