Vilken lyx. Vi är i Ödeshög, på kulturhuset SAGA.  Om man är van vid keramikarbete, kan en hyra in sig här och jobba fritt. Vilket lyx. Extra lyx att Karin Langhart, var här (det är hennes keramikverkstad) och  också jobbade.

Rurik satsar på kor. Åh en så fin ko-känsla!! De där gula sakerna är till som stöd under torkprocessen. Så att inte några ben sjunker ihop.  Leran måste få torka i rätt läge, ibland krävs det lite hjälp.

Vi har dagen på oss, så vi roar oss utan tidsbegränsning.
Rurik gör sig plats, längst upp på torkhyllan. Nu ska allt torka i väntan på första bränning. Det blev en hel hög med kossor o annat.

Det såg ut som värsta ko-masakern på hyllan!! Vi skrattar. De viftar med både armar och ben, både kor och änglar.
Ganga då?

Hon blev så tyst! Det är tjugo år sedan Ganga drejade sist. Men så bekant och rofyllt. Drejskivar surrar behagligt. Leran formar sig snällt.

Små nätta fötter. Ganga drejar på klös och snart är där en liten grupp med cylindrar.

Drejade fötter och tummade skålar. Det kan väl bli lagom bus?

Jo, det blev bus. Så här såg det inte ut när jag gjorde keramik för tjugo år sedan! formspråk ändrar sig med tiden. Helt klart.
Men så här långt i processen finns alltid förvissningen om det fantastiska slutresultatet -men det är viktiga steg kvar. glasyren förändrar mycket. Men det tar vi en annan dag.
Tack Karin för en superkul dag!