Det är här, på trappen till keramikstudion som vi insåg att någon är uppjagad.

Dom vita prickarna såg först lika oskyldiga ut som körsbärs blomblad. Men…

Men, det är fågelbajs. Sen upptäcker vi att rutan i dörren är kladdig och skitig. Nu börjar vi ana, men det är inte förrän till kvällen då vi hör hur någon brödjar och flyger intensivt upp mot dörrglaset -en koltrast, som vi förstår. -Den ser sin spegelbild och ser en fiende! vi känner medlidande. Det är som mänskligt beteende som ingen vill kännas vid.

Det är likadant med koltrasten, den liksom skäms när jag kommer på den, och så flyger den iväg skamset och med ett tjatter.

Ganga målar dit en katt med stora gula ögon, vassa tänder och klor. Både för att bryta spegelbilden, så koltrasten slipper se sig själv och även känner att det är säkrare att vara nån helt annan stans. Det fungerar, men inte helt 100. Efter att ha tvättat trappen kan vi ändå se att han varit där, och bajsat igen, av ren stress, lite grann. kanske av gammal vana?

Fönsterglaset ovan katten är omålad och DÄR fick den syn på sig, igen. Vi känner medkänsla med koltrasten, igen. Så lätt för både koltrast och människa att förlora sig i sin spegling. Så svårt att bryta vanan. Spegeln må heta mor, dotter, partner eller kollega, plötsligt blir nåt sagt eller gjort på ett sätt så vi får spel och är beredda att bajsa på oss ( typ). Allt det vi inte vill se i oss själv blir liksom spelat upp genom den andre.

En insikt jag själv gjort, när irritationen över nån annan blir svår, är att visserligen formulera allt det där, en får lust att säga, men formulerade tyst inom dig -och säg det sedan till dig själv. Ge dig själv alla de goda råden och förmaningarna.

Hur känns det?Hur landar det i dig? Ofta är det kloka ord som vi behöver höra. För hur behandlar vi oss själva egentligen?