Vem klampar omkring i mitt liv?

Torsdag. Hedrar jag verkligen min dag i stillhet. som jag så väl behöver? Är jag mer uppbokad nu? ELLER kör jag över mig själv mer? Skillnaden är hårfin. Men Torsdag är det. Stillhet ska det bli.

Men här sitter jag och ska ringa viktigt samtal (kan det inte vänta tills imorgon?) och  sen måste (!) jag lägga ut ett inslag på bloggen, sen ska jag gå in i stillhet:

Men vem styr mitt liv? Om det är den inre DIKTATORN som med sina ”måsten” breder ut sig ända in i min utstakade dag av stillhet, så är det inte bra. Om det är den inre BESKYDDAREN som breder ut sig, ja, det är OK, den får breda ut sig alla dagar. -Det är det här jag sitter och funderar på.

I den Indiska traditionen kallar man den inre beskyddaren för Anteryamin. Kanske skulle man i vår västerländska tradition kalla det för ”det högre jaget” eller kanske ”skyddsängeln” , den delen av mig, den inre rösten som bara vill mej  väl, den inre coachen som bär visdomen, den som VET. Har du hört den inom dig?
Anteryamin är som en brygga mellan ditt andliga, eviga väsen och ditt fysiska mer materiella jag.  En kraft som ALLTID står på din sida, som 100% hejar på DIG. Det kan vara bra att ha den här kontakten när det inre tåget drar iväg med en!
Om du bjuder in den här delen av dig, om du tar kontakt med den stilla visdom som du har inom dig, så förstärks den. Den blir till en inre GPS. Inte att livets komplikationer upphör, men det blir lättare att navigera.
Att varje dag på sitt sätt ta kontakt med sin Anteryamin är något av det viktigaste man kan göra.Mina sätt är genom de dagliga meditationerna och genom mitt måleri, ibland skriver jag.

Ett bra sätt att ta kontakt med Anteryamin är att helt enkelt sätta sig ner, och känna att man andas, känna kroppen och kanske blunda. Känna nuet. Det behöver inte vara en lång stund. Om man vill kan prata lite, ställa frågor, lyssna. Det är bättre att göra lite varje dag än att överdosera och sedan glömma bort. Ju oftare man tar kontakten, desto naturligare blir det en del av dig, utan ansträngning.
Ta kontakt med din Ateryamin för att
-för att få kärlek och respekt( för att du är precis så som du är, just nu)
-för att få vägledning för dagen eller något speciellt
-för att be och få healing, läkande i din kropp, känslor eller tankar

Idag var jag lite för mycket ”igång” hade svårt att släppa taget om alla ”göranden”. Men det fixade naturen om. Ingen av de personer jag ”var tvungen” att ringa kunde svara idag. De är tillbaka imorgon. Jag ringer då.
Nu har jag bloggat, det här ville jag skriva. Det var bra för mig. Kanske för dig?
Det gillar vi

Håret som försvann

Här kommer en uppdatering på inlägget från resan… och äventyret med mitt rakade huvud.
I Indien har jag ju mina kompisar.


I Sverige… Jag vet inte. Det är liksom andra sorts tankar som sätter igång i människor.  i Indien är det ett tecken på att man gått sin egen andliga väg. Många Sadhus har tovat hår. Och många fixar sig tovor för att se ”andliga” ut. Därför blir man synad i sömmarna. ”-how did you get this?”


Efter 10 har mitt hår blivit väldigt långt. Något, vad nu något är, har förberett mig på förändringar.


Så när min Ayur Vediske läkare antydde att det ställde till besvär, var frågan mest… HUR gör jag detta?


Efter att ha gett upp en resa till Tirupati, som är alla rakade huvudens Mecka. (förfärligt jobbig resa, som jag inte orkar just nu)Tycke dr Kaanan att jag kunde gå på salong!
Men se, det tyckte inte universum, det sista, som avgjorde var att frisören själv svalde och sa att han inte kunde ta bort håret. ”-I don´t know why, but I can´t!”


Det blev en resa ut till det Riktigt Indiska Indien. Inte ett västerländskt ansikte.


Min chaufför hade fått instruktioner på Tamil att hjälpa mig. Nu pekade han på barnen frågande, för säkerhets skull. O jag nickade.


Rakblad köptes och rakningsbiljett, det kostar 30 rupies (ca 5 kr)

Det var en van barberare. En flaska med vatten hällde han över huvudet, sen föll det tovade håret.


Det här är alltså en plats där man ger sitt hår, som ett heligt offer.Jag känner att jag är en del av en tradition och för mina händer ihop, av respekt, både för mig själv och för det större som jag nu på något sätt är del av.

Det var ett märkligt ljud och en märklig känsla när han lugnt och metodiskt rakade. utan lödder. Bara vattnet han hällde från sin avklippta läskflaska.


Där ligger mitt tovade hår, vid mina fötter… Förlåt Berit (min textile konstnärsvän) jag lovade att om det var så, skulle hon få mina tovor. Men här ger man sitt hår, lämnar det gamla, det var inget jag tog med mig hem.


Här är min barberare. Han har rakat många. just när jag var där var det lugnt. Men människor, män som kvinnor kan sitta på rader och vänta på att få sina huvuden rakade.  Vanligtvis har kvinnor  i Indien väldigt långt och vackert hår så det är ett offer man kanske gör någon gång i livet. Löshår är väldigt inne i väst. Det mesta och det bästa kommer från Indien, från templen och mest känt av alla ställen är Tirupati. Tempelstaden jag valde att inte åka till därför att det var för långt iväg. Det blev  Murgan tempel i  Mailam.

Ja, där ligger resterna av mitt gamla jag. Fort gick det och här står jag med naket huvud.


Nu drog chauffören mig till ponden, vattenbassängen, med ett antal sandalwood tabletter som han löste upp till pasta och sen gned in mitt huvud med. Sandalwood är heligt beskydd, lugnande o svalkande.


Så gick vi in i Murugan färgsprakande tempel för välsignelse enligt traditionen.


Bara man ser färgerna känner man ”hurra för livet!!”


Ja, så här är jag. Nyrakad och nyvälsignad med stor blomkrans runt halsen.


Utan återvändo. Vad tycks? Det känns väldigt bra.