Som en stark inre röst vaknade jag upp sista dagen av vår tysnad… Ja, om du följer bloggen, vet du, julhysteriska kan man inte kalla oss. Hos oss imploderar julen närmast. Försvinner bort i en intensiv motsatts. Först hade vi tre veckor med andligt/inre focus. Morgonritual med  meditation och även en stund på kvällen. Inramade dagar med enkel kost. Jag förvånade mig själv med att klara av det (tidiga morgnar är min absoluta akileshäl!) Efter de tre veckorna, som avslutades till vintersolståndet, den 21e december la vi till; tre dagar av total tystnad.

-Vad sa den där inre rösten? ”jag har inte råd med något annat än kärlek”

Den där inre sanningen, rösten som vi bär med oss. Talar olika högt vid olika tillfällen. Det här har man ju både hört och försökt leva efter…. kärlek… vilket man ju genast blir utmanad på, så fort någon trampat en på foten.
Nu var rösten där igen, som sitter som en stark känsla i kroppen. ”det är viktigt”
Jo tack, som ett tema genom livet, kanske ditt med? Livet försöker i alla fall lära mig, igen och igen. Minns fortfarande hur jag, ilsk, damsög min lägenhet, för många år sen. Det var något från skilsmässan den gången som for runt i skallen på mig. Jag damsög frenetiskt och sen tryckte jag på knappen som drar in damsugarsladden… upp for sladden och slog mig över handen, ont!! Det var inte förrän då som jag insåg vad slags tankar jag hade hängivigt mig åt…

Har du märkt att förmågan att på något sätt manifestera har ökat de senaste åren? Det går fort, och negativa tankar slår hårt… mot oss själva!
Ett annat exempel; vi sitter och dricker vårt morgonte. Tittar mot horisonten där solen nu ska stiga upp, de första strålarna sträcker ut sig. Då hoppar det ett litet troll in i mina tankar och jag börjar prata negativt om någon… inget allvarligt, men jag känner ju själv, hur jag vill svartmåla en situation.
Vad hände?? Solen bara försvann!! Molnen kom från ingenstans och morgonen var grå!
Ja, skratta åt mig! Men om man tillåter sig att se, så ser man snart, att negativitet… är kostsamt! Det slår tillbaka.

Det här kan man nog skriva en hel bok om ( och det finns) Till exempel har sportvärlden har ju blivit väldigt medveten om hur tankarna styr, skapar vinnare eller förlorare. Genom se sig som vinnare så skapas förutsättningen för seger.  Vi drar till oss det vi ger utrymme för i vårt liv.

Nu måste jag erkänna, det värsta jag vet är falska, glättiga överpositiva sannings-förnekande, ytliga människor. Sanning är viktigt.

Men sanningen har så många ansikten. Tacksamhet är hälsosamt. Ofta glömmer vi se den sanningen. Att vi har så mycket och så många att vara tacksamma till. Att se på sitt liv  och se allt som man har, att vara tacksam över, ändrar hela tankemaskinen. hur mycket har du att vara tacksam för? Hur mycket tar vi för givet??

De sista dagarna, då vi var i tystnad, började jag känna mitt eget hjärta. Det rörde sig som ett liten barn i min bröstkorg. Med rösten som påminde mig om kärleken, ökade förmågan, att vara lycklig… för ingenting. Livet är lyckan själv.
Lite sött, att den där katten vi har… hon kände det genast! Hon håller mig med ögonen och det är som vi pratar. Hon väljer att vara mer nära, det märks, duktig på att läsa mig. De är magiska, de där djuren.

Här är nog en koppling till att jag vek mycket av hösten till att åka till Indien -Är innerligt  glad att jag åkte iväg och gick den där Fördjupningskursen/ Deepening, på Oneness University. Känner verkligen att den gett djup åt livet, åt allt!

Så här följer en liten rapport om Livet efter Deepening, efter Uppvaknandet.
Allt har fått större djup.
Mer rakt på. Rurik säger, att jag blivit mycket mer bestämd. Känner med vad jag vill, vad jag kan.
Ser verkligheten mer, som den är. Utan negationer eller försköning. (vilket ger mer av Här & Nu.)
Fast minnet är inte så bra, har nog för första gången i mitt liv glömt bort att äta! (jag har alltid koll på maten) nuet är viktigare.
Känner alltid tystnaden …. även om jag är mitt uppe i något el är upprörd. Alltid, så finns det en stor inre tystnad.
Tankarna är mer frikopplade och stör mindre
Mindre föreställningar om saker och ting. -och SER/ är betraktande, oftast, när jag lever ut de där gamla ”programmen”.
känner förundran, över stort och litet, över det som vi oftast bara tar för givet.
Frånkoppling…. från sinnet och  kroppen blir allt mer tydlig. blir allt mer ett vittne till mig själ. Ser roat på mig själv.
Men, känsligare. Känner av mina och andras obalanser, tankar, känslor och fysiska besvär. Ännu mer nu. Tar på mig andras och vet inte riktigt alltid var det kommer ifrån.
Njuter mer av att vara den jag är, utan att döma. Upplever istället nyfiket. Vilket gör att dömandet av andra bleknar.
Mycket blir meningslöst och onödigt.
Lätt att meditera, lätt att lyssna, lätt att uppleva.
Men blir jag ledsen -så är det totalt! är jag arg, så är det också totalt. inget mitt i mellan.

Hade hoppats på kroppens mirakel – att jag skulle bli ”frisk” från utbrändhet. Så är det inte, det är det samma – men jag accepterar och kämpar inte emot det längre…. kanske har det gjort mig latare 🙂 Jag tillåter mig helt enkelt mer att vara den jag är, just nu.

Slut på rapport.