Dags för sammanfattning av tre veckors Ayur Vedisk behandling i Punducherry, södra Indien.
Eftersom vi inte direkt tillhör samhällets toppskikt då det gäller inkomst är en viktigt fråga för oss – vad kostar det?

Det kan säkert kosta hur mycket som helst om man åker på en hälsoresa. Indier som börjar få upp vittring på västerländska pengar kan verkligen vara helt odrägliga.  Ett bra varningstecken är om priserna är i dollar….
En tumregel då det gäller vad som är rimligt för vad man får för rupier är, och det stämmer faktiskt väldigt väl, det du får för 100 rupier oftast motsvarar vad du i Sverige får för 100 kronor.  Om du vet det Svenska priset på en vara så vet du ungefär det rimliga Indiska priset. Fast det gäller ej för elektronik och märkeskläder.

Jag ville inte bli lyxomhändertagen, vi gillar Indien som det är.  Jag vände mig helt enkelt till ett Ayur Vediskt, Siddha hospital. 

Här kom massor med människor varje dag. För att träffa läkare, köpa medicin och få behandling. Kan säga att läkarkonsultation var gratis, för alla, det såg man som service. Det här hospitalet låg i Pundicherry, de tillhör ett ashram, vilket jag såg lite som en garant för att de ville väl.
Vi blev inte hjärntvättade. Vi fick vara precis som vi var.
De sjöng mantra/ böner  för att ”hålla energin” under behandlingarna. Det gillade jag mycket, för de är två terapeuter som ger behandling, det blir lätt prat… man känner hur de tappar koncentration när de sätter igång att prata – och känslig som man blir av alla behandlingar kan man bli alldeles förtvivlad av att de pratar om något man inte förstår. Så var det alltså inte här, de sjöng. Det blev till en rytm, gav focus och jag kände mig otroligt omhändertagen!

kl05.00,  12.00, 18.00 och 21.00  Sjöng de mantrat för kliniken, i prayer room. Lyckost dom som bodde runt om hospitalet, man hörde de ljusa kvinnorösternas sånger som ringlade sig ut ur fönsterna mest hela dagen! Men förutom det, var det (sången) var det i princip inget prat om deras guru.
Men Indiskt var det. Vi fick all vår mat på en bricka, i rummet. vi åt sittande på sängen.

Den var, självklart helvegetarisk och anpassad för våra kroppar och behandlingen. Den lagades i ett litet mörkt, väldigt typiskt för Indien kök. Man fattar inte att dom klarar av att laga mat där, men det tycks gå. Det ser inte ut att klara Svenska Hälsovårdsmyndigheters krav, men det var gott och vi blev aldrig sjuka. ( Däremot kör det fortfarande i Ruriks mage efter det att vi var ute och åt på stan).

Det var te två gånger om dagen och frukost kl 9, lunch kl 13 och kvällsmat…… ja, det blev vi aldrig riktigt kloka på, men försent kändes det som.

Vi hade ett enkelt rum, med för Indien nästan mjuka sängar. Rummet blev städat varje dag.

Västerländsk toalett -men på Indiska, dvs inget toapapper. Egentligen gillar jag inte det här, för den där traditionella, med ett hål och plats för fötterna tycker jag är bäst. Att sitta på huk är en för kroppen bra ställning – den är naturlig. Det här blir blött!!
OK man kan gå ut och köpa toalettpapper , men släng det inte i toalettstolen! Då samlar man papperna för sig (om dom inte är för kladdiga!) De har smala avlopp, det blir lätt stopp . vi körde på indiska, då är det vatten i kannan och tvätta rumpan, med vänster hand. Man vänjer sig och man blir ren.

Hospitalet var rent, men begreppet rent är lite annorlunda än för Sverige. Det ser skamfilat ut. Men så är Indien. Men behandlingsrummet var noga rengjort efter varje behandling.

Flickorna var helt underbara. Duktiga och rara. I början fick jag en behandling om dagen sedan ökade vi till två per dag.

Nu vill jag avslöja en sak; man blir hospitaliserad! Jag tror det är oundvikligt. Om du åker på en sådan här behandling, får du massor av beröring (massage) minst en timma varje dag.  Var beredd på att du blir känslig -även känslomässigt. Vi är inte vana att få så mycket uppmärksamhet och omsorg, det här är verkligen en riktig överdos! En härlig överdos.

Men samtidigt är man helt utlämnad. Att inte få teet i tid eller doktorn inte har tid att prata… kan bli en jättegrej.  Man kan bli skör och komma i kontakt med delar av sig själv som legat gömda.

Man blir trött, slö. Det är ju stora processer som är igång i kroppen. Man behöver ta det lugnt.

Så vi tog det verkligen lugnt. Men vi hade friheten, det gillade vi. vi kunde gå ut när vi ville och ta en liten portion av stan.

Vi betalade 800 rupier/ dag för rummet och maten kostade oss tillsammans 300 rupier. Medicin och behandlingar tillkom. Behandlingarna kostade i genomsnitt 1000 rupies/behandling. Det var bara jag som tog behandlingar men vi åt bägge deras mediciner ( som var gjorda under bön i Kerala) När vi fick sluträkningen, så hade vi sammanlagt betalat ca 65 000 rupier, det blir i Svenska pengar 8 852kr.
Alltså, 8 852 kronor för tre veckors behandling, mat och boende. det tycker vi är fantastiskt!
Fast, man måste ta sig hit. en resa till södra Indien brukar ligga, högt räknat på 10 000 skr per person.

Nu förmedlar jag gärna kontakt till det här hospitalet, men, de är mina vänner och de är så himla känsliga för hur de presenteras på internet, speciellt då det gäller bilder. Ashram är alltid lite utsatta i ashram-landet Indien, de är rädda för att ….. ja, allt möjligt. Det gjorde att jag tappade sugen. Jag väljer härmed att inte skriva ut namnet, men jag förmedlar gärna kontakten om du hör av dig till oss.
Men du kan gärna titta noga på det här reklambladet, här står informationen , dolt för googles sökningar.

Här kan du också se vad de lovar effektiva behandlingar för. Man lovar mycket, men det är en helt annan typ av behandlingar än vad vi vanligtvis är vana vid. De använder en uråldrig visdom metoder, Vedisk kunskap, där teknik och tankesätt är väldigt annorlunda. det kan vara befriande och förlösande.
Jag åkte hit för att jag verkligen har ett fysiskt problem, där västerländsk sjukvård inte är till någon större hjälp, ME, Kronisk utmattnings syndrom. Så, oavsett pris, hjälper det? Då är det värt pengarna, men det får jag ge lite tid. Jag återkommer med rapport.