Ruriks Dag

Rurik har varit sån HJÄLTE! Tycker Ganga. Modigt tog han erbjudandet att att göra en kulturinsats på skola i Motala. ALLA eleverna på skolan har haft lektion med ”konstnären”.  Det har varit fyra hela dagar för Ruriks del och han har kommit hem med tindrande ögon på kvällen och berättat om äventyret.
Som gammal rutinerad bildlärare, var Ganga lite tveksam och undrande…. hur ska det här gå?! Men NU är dito full av beundran!

det här är en skolan med väldigt många invandrare, många med flyktingbakgrund, många kulturer och religioner. Projektet föddes ur tanken att visa Påsken ur OrtodoxKristen vinkel och att Rurik skulle introducera och förklara det här med Ikon.
Att måla en Ikon tar lång tid så hur gör man det på en lektion? Jag tycker Rurik löste det LYSANDE!
Barnen har varit från 1a klass upp till 6an. de tyckte det var jättespännande med Rurik.
Söta  frågor: -”Är du känd?” ”Känner du Zlatan? ”( han pratar ju malmöitiska) ”Är du hundra år?” ”får jag måla en dildo?”

Alla har varit väldigt nöjda. elever, lärare och Rurik. Han har berättat förtrollande historier – om hur tegelstensIkonen kom till (fantastisk historia, får vi berätta för dig nån gång). Hur man kokar en orm för att få grundering till plattan. Och sen har de målat, på färgat papper och torr pastell! Inte illa!

Kristur Pantokrator

Kristus Pantokrator

bilden ovan är inte  den sk Tegelstens Ikonen, Jag hade visst inte den i kameran, så det fick bli en annan Kristus Ikon. Men, en del av det här projektet var ju att ge mer förståelse o insikt i varandras kulturella o religösa bakgrunder – och en flicka kom fram till den ”riktiga Ikonen” som Rurik hade med sig, och la pannan emot, så som man gör, när det är på riktigt. Det var rörande, tycker jag.

Idag var sista dagen och härmed hade alla på skolan provat på att måla en ”Ikon”. Det var färg både här och där på dem när de var klara, men det var spännande, några flickor smög till sig en mustasch målad med den svarta kritan 🙂 det är ett gott betyg.

IMG_2401
Men, Ruriks dag slutade inte med det! Nä, det blev ett varv till, till Motala – för nu är vi med super-duper-GRÄSKLIPPARE!!

IMG_2403
Som vi har kämpat och kluddat med tokiga gräsklippare och önskat att den rätta maskinen ska dyka upp. NU, skedde det!

IMG_2406
En Husqvarna Raider….. vilken dröm. Ingen kluddig Stiga, utan en förnämlig Husqvarna.

IMG_2408
Inte ny, men i väldigt gott skick, fyrhjulsdriven och klarar ALLT!

IMG_2412
Den backar ner från kärran och sen är det ärevarv.

IMG_2415
Den får köra piruetter i grusen, bara för att den kan.

IMG_2420
Nu får sniglarna det hett om antennerna och vi säger hej då till det långa gräset.

Sen vet ni ju vad Rurik gjorde resten av kvällen… med ett leende som inte ville lämna ansiktet….

Det här gillade vi!

mina första elever

Bromölla bild
Plötsligt, en dag när jag gick här hemma kom en tanke/ en bild i mitt inre. Hur såg bilden ut egentligen? en bild som jag hade gjort med linoleumtryck, som avskedspresent till de allra första eleverna jag hade varit klassföreståndare till. Kommer ihåg att jag var en aning stressad och lite osäker på om den var ”klar” om den ”dög” då jag delade ut bilden på avslutningsdagen.  Jag flyttade till Göteborg, till den man som med tiden blev pappa till våra barn.

Så himla märkligt, att bara några få dagar efter fick jag ett så rart mail…… Camilla, en av eleverna i min första klass. Det var i Bromölla, en gång i tiden. Jag minns klassen fortfarande, snälla, duktiga tillitsfulla unga människor. Glada över att ha en så UNG bildlärare som sin klassföreståndare. en del av dem hade ju syskon som var i min ålder….  Men jag kände ju inte så många där och på den tiden var mitt intresse förutom konst – kampsport, Ju-Jutsu.  Jag åkte på träningsläger och det  dröjde ju inte länge innan jag hade blivit kär i en  Ju-Jutsukille.Två år senare flyttade vi ihop, jag flyttade till Göteborg.

I sitt mail bifogade Camilla bilden, som jag gav den gången. hon och flera andra i klassen hade under alla år sparat den, vilket gladde mig, så klart.  bilden var  bättre än jag mindes, det gladde mig också. Men gladas av allt var att få den här kontakten från det förflutna. hon berättade lite om vad hon själv och flera andra i klassen hade gjort och var de befann sig efter trettio år. En förvånande blandning av vad man kunnat lista ut och andra som verkligen hade gjort sig ett liv som man inte kunnat ana. många av dem träffades fortfarande.

Tack Camilla, för att du tog kontakt. jättekul!!