Äntligen, flera har beklagat att det är svårt att lämna kommentar på bloggen. Men NU, äntligen hittade jag lite rutor att bocka av och att bocka i, som rimligtvis gör det lättare om du vill lämna kommentar. Så skriv gärna lite, om du känner för det. Det gillar vi:)
Svart Salt
Mumsig frukost (nu är det tydligen mkt mat på bloggen) . toppad med frukt och svart salt.
”Tänk att det finns människor som inte vet vad svart salt är…” Ruriks kommentar får mig in i verkligheten. För många är svart salt färgat salt. Fint svart salt kan vara färgat med bläckfisk, men vanligt salt till smaken!!! Insikten gör mig storögd. Det verkar som det VERKLIGA svarta saltet ( det från indien) fortfarande är ganska okänt här i Sverige.
I Indien är svart salt en förnäm krydda. Speciellt gott till något sött – som ett glas med fruktjuice, där rör de gärna i lite svart salt. Ett bergsalt som ser lite grådaskig ut, med en doft av svavel. (TUR att inga av mina barn är här, de skulle säga att detta Indiska salt luktar FIS!! )
Ny fetbolle ( med mycket kokosfett och proteinpulver ) är under utprovning. Även den är framme till frukost och svart salt är med för att göra smaken spännande. Svag sötma blandat med choklad, Indiska kryddor o svart salt….
Om du inte har provat svart salt så spring till närmsta affär som för Indiska kryddor. Den är ren poesi när man trollar ihop smaker!
Feta Bollen
Nöjd. Projekt ”hur får jag i mig mer (kokos)fett och protein” lyckades. Det inte bara lyckades – det var över förväntan! För sex timmar senare var vi bägge fortfarande mätta!! Det som bara skulle vara en eftermidagsfika.
RECEPT till en person eller två fin-ätare
2 matskedar kokosfett
3 msk Proteinpulver ( Helhetshälsa) det är en portion så att säga
1/2 banan
ett litet fikon i mindre bitar
ca 3 msk blandade nötter: ex grovhackade casew, solrosfrön och sesam. Rosta dom i stekpannan med djärva Indiska kryddor och svartsalt ( eller tag vanligt salt men det svarta saltet har lite svavel som ger fin brytning)
Rör ihop och servera i formar. Det är lite kladdigt, men vad gör det!!
Gott,
himla nyttigt och gudomligt mättande och lugnande.
När Ganga gillar det hon äter -då viftar fötterna.
Siri på Sirry´s
KONST PÅ STAN. Helsingborg förvandlas för en vecka och Siri ( min dotter, om du inte vet) är med i förvandlingen. Lite vitsigt är hon tilldelad att hänga sin konst på frisörsalong SIRRY´S, Drottninggatan 5, Helsingborg. Vilken härlig grej!!
Marcus är med och är de där extra armarna som man så väl behöver när man ska hänga bilder.
Det blir snyggt både inifrån och utifrån. Både stort och smått.
Så spännande det måste vara även för butiksägarna, att plötsligt gästas av bilder och en ny utsikt.
… och alla på stan får en ny insikt. Heja Helsingborg och Heja Siri!
en vecka håller evenemanget på. Misstänker att jag har fler i min skånska vänkrets som medverkar…. Maria, skicka mig gärna lite bilder så lägger jag gärna ut dem här på bloggen.
Köksfint
Glädje. Att gå på skattjakt i trädgården och stolt bära in det i köket. Det här blev middagen. Ny Zeeländsk spenat; massa blad, majs, tomat, paprika vindruvor och….. lite otippat; champinjoner! Plötsligt växer det champinjoner i växthusen. Jag trodde inte det var sant och fegade mig. Men tillsist hamnade de i stekpannan. gudomliga goda champinjoner, men under tiden jag tvekat, så han många svampar blivit för gamla och började vittra sönder. Med de som är kvar….. de hamnar i vårt kök ( och sedermera i våra magar )
en snäll favorit från landet heter GULBETA. Hur man än gör så är den GOD; rå – kokt – stekt eller i ugn. Växer mycket bättre än Rödbetor och godare, om ni frågar mig.
Det är focus på köket idag. Plockar fram lådan där alla mina torkade blad ligger lagade mellan tidningar. Inte för att de behöver ligga så här hela sommaren, de har varit torra och klara väldigt länge. Men nu är dagen för mer ordning och reda.
Det blir till vinterns testunder och sköna bad. Jag packar burkar med björkblad, Johannesört, lavendelblommor och….
torkade fläderblommor. Det blir så vackert så vi blir alldeles till oss. fyllda burkar i köket, det är nåt alldeles speciellt. Vi fyller på med allt vi kan i resen av våra burkar också. nötter, kokos….
Det är väl hamstern i oss som gillar det här. Sen står vi där och tittar. Så himla nöjda med våra burkar.
Hurra för hösten! Då känner man sig RIK!
Datorn bestämde dagen
Utan dator är man numera halv. Alltså, en ynklig dator gör att vi beger oss till Linköping.
Som duktiga lantisar vi är har vi en lååång lista på allt passa -på.
Vi kör runt och bockar av på listan efter hand. Vi ger inte upp förrän till kväll.
Nu lämnar vi Linköping och tar oss matta hemåt.
Linköping profilerat sig stiligt och stolt. Här har länge producerats flygplan. Fina landmärke (eller luft?) gör att man aldrig missar avtaget till staden.
Men lantis e man. Skönt att åka hem till fria vyer.
Man blir vad man äter
Om jag ska vara ärlig, funderar jag allt som oftast på vad som är bästa maten… För mig.
Mer protein, säger många. Mer fett. Mer rå. Mer fasta. Teorierna är många, vilket gör mig än mer misstänksam.
Vad är vägen? Hittar inte riktigt rätt, och så provar jag lite försiktigt. Mer protein… Vad innebär det?
Ja, ni vet ju att vi är vegetarianer, vilket betyder olika för olika människor. Många äter ägg.
Rurik har haft sin linje klar i 45 år och äter inte ens ett ägg. Gillar det helt enkelt inte.
Men jag som både har svårt med gluten o mjölk, får ibland problem, spec om man är borta el ute, då är det skönt att kunna hugga nåt med ägg- så man blir mätt! Jag har inga problem med det.
Eftersom en terapeut tyckte jag skulle äta mer protein så åt jag dagligen flera ägg om dagen, en tid.
Tänkte inte så mycket på det, men märkte efter ett tag att jag kände mig så konstig, fångad. Kände att jag slocknade på nåt sätt.
Det var då den här bilden kom till mig.
Det vi äter fångar in oss. Jag är säker på att alla känner av det. Men vet man inget annat, så förstår man inte.
Att inte äta kött, är frihet.
Ändå väljer jag o äta ägg , men nu bara ibland. Det blir till och med en räka för mig…. Nån gång.
Aldrig för Rurik.
Att inte äta kött, är frihet.
en virvlande vind i köket
Det är redan 2,5 år sedan jag och Rurik tillsammans var i Indien. På flygplatsen hem, hittade Rurik två mindre kokböcker och sydindisk vegetarisk matlagning. vi läser, tittar och njuter, känner hur maten smakar. Men, Inte allt är så där lätt att göra här hemma. Deras fantastiska dosas till exempel, pannkakor på rismjöl (typ)galet goda, men de ska jäsa först…. inte lätt att få till det. Och de där idlys och andra risrätter som är som puffiga risbullar (hm, typ) . Många frågor i vårt huvud.
Böckerna är fina, har till och med fått utmärkelser, och jag får det moderna infallet att leta rätt på författaren på Facebook: Viji Varadarajan.
Sista dagen i Indien är jag åter i Chennai och har vikt förmiddagen till ett besök hos Viji.
Fart och fläkt från första stund.Vill jag smaka hennes dosa ? Om jag vill!
Vi tar oss till köket och det syns att det är en kvinna som är van i köket. hon rör sig snabbt och säkert medan hon berättar vad hon gör.
Jag kan inte låta bli att fråga om hon alltid har gillat att laga mat.
till min förvåning får jag höra en helt annan historia än jag förväntat mig och min nyfikenhet ökar.
”Jag var inte ett dugg intresserad av matlagning när jag växte upp eller var ung. tvärt om, jag gjorde allt annat än var i köket. Ville klättra i träd och läsa böcker. När jag gifte mig kände jag mig närmast lamslagen när jag steg in i köket.”
En liten dosa fräser nu på plattjärnet. Använder en induktionshäll som hon älskar. Annars är det mest gasspis som gäller i Indien, och det har hon också. Dosas är gjorda på malt ris som får fermentera så de blir en syrlig smet, de steks långsamt och blir till frasiga delikatesser som är typiska för södra Indien.
Hon berättar om att hon kände sig fumlig o ointresserad i köket och förundrades mycket över hur svärmor och svägerskan kunde se skillnad på olika sorters ris och olika mungbönor. -Varför kan dom och inte jag?
Det var med ren vilja hon tog sig in i matlagningen, i Indien är det ju så att matlagning hamnar på kvinnornas lott,det var väl inget som så där ifrågasattes. Med tiden gick det allt bättre och till sin förvåning fick hon ofta beröm och fick höra ”du borde skriva en kokbok!”
Hon bjuder mig på flera dosas, med små goda röror till. gott gott. hon berättar om kryddor och trix varvat om berättelsen om hennes väg i köket.
”Det är Japanernas förtjänst att jag njuter så av att laga mat nu!” What!! Jag stirrar och hon berättar om att när hon hade gett ut sin första kokbok, så dröjde det inte så länge, innan hon blev kontaktad av en Japanska som undrade om hon ville hålla kurs.
”Jag blev alldeles paff! De var så lyckliga och så tacksamma, när de var på kurs hos mig. De skrattade och var så glada hela tiden. Jag undrade varför de var mycket lyckligare än jag!” Vad hon fann var att hon inte uppskattade sin egen matlagning och det hon gjorde, att se att andra var så tacksamma för allt hon förmedlade, berörde henne djupt. hon upplevde att de hade en livskunskap, att deras tacksamhet berikade deras liv och gav glädje.
Ja, det blev ett djupt möte med Viji, det handlar mest av allt om hur man lever livet. Vad hon fann var, att hon inte hade råd att stå där och tänka sig bort, från det som ÄR. Att laga mat och samtidigt tänka att man hellre vill vara någon annanstans är att skada både sig själv och livet. -Jag tänker på Rurik, som är matmästaren i mitt liv. När man ser honom i köket, vet man, han är där, och ingen annan stans i sin tanke, bara där, helt och fullt. vilket man också känner på smaken.
Nu bjuder hon mig på en tomatsoppa. en liten söt mixer och en liten, liten tryckkokare kommer fram och fina kryddor!
Det är femton år sedan hon började med matlagningskurser och lärde känna sina Japanska vänner, flera har startat Indiska restauranger i Japan!!
Så blommar hon ut i hur viktigt det är med tacksamhet. Så mycket vi tar för givet (så sant) Att allt är en gåva (ja!) och talar om köket som en helig plats. Att maten är helig och ska ges heder och respekt. I hennes hem, när hon växte upp tog alltid farmor maten och först gav den ödmjukt till Gudarna, sen serverades den till familjen. Ja, sådant kan vara självklar del av Indiskt liv och maten anses helig och mer hälsosam, eftersom den då är välsignad ( har blivit till Prasadam)
I tomatsoppan är hing, curryblad och tamarind viktiga ingredienser. Det ger en helt fantastisk smak åt soppan. Hela tiden berättar hon små knep och jag som knappt har nåt minne, undrar hur mycket jag ska kunna komma ihåg och förmedla till Rurik när jag kommer hem: ”helst ska du ha både svart och brun tamarind, de har lite olika smak. Den svarta är den som är mogen. Lägg dem i blöt och blanda sedan ihop det med fingrarna”
Snart är alltihop i den lilla tryckkokaren och några visslingar senare från kokaren, så är soppan klar! (gudomlig!!)
Vi sätter oss och tittar på hennes böcker. hon har numera skrivit flera böcker och de har fått fin internationell uppmärksamhet. Som Facebookvän kunde jag i år följa henne, när hon vann pris som bästa utländska kokbok för andra gången och fick pris och berömmelse i Shanghai (tror jag det var)
Själv har jag bland presenterna (köksgrejer från IKEA) även med konstrundekartan från Omkulturs årliga konstevenemang, så jag får skryta lite jag med. visar hur fint vi bor långt ute i naturen, mellan vackra sjöar. Det imponerar.
Så signerar hon böckerna som hon överräcker (TACK!) och vi börjar redan planera NÄSTA gång jag kommer till Chennai….. DÅ……
De har planer på att skaffa ett hus utanför Chennai på kusten ner mot Mamamalapuram ( låter som en saga, ser liksom huset och kokospalmerna framför mig) hon vill kunna odla, ha en egen köksträdgård. Jag bjuder in henne till Sverige och skryter lite till om hur fint vi har det.
Så blir det en stund av prat från hjärtat om hur vi båda önskar väva in det andlig i vardagen, känner att vi är rörande överens, fast vi kommer från olika världsdelar.
Känner mycket kärlek.
Viji följer mig ner, hennes familj bor på tredje våningen. Det är ett familjehus: Det är tre bröder med sina familjer som bor här. var och en på en våning. en idyll mitt i stökiga Chennai. Jag sätter mig i taxin uppfylld av glädje och beundran. hon har funnit sin väg. Har funnit lyckan i det som är. skrivit kokböcker och verkligen fått all uppskattning man kan önska, i det hon gör. Hon är full av liv och glädje. Ja, det är bara att tacka ! Måste erkänna att jag var lite nervös när jag satte mig i taxin för att möta henne. vi kände ju inte varandra, men när jag for, var det en vän jag lämnade.
Här är lite uppgifter om hennes böcker, de jag känner till, om du vill beställa, på tex Amazon:
författare: VIJI VARADARAJAN
böcker: SAMAYAL, the pleasures of south Indian Vegetarian Cooking
VEGETARIAN DELICACIES from South India
FESTIVAL SAMAYAL an offering to the Gods
CLASSIC TAMIL BRAHMIN CUISIN pure Traditional Cooking From My Grandmothers Kitchen
häfte: A HEALTHY TASTE OF INDIAN CULTURE COOKING WITH YOGHURT
Jag bor på Green Park hotel. Man hamnar ofta där när man ska till Oneness. Matinspirerad som jag nu är, frågar jag om de vet var jag kan köpa en tryckkokare? Det visar sig att det finns ett shopingsenter på andra sidan gatan… där, på bottenvåningen finns en Indisk variant av ICA MAX – MAX HYPERMARKET. ( Ja det var ett äventyr i sig, att handla där, de hade allt som har med mat att göra!)
Att tryckkokare är populära i Indien är inte att ta miste på. Hylla upp och hylla ner. jag hittar en liten söt tryckkokare på 2 liter. Det blir nog nåt blogginlägg med den framöver.
Av alla tokiga saker jag tagit hem från indien….. en tryckkokare! Tack Viji Varadarajan – Love you!
purr
Purr, sa katten. Ja, så här nöjd är hon, när matte är tillbaka. Inte behöver jag väl göra någonting mer än kamma katten dom kommande veckorna??
En torr Svensk sommar har inte gjort trädgårdslandet sådär överflödande. Men något som tydligen gillat årets sommar är vindruvorna. Ovanligt söta, redan nu, innan frosten kommit och till och med de gröna. Stora och många.
tycker ni att vi varit torrbollar som inte uppdaterat på bloggen??
Hmm håller med, men vi förföljs av oflyt med internet och allt annat som har med kommunikation att göra.”Gamla sätt att kommunicera raderas ut och det nya är inte leverererat” Det är vår tolkning. Vad annat att göra än att vifta på tårna och ha det bra. Det tar ändå sin tid att hitta ur resväskorna, hitta vardagsrutiner och komma ihåg hur man lagar mat….
Med andra ord. Vi låter det ta tid att gå in i vardagen.
Långprat över middagen och vila. Men riktigt klara är vi inte med Indienresan, mötte en Facebookvän i Chennai, en äkta kokboksförfattare, vilket äventyr! Det måste berättas (kommer snart).
Här hemma skriker färgen och vill bli målad på duk och våra trädgårdspreparat vill komma ut i världen och bli ett riktigt företag! Yogan vill också vara med, har fått massor med inspiration, åh så skoj att möta hösten.
”ska jag skriva nåt speciellt om vad du har för planer?” frågar jag Rurik. Tystnaden som följer innehåller allt. ALLT. och ingenting. Det är det bästa med Rurik. Så det är bäst jag lägger ut det här inlägget nu – annars kommer det en låååååång lista på tänkbara saker som kanske blir. vi får se vad tystnaden skapar.
Hemma
Vi måste handla. Ingenting har hunnit bli vardag, så det blir ett äventyr att ta sig igenom COOP.
Höst är bästa tiden på året. Speciellt när det handlar om att handla mat. Nästan ingenting behöver vi egentligen. Det mesta växer i trädgården nu.
Vi fnissar när vi ser hur vårt lilla inköp simmar omkring i jätte-köpvagnen. Så intressant hur man ordlöst vill få oss att handla mer… Med stora vagnar och stora godispåsar så SER det ju så ynkligt ut, det man har stoppat i vagnen.
Men även om matinköpen är litet, så kommer jag hem med mina resväskor. Resa till Indien utan att handla???
Hehe, det är en utmaning att hålla styr på sig. Det är billigt, vackert, exotiskt klart man vill ha med sig hem så mycket det bara går.
Jag öppnar väskorna och huset svämmar över av kryddor, tyger, tandkräm, böcker. blandat med resterna ur min necessär och skitiga resekläder.
Väldigt märkligt. Inte nog med att jag fyller huset med mina skatter – ett PAKET, från Indien, som jag o Rurik skickade, då vi var där för två och ett halvt år sen har precis anlänt!!
Paketet blev stoppat i tullen. Den innehöll bl.a. En metallklocka, och en skål,visserligen nytillverkat, men såg väl antik ut… I 2,5 år har jag periodvis tjatat på Indiskt Tullverk, ringt, låtit Indiska vänner ringa och egentligen, gett upp. Tänkt att det var ett förlorat paket.
Så, som ett mirakel… Medan jag går på kurs i Indien, så ”lossnar paketet” och plötsligt får Rurik ett paket från det förflutna. Som julafton!
För en Indienresenär finns nåt att lära. Det kan vara smart att skicka hem sina skatter som paket. Men man ska vara försiktig med metallföremål. Det är inte tillåter att skicka gamla mässingsföremål och metallskulpturer (utom från vissa butiker med certifikat). Då är det bättre att ta sin skulptur i resväskan (som vi gjorde med en större Shivaskulptur en gång)
Men har man oturen att fastna i tullen, så tycks det löna sig att tjata på. Även om det tar tid. När vårt paket anlände hem hade de inte ens öppnat och kollat innehållet. Plötsligt så fanns det bara här.
Det var den här skålen som stoppade paketet. Att den finns här nu, efter 2,5 år är ju kul. För mig känns det också som ett bevis just att vi är energi. För visst är det konstigt att just när jag går en kurs som mycket möblerat om och helst i det inre, just då, släpper de paketet och Rurik får en hälsning från Indien….
gangaochrurik 