Söta mormor. Vi är på besök på mormors boende i Skara. Det är en spännande upptäckt att minnesbortfall och ålderdom också öppnar dörren för frid och glädje. Det finns liksom inte så mycket av irritation eller tråkiga minnen som kan störa längre. Kvar finns en avslappnad solstråle.

Rurik har plockat körsbär som vi har med oss. Det var väldigt gott, så vi äter på. Hon tittar förtjust på mig, och måste utbrista flera gånger ”Du e så lik mej!! De e ju som att se mej själv när jag var yngre!!”
Mormor har varit en riktig snygging (nu är hon en skönhet) så det tar jag som en komplimang.

Hon berättar om det som kommer för henne och vi lyssnar. Det blir mycket om uppväxten och hennes tvillingsyster. Men hon är nyfiken, många frågor (som jag får svara många gånger på) Om jag har barn, vad de heter och var vi bor. Hon lyssnar lika noggrant på svaren varje gång.
Lite rart var det att upptäcka, att hon kan komma ihåg vad det är hon inte minns! Frågan kom, var hennes syster är och när jag inte svarade genast, så förklarade hon för mig, att hon hade glömt att syster var död. Det var därför hon frågade.

Förra året kunde mormor fortfarande gå. Men hon är för svag nu. sitter i rullstol.  vi klappar om varandra, håller handen. Jag fascineras av hennes händer, vackra. hon har inga problem med att använda händerna, hörsel och syn är bra, allt bara går långsamt.

Så blir det middag. Det är ett riktigt mysigt boende. Det är så roligt att få uppleva, för allt är bara bra. Personalen är så mysigt, där finns ett lugn -och en gemenskap. Alice charmar dom allihopa. ”Du e så snäll” säger hon till den kvinnliga vårdaren, klart man gillar att höra det. Men nån middag ville hon inte ha idag – vi har ätit för många körsbär! Nu var hon mätt. Kanske åt hon lite när vi hade åkt, så hon fick lite mer mat ro.
Vi kramar om henne igen och vinkar av gamlingarna. Alice tindrar med ögonen och när vi har gått har hon antagligen snart glömt besöket. Men hon har absolut njutit av stunden.
Vi med.