Nu höstar det till sig. På stenplattorna i trädgården hittar vi en väldigt liten groda. Alldeles platt och torr. Ledsna blir vi, för antagligen är det vi som har gått, med fokus framåt och inte sett den lille. Då var det fortfarande varma dagar och som ett minne låg den där torr och berättade sin historia.
Men det är spännande att se -hur likt den inre uppbyggnaden är, i allt liv.
Groda, människa eller ett kattdjur…. när en har lärt sig anatomin, så går det lätt att använda den på alla djur -och det är lätt att se det mänskliga även i ett djur.

Rurik hade inte alls någon groda i sinnet, tvärt om, det är kattdjurets, geopardens, väsen som han fångar. Hösten ger åter tid till måleri. Ska det bli tid för kreativitet -så måste man minsann vika undan tid för det och lägga allt annat åt sidan.

Men det är som med så mycket annat. Man måste hålla igång, som en slags kondis. Det tar liksom ett tag innan man känner att man är på banan. ”Ett tag undrade jag vad jag höll på med!” säger Rurik. Ganga skrattar igenkännande. Men efter ett tag, så går det igen.
Sommarens utställning här hemma gör ju också att vi har plockat undan så mycket material och nu ska vi hitta allt igen! Haha, det kan vara en bedrift bara det.

Men Ruriks geopard….. den gillade Ganga skarpt. visst är den fin!!!