snöigt

Publicerad den 9 februari, 2013 av gangaochrurik

Vi har det snöigt. Vintern är envis. Morran vandrar över trädgården.

Ser du henne? Dold i granklänning.

Några skutt i snön, så vaknar man till!

Vi lever i isig skönhet.

Även om jag tycker det är spännande med snöskutt -så måste jag erkänna att mina nya babys är ett par innestövlar.

Handtovade från Nepal. Jag har sucktat efter dom i flera månader. Men efter Londonresan stannade vi till i Linköping. Jag gick rakt in och köpte dom. Hade hoppats att de skulle vara med på rean… men så var det ju inte! Det blev allt till att ta fram stora plånboken.
Kvinnan som tovat mina skor heter Bindu Lama, står det på en medföljande lapp. Hon bor i Kathmandu. Nu står skorna här.

Men åh vad sköna dom är! Det måste vara ett magiskt trick, det där att det blir varmt upp längst fotleden också. Glömmer att tända brasan. Fryser helt enkelt inte lika mycket. Rurik ler sitt ekonomiska-breda-leende ”vi kommer att spara minst en kubik ved på de där skorna. Dom kommer att gå med vinst!”

Vintern blir kanske lång… skönt med varma fötter.

vasst

Publicerad den 28 januari, 2013 av gangaochrurik

Plötsligt har vi plusgrader. Snön blir tunn och vi njuter av en promenad här hemma hos oss. Vi bor ju rätt vasst.

”Oj” säger Rurik när han kikar på bilderna i kameran. Jenny sitter redan på tåget mot Skåne. (Förhoppningsvis går det som på räls denna gång.) ”Vad grov vassen är”

Med sällsam kaxighet sträcker sig åkerns stubb upp. Jag känner mig nöjd med min fotokonst – den lurade i alla fall Rurik.

Så bonddotter jag är, njuter jag av närheten till åkrar. Följer föränderligheten och nyanserna under året. visst är det vackert!

Bara 100 meter längre ner, vid Tåkern, sträcker sig vassen högt. Ett fint knappt hörbart ljud svävar mellan rören.

Jag drar med mig Jenny in i vassen. hur är det att vara rördrom? Den där fågeln som låter som man blåser i en flaska. Den brukar smyga i vassen, vi smyger på, går med fågelkliv och ger konstiga ljud ifrån oss. vi skrämmer en stackars hare som försvinner i fjärran.

Man kan undra, hur många små djur och varelser vassen ger skydd åt. Vilket material! Igår såg vi på Naturum Tåkern hur de byggde insektsbostäder av vassrör – och hela Naturum är täckt av vass, vasstak och vassväggar. Man skördar vass här, det mesta körs till Tyskland och Danmark för att bli vackra tak. Vi gillar vass.

-kan tala om att tåget kom fram i tid, men vagnen som hon hade sittplats i, fanns inte. De hade inte hunnit rätta till skyltarna. när hon väl hittade vagnen, så satt där redan en – som också hade bokat… samma plats… Kära SJ…

titta här o där

Publicerad den 27 januari, 2013 av gangaochrurik

”DÄR bor vi”

Har man besök, då blir det Naturum Tåkern. HÄR är mycket att titta på!

Titta HÄR bor dom….

en av holkarna har krypingång

-är DET för trädkryparen? säger Rurik på skoj. Men så var det visst.

De ringmärker. ” Passa på att ta en närbild! Så här nära kommer du aldrig DEN” Haha eller ska man säga buhu. Nä, jag och kameran har inte gift oss med varandra än. Jag har mycket kvar att lära. (kameran tittar på mig och ser oskyldig ut…. men den är STYGG! vem f.. bryr sig för en Spriteflaska!)

vad är det HÄR

Det susar i vassen av småfåglar. Trots vintern. DÄR flyger dom.

och där är DEN. DEN är inte till salu. DEN är Jennys.

DÄR ute, finns mer att upptäcka

DÄR är en byggarbetsplats. 173 000 nya bostäder är under uppbyggnad.

Det HÄR är riktigt vackert och inspirerande. Vassrör, pinnar, murkna pinnar och dräneringsrör….. lecablock med borrhål… här är bostäder till insekter humlor och liten fågel. Så vackert, det ska vi också bygga där hemma!

betraktande

Publicerad den 23 januari, 2013 av gangaochrurik

Morgon. ”Oh, så fint” Det säger vi ju för jämnan när vi sitter där och tittar ut på vår del av verkligheten.

Frostigt, kallt. Lite sol sticker fram och bildar helt magiska ljusformer.
Vi sippar på vårt te och jag kan inte låta bli att sucka; – Jag hör hur två personligheter inom mig dividerar om det jag just nu ser… Den sakliga och den poetiska:
”Om man nu är vetenskaplig så förklarar man allt med iskristaller i luften och ljusvinklar…. ser krasst och praktiskt på det. Men det skulle lika gärna vara ett medvetande som formar sig dig ute. Änglar… eller devor…. eller något…. eller vårt eget medvetande… ”
Ljuset punktar sig, gör sig tydligt, förändrar sig sakta. Vi tittar.
”Det är inte ett antingen eller, en ängel där ute eller inom dig är ingen större skillnad” Rurik smeker mig med orden och något sträcks ut inom mig.

…eller var det tvärtom? Var det ljuset där ute som sträckte sig mot oss? Någon timme senare går vi ut, häpnar när vi tittar upp mot de små snökristallerna som virvlar stilla omkring oss. Tittar mot himlen. Som en enorm port runt ljuset. Bågen ryker av ljus. Spännande! Vi har liksom svårt att få något gjort för det är så storslaget det som stilla sker, just nu.

När vi sedan följer strålarna upptäcker vi ännu en båge. En regnbågsport, rakt över oss.
Det känns faktiskt som vi är mitt i en saga ( å de e vi ju!)

Till sist bryter solens strålar fram på riktigt, för en stund,vi vänder oss om och ser hur ljuset lägger sig över landskapet -och kysser månen rund! En snövärld skimrande av blått och gyllene. vilken skönhet! Jag hade ju inte tänkt att skriva om vädret och naturen nu igen…. men jag är ju bara tvungen! Det var så fint.

kl 8.00

Publicerad den 19 januari, 2013 av gangaochrurik

Åhhh. Det blir ljusare! Vi börjar dagen med vår kopp te. Tittar ut.

Många minusgrader ute, men ljuset kommer och färgar allt vackert blått. Det är ju faktiskt bara elva dagar sedan, om man ska vara exakt, som vi satt här, vid samma tid, och stumma tittade ut i totalt mörker…

Så här såg det ut den 8 februari, vid samma tid. Lyckliga konstaterar vi att livet är på väg tillbaka.
Det är väldigt vitt därute. Den fukt som funnits i luften har sakta rört sig över landskapet. Satt sig som iskristaller på det som kommit i dess väg.

Morgonen ruvar, men jag måste bara ut och ta in skönheten i min kamera!

Det som bara är som vanligt blir nytt och spännande.

Jag går in. sysslar med annat. Plötsligt spricker solen fram en stund.

Landskapet får nya ännu ljusare kläder.

Levande Vatten

Publicerad den 1 december, 2012 av gangaochrurik

Här står jag med en vattenflaska i min hand. Den har fått mig att fatta att våra plastflaskor som vi vanligtvis köper vatten i, om man köper vatten, dom är inte att lita på.

Debatten om plast pågår och om man läser känns det som en hel djungel av koder, som ska visa vad slags plast det är och vad den kan användas till. På något vis känns det som att koderna är där för att lugna en, viss plast är skadlig, ”läcker” ämnen, medan annan är ok och kan användas vid matförvaring. Men det räcker att dricka vattnet ur den här glasflaskan för att inse att all plast läcker. det talar smaklökarna om.Om den ”säkra” plasten ger smak åt vattnet – då är det misstänkt.
Flaskan i glas, som jag håller, är i extra hårt och tunt glas, den köpte vi i Malmö på Moderna Museet. Den är lätt, har skön form och allt vatten vi stoppar i den smakar förvirrat rent och gott. Härmed tror jag inte på att livsmedelsplaster, som används i tex petplaskor är säkra. Det är bara en tidsfråga, så får vi veta hur de skadar oss. Det är min teori.
Något mer om flaskan? Den har en silikonkork. Den gillar vi inte. Om man sätter på korken på en totalt torr flaskhals – och korken är helt torr inuti – ja, då sitter den säkert. Men har man druckit ur flaska, satt på korken, lagt ner den i väska bredvid mobilen – så kan man ge sig den på att man har en vattenskadad oduglig mobil lite senare….
Flaskan är snygg, lätt och är betydligt naturligare än en plastflaska. Skitdyr, 90:-. Eftersom korken inte håller tätt så är den sorgligt nog inte prisvärd.

Men när vi nu pratar vatten måste jag ju ta dig på utflykt i den Skånska skogen, på Hallandsåsen. Till en källa. Vi följde med Martin Andersson och Anira Möller när de hämtade vatten vid en källa.

Eske Källa ligger på Hallandsåsen, Laholms kommun. Det finns kartor där den är utmarkerad, om du vill hitta dit. Vatten är något av det mest magiska vi har på vår planet. Det var Victor Schauberger, omskriven i Olof Alexanderssons bok ”Det levande vattnet” som fick mig medveten om vattnets storhet. Att vattnet kan vara dött – eller levande.

Vatten som får mogna, dvs komma upp till ytan av sig själv har helt andra och mycket bättre egenskaper, än ett kranvatten. Det tar ca 10 000år för ett vatten att mogna och komma upp som källvatten. då har den rört sig genom jordlagren, det har både renats och ”laddats”. Vattnets rörelse är viktig för mognaden.

Upp genom marken pressas vattnet i källan av sig själv. Vi njuter av stillheten, tittar på de dansande sandkornen på källans botten och dricker…. Anira och Martin har tagit med stora glasflaskor och en dunk som de nu fyller.

Vatten har minne….. jag tror vi kommer att få veta mycket om vatten framöver. Ännu är det mycket som man inte ”vill” veta -för det ändrar världsbilden, så att säga. Vattnet har en inre struktur som man kan fotografera. ”Vanligt” vatten, som är mer kaotiskt i sin struktur,vattnet välsignades av en Buddistmunk. Vattnets kristall struktur fotograferades före och efter välsignelse. Det senare foto av vattnet visade en vackert och harmoniskt struktur.
Vill du veta mer kan du läsa Masaru Emotos bok “Vattnets Dolda Budskap“. Han man att om man fryser vattnet så blir vattnets kristaller väldigt olika pga av vad man sagt till vattnet!! Från en annan blogg, Gerts fotoblogg, kan du här se bilder och läsa lite mer om boken…..Helt otroligt, vilken känslighet! Frysta kristaller på vatten som fått höra ord som ”I love you” eller motsattsen ”I hate you”……. ger skillnad från harmoni och skönhet till kaos och oförmåga att bilda iskristaller över huvud taget.

Tänk sedan nästa tanke – att din kropp till största del består av vatten…. hur känslig är du? ….. för kärlek…… godhet……. eller negativitet? antagligen mycket mer än du tror….

en bild vaknar

Publicerad den 31 oktober, 2012 av gangaochrurik

En bild på vår utställningen heter ”slumrande verklighet”. Den är ganska typisk för hur jag oftast jobbar.

slummrande verklighet, start….

Jag njuter mycket av att bara måla på, snurrar på bilden emellanåt. Det blev en slags mittlinje genom bilden som jag behöll.

slumrande verklighet, fas 1

Jag försöker känna mer än jag tänker, medan jag målar. märkte att det blev två sidor – som en spegelbild. Det liknade mest en insekt, tyckte jag först.

Slumrande verklighet, fas 2

Men så började sidorna att ändras, få olika färgskala en likhet- men även en olikhet vill komma med.

slumrande verklighet, fas 3

ett landskap…. men formerna i landskapen speglas…. och blir till en kvinna. WOW, när jag förstod, var det som mitt hjärta expanderade. Jorden, vattnet tog formen av en kvinna – en gudinna. Slumrande.Nu har jag och tavlan en dialog! Jag lyssnar.
Varför slumrar hon? Därför vi väljer att inte se henne. Vi väljer att se vår Moder Jord som död materia. Som grundämnen, kemi, fysik och biologi. Sakligt katalogiserande. Men det där levande… det blundar vi för.
Vi tycks vara i en fas av den mänskliga utvecklingen där vi helst vill se allt som något vi kan tjäna pengar på. Exploatera, utvinna och konsumera. Frågan är bara, var tar livet vägen? Vi gör naturen stum. vi gör oss själva blinda. Precis som vi behandlar våra egna mammor. Tar dom för givna. Tar för givet att de alltid ska finnas där, som en outtömlig resurs – som man inte ens behöver tacka för. ( tack mor!)

del av. slumrande verklighet. fingret

Fingret som sticker upp genom ytan ser jag som bildens centrum.
Jag ser naturen som ett levande väsen. När vi stillar oss -så finns den där, naturens själ eller medvetande. Just nu lever vi efter ett trossystem att naturer är ”farlig” – vi behandlar den som en motståndare som ska tämjas. Istället för att arbeta med den. Tex har vi väldigt stränga lagar mot örtmediciner… och låter kemiska läkemedel som rubbar inte bara våra kroppar utan hela ekosystem härska. Det är känt att fiskarnas reproduktionsförmåga minskar kraftigt på grund av både nerspolade mediciner och ut-kissade sådanan. Detta är bara ett exempel, det finns massor av exempel, där vi behandlar vår natur brutalt.
Här där vi bor, är bombningarna i Vättern och planerad gruvdrift färska exempel.

Slumrande verklighet, slutlig

Även våra kroppar är en del av naturen och den mår bra av att leva ett naturligt liv, äta naturliga saker. Sova när det är mörkt. Vandra i naturen. Andas frisk luft.
Ja, såhär blev den till sist. Om du tittar noga, så kan du se att det här är en ny bild. Jag har målat den här bilden i två omgångar. Den här som du ser här, är den som jag målade sist och som nu finns på utställningen på Naturum Tåkern. Denna vecka, höstlovsveckan, så är där öppet varje dag, 10 -16. Resten av hösten är där öppet söndag till tisdag 10 – 16. Välkommen

vardagsliv

Publicerad den 29 oktober, 2012 av gangaochrurik

TA det lugnt. Det är det enda jag har i huvudet idag. En känsla av ”dagen efter” råder här.
Rurik var dock på uppdrag. Han tog bilen och for till Motala.

Men det var en hjälte som kom hem. Med kattsand och mat till både katt och fåglar. Vi laddar för vinterfodring. Vi har hört med experterna på Naturum tåkern. De viktigaste månaderna för att mata fåglar är november till januari – för att dagarna är så korta. Småfåglar somnar per automatik när det blir mörkt så de kan ha svårt att hinna med att äta sig mätta. Vi väntar nog några dagar till innan vi sätter ut fågelmatarna, vi har stor trädgård och de plockar mycket små insekter och fröer, det gillar vi.
Mat kassen innehöll också mycket fröer – till de stora fåglarna Ganga och Rurik.

Vi är inbitna vegetarianer. Vi lovprisar bönor, nötter och andra torkade godsaker. bovete som är hel får vi kämpa för att hitta. Vi har det inte i Vadstenas affärer men i Motala fanns det, på Willys.

En hungrig man kom hem. Jag misstänkte det, så det var mat i pannan. Men den hann inte ens bli uppvärmd. Slurp, så var den borta!

solbelyst morgon

Publicerad den 12 oktober, 2012 av gangaochrurik

Vi försöker fånga dagen…..

Med nyvakna ögon sitter vi, hopkurade i morgonrockar och en tekopp.

Nedanför oss har vi Tåkern. I natt var det frost, den första riktiga. Man ser hur naturen andas på ett annat sätt. Sakta rör sig luftfuktigheten.

Vi förundras över hur färgerna förändras allt medan solen stiger upp.

Det känns som terapi. Egentligen har jag inte tid att ta kort, jag har fullt upp med att bara titta. Men jag tar kort i alla fall.

Dimman leker. Det är nästan som att den berättar en saga. Om en planet lång ute i Universum. En planet, vackrast av dom alla. Så vacker och så fylld av kärlek. Fylld med alla möjligheter.

Redan har gässen flugit i formation över vårt hus. vi plockar ihop vår tebricka. Dagen har börjat. Möjligheter…

Min far Indian….

Publicerad den 8 oktober, 2012 av gangaochrurik

min far kan smyga…. locka till sig kråkor genom att prata med dom… och så kan han vänta.Så vegetarian jag är, så har jag ändå stor respekt för den kunskap min far har om djur och natur. Min föräldrar bor på skånska slättlandet, de har pratat om det där vildsvinet som kommit in i området och ställt till det. Jag är allt lite rädd för vildsvin, de har fått mig att sluta vandra tyst i skogen. Jag är rädd för att jag ska råka överraska ett vildsvin, de är starka och kan vara ilskna. numera sjunger jag när jag är i skogen.
Far har väntat länge. Många kvällar. Igår kväll gick skottet. ett enda.

Min mor sms:a bilden idag. Jag blev bara tyst. Att dom är så stora! Fem vuxna slet med kroppen för att sedan traktorn skulle lyfta upp o köra hem den!
Man måste lämna in prov på köttet för att kolla upp ev trikiner, men det ser ut att bli en stor julskinka iår!
Vilken päls! Mycket av akryl och oljemåleriets penslar görs av svinborst,Styv och sträv. En sådan här bjässe ser ut att kunna bli till många penslar! Fast, penslar görs väl knappt i Sverige numera,vad jag vet, så det blir nog inget med det.
Egentligen är det här försiktiga djur som lever av jordens grönska och bökar rötter ur jorden. De visar sig sällan utan smyger omkring i skymningslandet. De vill inte störa och vill inte bli störda.
Egentligen är det fredliga varelser. Min rädsla ligger i att jag jag är rädd att störa dem – och deras i att bli störda. Att de är så starka och kompakta i sina kroppar gör att de verkligen kan bli farliga om man stör en sugga med kultingar eller kör på och skadar en gris med bilen. Det är nog inte att de är aggressiva djur utan mer att de blir rädda och agerar utifrån det.

Ja, det är många tankar jag får när jag ser på bilden. Både om Grisen och om min Far, min far Indian. Jag förstår hur människor i alla tider haft jakten även som ett slags mandomsprov. hur stolta och kraftfulla har inte dessa jägare alltid känt sig när de fällt ett stort och kanske farligt villebråd. Stolta också för att maten är säkrad…. för att de bidragit med något mycket viktigt till familjen.
Ett skjutet vilt djur är bra mycket finare som mat än ett ”modernt odlat” djur, som levt i stress och under onaturliga former. Den här grisen har njutit av livet, levt lugnt, inte ätit antibiotika eller extra hormoner för att växa onaturligt. för mig är detta det mest etiska av alla kött man kan äta. Han levde ett gott liv och dog snabbt av ett skott. Varje gång de äter en måltid av honom så kommer historien upp igen, som ett tack för maten.
Mor, om du har några fler spännande bilder från händelsen, så får du gärna skicka dom?