Baba heter MAHANDRA SIDDER. Han varken äter eller dricker. sover inte ens. Så berättade de för mig. Det var väldigt fint att möta honom han var som ett barn, väldigt enkel och han strålade verkligen bara kärlek. Han gjorde sig inte till och önskade inte att någon annan i heller skulle det.
Full av energi följde han vad som hände vid några mindre tempel i området. Varje dag åkte han en runda och tittade till. Vi hängde på.

Han hade tovat hår där jag låg i lä med hästlängder. Han strök aska över kroppen och bar ett enkelt orange höftskynke. Inga skor.

Ut skumpade vi i våra bilar. Ut i Indisk landsbygd och jag kände hur jag satt och log med hela ansiktet. För det är sanningen…

Jag skippar alla swimingpoolar, alla fina middagar, kläder. Lätt!  En sådan här dag är till och med mer värt än alla de behandlingar jag fått under resan. Detta är höjdpunkten. Ut och trycka näsan i ko-mulen, uppleva landsbygden och uppleva en människa som så helt har gett sitt liv till något bortom det vi tycker är logiskt, praktiskt och självklart.  För nu för några timmar går vi med en människa som inte behöver ett enda ord (även om han pratar hela tiden) för att förmedla en självklarhet som gör att vi alla släpper taget om ”måste” och i stället blir vi barnsligt glada allihop.

Baba går en runda genom det lilla templet. klappar lite på gudinnan, som en kompis. när jag ser honom gå framför mig tänker jag på Ramana Maharishi, de går rätt lika. Man förstår att det är en man som suttit stilla mycket med kroppen men sträckt  sig genom universum.  Han kan inte gå på rutin utan sätter ner foten med hela kroppen.

Kosmisk energi är vad han lever av . en gång i månaden lägger han sig på glödande kol och får energi av det. Han bränner sig inte. Han ögon är små o kluriga. Närvarande. Han ser oss alla.

Nästa plats vi stoppar på är ”templet ”för beskydd av området. Bakom de tre stenarna längst in står ett träd som de berättar för mig är EN rot som TRE olika träd växer ur. Trädet är heligt.

Bakom templet byggs en fortsättning. Indiens jord är röd.

Baba pratar, fort och mycket. Folk ler. Man tror knappt vad man ser…

De bygger ett tempel… för hand. Sen ser jag mannens fot…. och jag bara… inte vet… vad jag ska tänka. Det är ofta så, livet är så naket i Indien. Men jag vet också att jag inte kan lägga mina värderingar på hans liv…. sen tittar jag på kvinnorna…

Indiska kvinnor är världens mest välklädda kvinnor. Alla kategorier. Dom ser hela rena och piffiga ut…. och så jobbar dom som grävmaskiner! Dom står mitt i den röda jorden och är helt enkelt vackra. Oslagbart vackra. Jag märker igen att mina refferensramar inte riktigt räcker till för att bedömma. Men det är det som jag är Indien så tacksam för.  Att det hela tiden knäcker mina föreställningar. vad är lycka? Hälsa? gott liv? Framgång? vad är rikedom?  fattigdom?

Baba är som en pappa, tar ett ansvar för människorna runt om i området. De kommer med sina bekymmer till honom. Han svarar, genom sin oändliga närvaro. Även jag hade en fråga.  Baba frågar om mig. Vem är jag? Är jag muslim? Han tittar på mina vita kläder och hennamålningen på huvudet. Hans ögon plirar. Han pratar inte direkt med mig utan genom den äldre mannen som är i mitt följe.
Han ställer min fråga och Baba svarar, att jag ska inte oroa mig. Man ska göra det man tycker om.
Så var det med det. De puffar fram mig igen och jag böjer mig mot hans fötter. ”blessings, blessing” säger han mjukt och så känns det.
Vi åker hemåt, glada och lyckliga. Jag njuter av en dag som jag kommer att bära med mig. Hela livet. Det är svårt att riktigt sätta ord på det, men ett sånt här möte förändrar livet. Något är förändrat, för alltid.
Jag har haft två härliga veckor med behandlingar. Jag har bara kunnat ta hand om mig själv. Att få avsluta den här resan med en sådan här välsignelse, med ett sådant möte…. tack Universum
Nöjd tar jag mig sent på natten till flygplatsen i Chennai och tar resan till Stockholm.

Den här bilden kanske du minns?  Jag hade med den i mitt inlägg när jag klippte håret.

Bilden fick jag i min hand av mr Ragavan, hotellägaren av See Breeze hotell i Mamalapuram och även min personlige  vän. ( ”she is walking with God” var hans kommentar när han såg mig första gången och det är med den respekten vi umgås).
Baba betyder Pappa, eller Fader med andligt djup. en kärleksfull titel man i Indien ger män som hängett sig åt det gudomliga och är upplysta. Ibland säger man Swami, vet inte om jag har rätt, men uppfattar det som att Swami inte behöver vara upplyst utan kan vara hängiven visdoms-sökare.

sista dagen i Indien vek jag åt äventyret att möta en riktig Baba. Tre timmar med bil rakt ut i det vilda. när vi närmade oss stannade vi till i en liten by för att inhandla det viktiga. Det är hett, riktigt hett.
Du närmar dig en Baba med livets symboler. Hjärtat och själens blommning….. Blomgirlang.

Blomsterkvinnan binder girlangen medan vi väntar. Det tar inte lång tid. de vita blommorna är jasmin, de doftar bedövande, hon lägger in några rosor och lite blad mot kanterna.
Vi går mot fruktvagnen. Frukt, symbolen för mognad, fullbordan och livets verkliga sötma…

Bananer, grantäpple och några lyxiga äpplen ( de har kommit hit ända från Himalaya, här är för varmt för äpplen att växa). Vi var fyra i bilen. Jag, chaffören och i Vellur plockade vi upp två personer, en äldre man som var nära Baba och hans vuxna son som pratade engelska. Det var han som berättade lite mer om Baba för mig. Så det jag beskriver nu är från det han berättade för mig.
Baba har i många år bott i en grotta på ett litet berg. Längst upp på berget ligger ett litet tempel. Ett mycket gammalt tempel. Nu vill man hylla BAba och det lilla templet håller på att byggas in i ett mycket större;  -sjuvåningars tempel!

De vilda djuren blir milda när de kommer i kontakt med Baba och xxx berättar att  han satt i sin grotta med ormar och tigrar  utan att de skadade honom.  Han berättade också att djur blev så stillsamma och fredliga att han kunde få en höna att lägga sig att sova på en hund…
Vi kör upp för berget och stannar vid foten av bygget. Det är där inne han håller till nu.

Vi är i Tamil Nadu, ett varmt, kargt  inland i södra Indien.
Så gick vi in i byggnaden, och Baba satt på en stol. Jag var alldeles för blyg och ville inte göra fel, så jag lät bli att ta kort. ”Flower, flowers” sa mina följeslagare och hjälpte mig fram till Baba där jag la blommorna runt hans hals.  Han tittade på mig med kluriga ögon och sa ”very good, very good, blessing, blessing, blessing”. Det var nog det enda han kunde på engelska. Men det kändes ju bra.

Så gjorde jag som alla gör i mötet med en helig, böjde mig i vördnad, sträckte ut mina händer mot hans fötter.  Det gör även höga politiker när de kommer på besök för att visa respekt och få blessings.
Efter det svängde han ut med handen och bjöd oss till mat. ALLA som kommer till honom får mat. Det är något viktigt i ett land där befrielse från hunger inte är självklart.
Baba äter inte, han dricker inte ens.  Men han lagar själv maten som serveras åt dem som kommer dit. Den var enkel och god. Vi satt, som man gör på golvet, blev serverade på ett bananblad och åt med handen. Fattig som rik, ung som gammal blir bjuden så här.
Så reste sig Baba och iväg ett tag och jag blev rådd att titta mig omkring i det blivande templet.

Vi vandrar barfota i det 7 våningars tempelbyggnanden.

Det var en märklig blandning av bygg-arbetsplats och tempel.

Alla gudabilder var  skänkta till Templet.
Varenda trappsteg, över allt, var märkt symbolen för gudomlig närvaro och beskydd.

Gul-orange med röd prick på eller allra helst, sandalwood med en prick av kum-kum.

Några Bilder knackades ut direkt på berget. Här poserar Thiru, chaffören brevid den blivande bilden av Hanuman, apguden.

Så plötsligt ropade mina vänner att nu ska Baba ut och åka. ”Hurry, hurry!!” Vi kastade oss i bilen som de värsta paparatsi och hängde på. Då vågade jag äntligen ta upp kameran och ta kort även på Baba. Lyckliga for vi genom landsbygden följande Gurun i hans dagliga ärenden…

Tänk, fjorton dagar i Indien… Inte mötte jag några elefanter…

Så möter man elefanter på Gärdet!

Vilket sammanträffande. Cirkus i stan och vi får mata elefanter.

Det är rätt exotiskt att bo i Sverige.

En sista Indisk frukost.

En rejäl chili till frukost! Det är grejer! Försökte blogga men monsunen hade anlänt sa man och wi-fi hade kapsejsat. Jag fick lägga ner bloggen.

Nu är jag och Rurik lyckligt återförenade igen. Möttes av Välkomstkommite som det värsta monsunregn. Nu ska vi njuta Stockholm. Imorgon ska jag visa äventyret med Baba. Hej då!

Det här är Indiens bästa postkontor, mig veterligen.

Någonstans bakom paketen finns den. De till och med frågar när du kommer in, ”what do you want?” det är så man blir tårögd. Inte nog med det, de syr även syr paketen.

Man ska inte göra viktiga saker sista dagen. Och ett ärende som posten är det bra att ha en dags marginal på, för säkerhets skull. Två timmar väntade jag storögt. De bara välde in paket… Rummet försvann…

Hett, fyra fläktar i taket. Damen i kassan jobbade på med obruten focus. Kändes som tusen miljoner paket passerade. Ändå rörde sig inte kön. Killen som sydde paketen var ute och köpte tyg.

Till sist var han på plats. Hällde ut alla mina tvålar tandkräm och saris. Han packade med pressition därefter tog han fram tyg, nål och tråd.

Jag fick fylla i tre papper med adress och innehåll. Så tog man sina papper utanför posten för där står en bytta med Lim. Det är bara att kleta på med fingrarna allt vad man kan på formulären som nu ska sättas på paketet.

Han syr som en Gud, killen som jobbar där.2,5 tim senare är jag klar. Damen lovar tre veckor, sen är paketet framme. Då har jag varit hemma ett tag, det blir som en extra resa när paketet kommer.
Smidigare än så här vet jag inte i Indien. Det kan vara ren kaos, där ingen begriper när man är på posten. Hurra för Punducherry!

Jag är ju en sån där obotlig Indienälskare. För mig har det varit som att nå en ny verklighet att få lära känna Indien.

Det är inte alltid den vackraste verkligheten, och jag har haft min dragning åt Shivas fotspår. Alltså, jag brukar inte resa lyxit. Försöker att undvika att ha för fina saker med mig och på mig. För jag inser, jag är en förorening i mig själv när jag vistas i Indien. Det sätter myror i huvudet på Indierna när jag kommer med min kultur. Och jag vill ju uppleva deras kultur, ta del av deras visdom. Men se, tiderna ändras. Här sitter jag och viftar med min iPhone.

Men jag inser, när jag är på behandling, att jag hamnat i de bättre kvarteren.

Bland människor som är på väg uppåt materiellt.

Än har familjen ingen egen bil, bara grannarna. Och en liten motorcykel är inte dumt.

Man ser spåren på bättre tider. Medan jag själv slutat med mjukmedel i tvätten av miljöskäl gör det sitt intåg här…

Plastmöbler är standard. De känner sig stolta att de sitter vid bord och äter istället för att sitta på golv som man alltid gjort.

Medan vi hemma försöker att sanera bort plast, spec vid mathållning. Har blommiga plasttallrikar fått ta över efter plåttallrikar. Önskar de var visa nog att inte ta efter våra kortsiktiga slit o släng material… Men det är inte lätt att säga något.
Som avslutning…

Kan jag få bjuda på en Indisk Barbie i en tårtklänning?

Jag tänkte blogga något annat idag, och det gör jag nog senare. Men nu på morgonen stod den här helt vanliga lastbilen utanför huset. Den vill jag ju visa!

Visst blir man glad? Det är så här de ser ut. Alla lastbilar. Full av kreativitet!

Indisk trafik är väldigt speciell, jag förstår att man vill försäkra sig!

Men medan vi försäkrar oss på Skandia så försäkrar man sig här om Shivas välsignelse.

…och naturligtvis, ett Aum på grillen. Såhär ser Aum-tecknet ut på Tamil, det lokala språket här.

Små söta detaljer med en påminnelse om det viktiga i livet. En lotus, som står för själens blomning.

Och varför ska stänkskydden se tråkiga ut? När där kan vara en svan? Svanens symbolik är det trancenderade medvetande. Det må vara en lastbil som skuttar omkring på vägarna. Den är lika fylld av symboler som en kyrka, och vacker, rolig del av Indisk kultur.