När det första ljuset kom, satt vi fortfarande och andades ”om Nama Shivaya”.
Fylld av vetskapen att jag som liten människa inte kan göra mycket mer än våga vara vaken o våga se det som finns inom mej.

Jag vet, det finns dom som hellre tar anställning vid Franska Främlingslegionen än vågar möta sina egna inre illusioner. Vi tror så mycket, identifierar oss med så många fantasier om oss själva. Vågar du se ärligt på dom? Vågar du se att dom bara är föreställningar? Allihopa! Det kräver mod.

Nu har vi sovit. Dagen blir lite förryckt. Solen är eftermiddag och fåglarna sjunger ljuva sånger om romanser i fågelholken. Kanske ska jag måla nån ny holk i år?

Shivratri firas i Indien. Oftast i februari och i år infaller det idag, eller rättare, i natt.
I tidernas urtid, säjer myten, ystade gudar och demoner en dryck av gudomlighet ur den oändliga ocean av mjölk som var världen.
Till allas skräck uppkom då även ett förödande gift som hotade att döda allt.
Shiva kom, och i sin kärlek till allt levande räddade han världen genom att offra sej själv- han drack upp giftet.

Gudinnan, hans hustru Parvati räddade honom genom att stoppa giftet när hon la sin hand över hans strupe. Men han var tvungen att hålla sej vaken hela natten för att överleva.
Så alla väsen dansade, sjöng och bad natten igenom. Shiva överlevde-men giftet gjorde honom blå, och en speciell välsignelse gavs till denna natt.

Det är denna natt som man focuserar på och ber om att Shivakraften inom en ska sluka allt ”gift”
Så genom nattens mörker mediterar man vid ett tänt ljus. Det gäller att hålla sej vaken.

Det är också natten då man hyllar Shivas dans. Så länge Shiva dansar finns världen, med sina rytmer av uppbyggnad, bevarande och förgörelse.

Nuförtiden säjer man ”han” om Shiva. Men myten om Shiva är bland dom äldsta. Från en tid då Shiva var varken eller- eller både och. Ibland avbildas han/hon som just en sammansmältning av både manligt och kvinnligt.

”Om Nama Shivaya”