Vi ses…

Publicerad den 7 december, 2014 av gangaochrurik

Lördag, vi var i Stockholm över dagen. Det var Lifecelebration med massor av Onenessfolk. Di Leva underhöll, han sjöng och småskrattade mest hela tiden , vi sjöng med och var lyckliga.
Så hade vi webbcast ,frågor och svar med Bhagavan. Det var den sista webbcasten som han gör.
Hans avslutningsord var, ”vi ses i Chambers”.

Vilket får bli min anledning att berätta den historia som Martin, en man från Schweitz berättade. Vi gick samma kurs på Oneness University och råkade hamna samtidigt på Green Park Hotels, då han hade varit iväg på Chambers i Indien.
Chambers, kan man finna även i Sverige. Gå in på Oneness nordic och boka. Det är en process, där en del av det består av att du själv går in i ett rum och du där möter din personliga Gud. Så som det gudomliga manifesteras för dig. Ett djupt och läkande möte, jag lovar.

Men allt är starkare i Indien, av nån anledning, så Martin hade uppsökt en Indisk chamber. Tagit sig stort besvär och åkt långt.

Med sig in i rum (chamber) två hade han en chokladkaka. Den var hel och av bästa kvalité. dock hade den legat och svettats i hans packning fyra veckor (under kursen). Bhagavan är känd för att gilla godis, så han la den i rummet när han sen skulle till tredje rummet. (ursäkta om jag skriver lite mystiskt, håller historien en aning kort) De olika rummen (eller kamrarna ) har olika kvalitéer av det gudomliga.
Martin visste inte riktigt vad han skulle tro…. när han kom tillbaka till rum två….. hade Bhagavan (?) varit där och ätit på chokladen.

Lätt att avfärda för ett västerländskt sinne. Klart någon hade smugit sig in och tagit ett bett! Det finns många historier med mat och godis som mystiskt blir uppätna i de här kammrarna. Men Martin hade ändå svårt att ta in att det hände honom. Han värde och vred på sitt choklad, det som var kvar.
” Det som jag har svårast att förstå” sa Martin ”var att all choklad jag hade med mig hade blivit så där förstörd som den blir när den är i värme. Hård och vit. Men när jag tittar på den här, så är chokladen fin igen. Det gör att jag liksom inte bara kan avfärda det med att någon smugit sig in i rummet….. chokladen i sig har liksom också blivit helas… hmmmm”

”Vi ses i Chambers” sa Bhagavan.
Vi ses lite då och då” säger Ganga och Rurik. vi har lite semester från bloggen och dyker upp lite sporadiskt fram till Jul. hoppas på Bättre ordning i mellandagarna.
Skön Jul på dig.

Resan bakom en Sri Chakra

Publicerad den 29 november, 2014 av gangaochrurik

2006, redan åtta år sedan.
Märkliga omständigheter gjorde att plötsligt öppnade Indien sig för mig. Utan att vid den tiden egentligen veta vad en Sri Chakra är, så var jag plötsligt del av processen. hur skapas de? De har stor respekt i Indien och de bär, rätt gjorda, på fin transformerande energi.
Så där var jag, i Kedernath, högt i Himalaya. en vallfartsort utan bilvägar. Nere på låglandet är det hett men här var vi alla insvepta i kyla. Jag var glad åt min ylletröja och långkalsongerna. Det behövdes. Ändå är dragningskraften stor för Indier, att ta sig hit. Det finns tolv viktiga Shiva tempel, i Kedernath är en av dem. Templet är uråldrigt och området har en stark energi.
”great miracles happens here” säger någon.

Jag vandrar i landskapet. tystnaden är tät här, som det gärna blir på höga höjder. Total tystnad mixad med bruset av forsande vatten som är på väg ner till den stora Gangesfloden.
Det ligger en liten platå på bergsidan, helig och ompysslad. Massor med klockor att ringa i, flaggor. Det är en väldigt speciell värld här högt uppe i bergen.
När solen kommer fram är här varmt och skönt. Men nätterna och när monsunmolnen kryper mellan husen…. kallt.

De flesta tar sig upp hit, gör en ritual i templet och tar sig sedan ner, samma dag, för att slippa kylan. Undantaget är den mängd av SADHUS, de heliga männen, oftast med rikligt och tovat hår, som håller till här. Dag efter dag. Då, hade jag själv tovat hår, och någon form av ömsesidig respekt fans. Trots mitt ”butterskin”.

Jag var tyst – och behjälplig, då en Sri Chakra blev till. Av olika anledningar var det HÄR, i den energin som var i Kedernath som den skulle göras. Inte ett ord blev sagt under hela tiden som arbetet var igång. Jag såg till att mat o det praktiska fungerade. Det var oerhört lärorikt. Känner stor tacksamhet att någon så generöst lärde mig så mycket.

Det är ett land med oändligt många ritualer, symboler. Många är rörande vackra. Vi i Väst tycker ju gärna att vi vet så mycket och är så vetenskapliga. vi har lätt att fnysa åt rabblade ord och blommor och bananer. Men i det heliga Indien, är de en vetenskap i sig, med stor exakthet. Ritualer och symboler som omformar, och har kunskapen att tas oss tillbaka till det vi i vår essens är. Får oss att uppleva klarhet som ändrar riktning på livet.
En enda upplevelse kan vara tillräckligt för att ändra hela livet. Upplevelsen kan spränga loss och öppna medvetandet. Ibland sker sådant genom en spontanupplevelse…. genom en kris eller kanske rent av när man är ute i joggingspåret, eller genom en nära -döden- upplevelse . Det kan ske genom en medveten handling…. genom en meditation, en ritual…..
Men det är alltid en nåd. Inget man kan vara säker på. Men i Indien har man bevarat mycket av kunskapen som starkt ökar möjligheten att ta sig igenom den stumma vägg som vi har omkring oss…

…och få oss att blomma. En Sri Chakra har den förmågan…. att göra våra liv levande.

Jag är glad att jag kan erbjuda Sri Chakra meditationer.

smaken av Indien

Publicerad den 13 oktober, 2014 av gangaochrurik

En fyra veckors kurs i Indien, Oneness University, förändrar. Den sitter som en skön känsla i kroppen. Som varm vaniljsås. Allt är precis som vanligt men ändå inte riktigt.

Även i en höstlig trädgård pratar blommorna. Det är gott att påminna sig om att man är omgiven av vänner.
Bilderna är från Auroville, Indien.

en virvlande vind i köket

Publicerad den 23 september, 2014 av gangaochrurik

Det är redan 2,5 år sedan jag och Rurik tillsammans var i Indien. På flygplatsen hem, hittade Rurik två mindre kokböcker och sydindisk vegetarisk matlagning. vi läser, tittar och njuter, känner hur maten smakar. Men, Inte allt är så där lätt att göra här hemma. Deras fantastiska dosas till exempel, pannkakor på rismjöl (typ)galet goda, men de ska jäsa först…. inte lätt att få till det. Och de där idlys och andra risrätter som är som puffiga risbullar (hm, typ) . Många frågor i vårt huvud.
Böckerna är fina, har till och med fått utmärkelser, och jag får det moderna infallet att leta rätt på författaren på Facebook: Viji Varadarajan.

Sista dagen i Indien är jag åter i Chennai och har vikt förmiddagen till ett besök hos Viji.
Fart och fläkt från första stund.Vill jag smaka hennes dosa ? Om jag vill!
Vi tar oss till köket och det syns att det är en kvinna som är van i köket. hon rör sig snabbt och säkert medan hon berättar vad hon gör.
Jag kan inte låta bli att fråga om hon alltid har gillat att laga mat.

till min förvåning får jag höra en helt annan historia än jag förväntat mig och min nyfikenhet ökar.
”Jag var inte ett dugg intresserad av matlagning när jag växte upp eller var ung. tvärt om, jag gjorde allt annat än var i köket. Ville klättra i träd och läsa böcker. När jag gifte mig kände jag mig närmast lamslagen när jag steg in i köket.”

En liten dosa fräser nu på plattjärnet. Använder en induktionshäll som hon älskar. Annars är det mest gasspis som gäller i Indien, och det har hon också. Dosas är gjorda på malt ris som får fermentera så de blir en syrlig smet, de steks långsamt och blir till frasiga delikatesser som är typiska för södra Indien.
Hon berättar om att hon kände sig fumlig o ointresserad i köket och förundrades mycket över hur svärmor och svägerskan kunde se skillnad på olika sorters ris och olika mungbönor. -Varför kan dom och inte jag?
Det var med ren vilja hon tog sig in i matlagningen, i Indien är det ju så att matlagning hamnar på kvinnornas lott,det var väl inget som så där ifrågasattes. Med tiden gick det allt bättre och till sin förvåning fick hon ofta beröm och fick höra ”du borde skriva en kokbok!”

Hon bjuder mig på flera dosas, med små goda röror till. gott gott. hon berättar om kryddor och trix varvat om berättelsen om hennes väg i köket.
”Det är Japanernas förtjänst att jag njuter så av att laga mat nu!” What!! Jag stirrar och hon berättar om att när hon hade gett ut sin första kokbok, så dröjde det inte så länge, innan hon blev kontaktad av en Japanska som undrade om hon ville hålla kurs.
”Jag blev alldeles paff! De var så lyckliga och så tacksamma, när de var på kurs hos mig. De skrattade och var så glada hela tiden. Jag undrade varför de var mycket lyckligare än jag!” Vad hon fann var att hon inte uppskattade sin egen matlagning och det hon gjorde, att se att andra var så tacksamma för allt hon förmedlade, berörde henne djupt. hon upplevde att de hade en livskunskap, att deras tacksamhet berikade deras liv och gav glädje.
Ja, det blev ett djupt möte med Viji, det handlar mest av allt om hur man lever livet. Vad hon fann var, att hon inte hade råd att stå där och tänka sig bort, från det som ÄR. Att laga mat och samtidigt tänka att man hellre vill vara någon annanstans är att skada både sig själv och livet. -Jag tänker på Rurik, som är matmästaren i mitt liv. När man ser honom i köket, vet man, han är där, och ingen annan stans i sin tanke, bara där, helt och fullt. vilket man också känner på smaken.

Nu bjuder hon mig på en tomatsoppa. en liten söt mixer och en liten, liten tryckkokare kommer fram och fina kryddor!
Det är femton år sedan hon började med matlagningskurser och lärde känna sina Japanska vänner, flera har startat Indiska restauranger i Japan!!
Så blommar hon ut i hur viktigt det är med tacksamhet. Så mycket vi tar för givet (så sant) Att allt är en gåva (ja!) och talar om köket som en helig plats. Att maten är helig och ska ges heder och respekt. I hennes hem, när hon växte upp tog alltid farmor maten och först gav den ödmjukt till Gudarna, sen serverades den till familjen. Ja, sådant kan vara självklar del av Indiskt liv och maten anses helig och mer hälsosam, eftersom den då är välsignad ( har blivit till Prasadam)

I tomatsoppan är hing, curryblad och tamarind viktiga ingredienser. Det ger en helt fantastisk smak åt soppan. Hela tiden berättar hon små knep och jag som knappt har nåt minne, undrar hur mycket jag ska kunna komma ihåg och förmedla till Rurik när jag kommer hem: ”helst ska du ha både svart och brun tamarind, de har lite olika smak. Den svarta är den som är mogen. Lägg dem i blöt och blanda sedan ihop det med fingrarna”
Snart är alltihop i den lilla tryckkokaren och några visslingar senare från kokaren, så är soppan klar! (gudomlig!!)

Vi sätter oss och tittar på hennes böcker. hon har numera skrivit flera böcker och de har fått fin internationell uppmärksamhet. Som Facebookvän kunde jag i år följa henne, när hon vann pris som bästa utländska kokbok för andra gången och fick pris och berömmelse i Shanghai (tror jag det var)
Själv har jag bland presenterna (köksgrejer från IKEA) även med konstrundekartan från Omkulturs årliga konstevenemang, så jag får skryta lite jag med. visar hur fint vi bor långt ute i naturen, mellan vackra sjöar. Det imponerar.

Så signerar hon böckerna som hon överräcker (TACK!) och vi börjar redan planera NÄSTA gång jag kommer till Chennai….. DÅ……
De har planer på att skaffa ett hus utanför Chennai på kusten ner mot Mamamalapuram ( låter som en saga, ser liksom huset och kokospalmerna framför mig) hon vill kunna odla, ha en egen köksträdgård. Jag bjuder in henne till Sverige och skryter lite till om hur fint vi har det.
Så blir det en stund av prat från hjärtat om hur vi båda önskar väva in det andlig i vardagen, känner att vi är rörande överens, fast vi kommer från olika världsdelar.
Känner mycket kärlek.

Viji följer mig ner, hennes familj bor på tredje våningen. Det är ett familjehus: Det är tre bröder med sina familjer som bor här. var och en på en våning. en idyll mitt i stökiga Chennai. Jag sätter mig i taxin uppfylld av glädje och beundran. hon har funnit sin väg. Har funnit lyckan i det som är. skrivit kokböcker och verkligen fått all uppskattning man kan önska, i det hon gör. Hon är full av liv och glädje. Ja, det är bara att tacka ! Måste erkänna att jag var lite nervös när jag satte mig i taxin för att möta henne. vi kände ju inte varandra, men när jag for, var det en vän jag lämnade.

Här är lite uppgifter om hennes böcker, de jag känner till, om du vill beställa, på tex Amazon:
författare: VIJI VARADARAJAN
böcker: SAMAYAL, the pleasures of south Indian Vegetarian Cooking
VEGETARIAN DELICACIES from South India
FESTIVAL SAMAYAL an offering to the Gods
CLASSIC TAMIL BRAHMIN CUISIN pure Traditional Cooking From My Grandmothers Kitchen
häfte: A HEALTHY TASTE OF INDIAN CULTURE COOKING WITH YOGHURT

Jag bor på Green Park hotel. Man hamnar ofta där när man ska till Oneness. Matinspirerad som jag nu är, frågar jag om de vet var jag kan köpa en tryckkokare? Det visar sig att det finns ett shopingsenter på andra sidan gatan… där, på bottenvåningen finns en Indisk variant av ICA MAX – MAX HYPERMARKET. ( Ja det var ett äventyr i sig, att handla där, de hade allt som har med mat att göra!)
Att tryckkokare är populära i Indien är inte att ta miste på. Hylla upp och hylla ner. jag hittar en liten söt tryckkokare på 2 liter. Det blir nog nåt blogginlägg med den framöver.
Av alla tokiga saker jag tagit hem från indien….. en tryckkokare! Tack Viji Varadarajan – Love you!

resväskan. Den stora Rosa

Publicerad den 26 juli, 2014 av gangaochrurik

Lever med resväske – medvetande. Om bara några dagar åker Ganga till Indien. För att göra en fortsättning på den kurs som jag deltog i förra kursen. Då hette den DEEPENING, nu heter kursen SPECIAL DEEPENING.
Deepening var tveklöst den bästa kurs jag någonsin gått! Så, jag har höga förväntningar nu, på fortsättningen.
Det är små högar och små listor överallt i huset. Mycket smått som ska fixas och mycket som ska avslutas innan det blir resa.
Extra stor resväska ( Rurik skrattar, väskan ser inte alls stor ut på bilden – men det är den!!) och en generös biljett som tillåter mig att ha 46 kg i bagage!! Tack Indcen, som ordnat biljetten.

Fler Bilder, från en resa

Publicerad den 8 januari, 2014 av gangaochrurik

Jag fortsätter att bläddra i min reseteckningsbok, från en Indienresa med Yngsta dottern. År 2010.
Rita blev magsjuk (sånt som händer) otvättade händer ner i en chipspåse och sen in i munnen… det räckte.
Personalen på Hotellet i Mamallapuram märkte det väldigt fort…. varför äter inte den unga damen???? Sen spred sig ryktet och ALLA på hotellet visste det – och engagerade sig.
Det roliga är, att Ritas mamma (Jag) jämt flikar in det där om att tankar och känslor påverkar hälsan och hur viktigt det är att tänka på vad man äter. Men när mamma säger det så kan man ju bara stänga öronen. Plötsligt står restaurangföreståndaren där och vill förklara alla de där sakerna. Rita ler stelt men artigt och lyssnar. Mamma ler oskyldigt.
Till och med Hotellmanagern brydde sig, tog oss under sina vingar och vi var tillsammans i ett tempel för SaiBaba och bad, bla för Ritas hälsa.
Visst var det kärt?

bästa hotellet på resan var nog det charmiga residenset i kolonialstil. Vi sov som prinsessor. Rita skulle bli brun och i sann Indisk anda vägrade jag henne exponera sin vita hy utan mamma som bodygard! Jag satt i skuggan med solglasögon och mediterade medan Rita i känd fittness-stil svettades i solen. Det var uppe på hustaket.

Jag blev också sjuk på den här resan -det brukar aldrig bli så farligt, men My God! Katastrofdålig!! Inget hjälpte, jag blev hur ynklig som helst!!

Jag levde på coca cola och bananer, det hade jag ju Gudbevars lärt mig nån gång, att det var bra. Efter några dagar kom jag till en doktor. En homeopatdoktor (helt fantastiskt, det finns många homeopater i Indien – och dom är riktigt duktiga) Han botade mig magsjuka rakt av!! Han var så duktig, så jag vill fråga om mina blodsockerbesvär (ett problem jag kämpat med genom livet)
Då hade jag levt på cocaCola o söta bananer i flera dagar. Blodprovet var rena katastrofen och han dundrade att jag genast måste åka hem, att jag hade diabetes och att Rita skulle ta hand om mig!
Vi var helt i chock båda två! Diabetes är inget man leker med, man kan dö. Så sa han till mig att göra om blodprovet nästa dag på ett laboratorie, som är mer tillförlitligt än hans enkla utrustning på mottagningen.

Jag ringde, både till en annan Indisk doktor, som jag känner och hem till Rurik i Sverige (Rurik blev väl helt ifrån sig, han kunde ju inte göra så mycket där han var, bara försöka lugna mig lite)
Jag slutade med coca cola & bananerna och nästa dag tog jag nytt blodprov. Märkligt nog var värdena redan normaliserade – och jag kommer aldrig mer äta bananer o dricka coca cola när jag är sjuk!!

Jag stannade kvar i Indien, som planerat, när Rita åkte hem själv. Jag stannade kvar och gick en utbildning på Oneness University och blev trainer, lärare för Oneness.

Rurik sa något väldig bra, då jag upprörd ringde hem…och det gäller i alla situationer, när man blir för stressad och uppskruvad. Man är för mycket i huvudet i sådana situationer…. Rurik sa helt enkelt ”lägg uppmärksamheten i dina händer” ”gå in i kroppen”. Det är ett märkligt enkelt sätt, när man tänker för mycket…. att helt enkelt skifta sin uppmärksamhet till kroppen, och speciellt bra är just händerna. Och man blir LUGN.

Slut på mina berättelser från min teckningsbok 🙂

med pennan på resa

Publicerad den 7 januari, 2014 av gangaochrurik

Utan den där boken med tomma blad som man kan teckna ner el skriva det som kommer, ja, då skulle Ganga känna sig naken. Den där boken, brukar aldrig ligga långt ifrån mig!
Flera av mina resor till Indien har jag medvetet gjort utan kamera. Då blir det fart på pennan! För det är mycket man vill ha med sig hem; av tankar, ideer minnen och adresser.
Dessutom blir det ett skönt tempo på en resa utan kamera. Långa sittningar på cafeer så att man hinner teckna ner allt man vill ha med! Det man har tecknat ner minns man på ett annat sätt, det behöver verkligen inte vara världens bästa bild för att starta massor med minnen, smaker, dofter och känslor inom en. I tecknandet är man mer medveten än när man bara lyfter kameran för ett klick.

Nu kom boken fram som reste med till Indien då Rita var med. Det var så rolig läsning så det måste jag få bjuda på! Rita kommer du ihåg:

Ja, bilderna är tecknade i hast, fulla av interna skämt. Men dom gör mig glada. Kanske lite förklaring behövs. Det är en sån snäv del av verkligheten som fångas på ett kort. Rita hade all sin fokus på den söta apa i trädet, den ville hon ta kort på! Mamma (Ganga) stod längre bak och såg en helt annan bild. Hur en annan, större, apa satt på marken… hur en hund kom (dom älskar att jaga apor) och hur de båda djuren på nåt märkligt sätt lyckades, mitt i var sin rörelse totalkrocka med en rejäl smäll.
Jag såg allt, Rita såg bara sin lilla apa… i trädet.

Ännu en gång hundarna, påfågeln reagerade som en kanonkula…

Vi bodde på AuroBeach… urmysigt ställe, gången innan, då jag var i Indien. Nu kom vi, i junimånad, hett som bara den och tydligen off season. Den fina stranden hade fiskarna ockuperat; lagt ut massor med småfisk till tork. Men det gick inte så bra, för det kom lite regn, så det ruttnade… vi stod ut några dagar (det berodde lite på hur vinden låg på) men det luktade för ….vedervärdigt.
Rita grät, för det var så äckligt – jag beställde en taxi, vi åkte till Pondicherry och tog ett hotell där.
Bhaga som hade bungalowuthyrningen grät -jag betala henne även för de dagar som vi inte bodde kvar där. Lite märkligt med allt gråtande.
Visar fler bilder imorgon.

bröllopsdag! oj!

Publicerad den 17 november, 2013 av gangaochrurik

Nämen, oj.
Vi sätter oss till rätta för att meditera i månens ljus.
Det är då vi plötsligt minns -vi har bröllopsdag! Fem år. vi åkte till Rishikesh i Indien. Det var fullmåne över Ganges och vi doppade oss gemensamt i min namne, den stora Ganga.

Den heliga Ganges flyter genom Rishikesh. Staden är också helig. Ligger vid foten av Himalaya. Staden är så helig så inte ens en omelett kan du äta. Inte ens ett ägg är tillåtet att döda i Rishikesh.
Rurik satt i det varma vattnet. Sen började han titta på flodbotten… vad fann han???

En stenbild av Hannuman! Apguden som syboliserar hjälpsamhet och lojalitet. det var väl ett fint tecken?

Med en chai i handen satt jag vid flodstranden. Titta vem som kom och tryckte sitt huvud mot mig.! En liten ung-ko! Vilket gott tecken skulle varje Indier utropa!

Ja vilken bröllopsresa. Grattis till oss!!

vad gör jag egentligen??

Publicerad den 16 september, 2013 av gangaochrurik

Två systrar och en dotter – visst är de söta?
Jag pysslar med bilder från Pondicherry, ska skriva ut och skicka lite bilder till vännerna där.

Sherly och hennes syster är några av de bästa matkonstnärerna jag ätit hos. När jag bodde hos dom för ett år sedan blev jag helt bortskämd av all god mat. Vad sägs om bananblomma till middag?

Tjejerna på kliniken är underbara. när man bor på kliniken så kommer man så nära, så man känner sig lite som del i en familj. Här sitter de i den stora bädd de sover i och deras gemensamma garderob är snöret ovan sängen. Jag tog rätt mycket bilder på dom, för att skicka ner till dem. De har ingen egen kamera. dom är så snälla och så fulla av livsenergi så man själv blir alldeles bubblig!

Till sist, Tulsi. Städerskan, som mot extra betalning tvättade mina kläder. Hon fick mig att inse att jag är urusel på att tvätta kläder för hand. Kläderna var kritvita, inte en fläck kvar när hon lämnade över dom till mig. Jag undrar fortfarande hur det gick till.

Det var en smak på mitt bilderblädder….

Sista timmarna

Publicerad den 5 september, 2013 av gangaochrurik

Sista timmarna i Indien spenderar jag på grönsaksmarknaden.

Alla mina sinnen är med! Vilka dofter, vilka… Ja allt vill ha uppmärksamhet. Ett kokosnötsberg! Hur ofta ser man det?

Jag har alltid undrat hur blomsterbinderskorna får tag i sina blommor. Nu vet jag. Vilka berg av blommor!

Tänk alla säckar man måste titta i!

Och bananparadiset. Det är inte så mycket jag handlar. Jag njuter mest.
Känner, att nu är jag på väg hem.

Så härligt att längta hem. Så härligt att ha någon att längta till. Längtar efter dig Rurik!
Nästa gång vi ses, blir det Stockholm. Jag andas in dofterna, värmen och ljuden. Sparar det i minna celler. Känner mig färdig för resa.