Eftermiddag. Vi vandrar i Valldemossa. Riktiga turister är vi, med all tid i världen. ”Ska vi inte åka ner till hamnen; Port de Valldemossa och ta in skymningen?”

Jamen, självklart. Nu när vi hyrt bil och allt. Visserligen såg vägen kurvig ut på kartan. Men i verkligheten: slarvigt räknat 56 kurvor varav många i 180 grader. Sen ska en upp igen. Det blir över hundra kurvor. -för att se solnedgången vid havet.

Härligt, enkelt och mäktigt. Allt på en gång. Här står vi med medelhavsluft i lungorna. Men vart tog solen vägen? Jaja, himlen skimrar och det njuter vi av. Kustlinjen är maffig och verkligen inte flörtig. Nu hoppas vi på att kunna ta oss upp igen, utan skråmor på vår hyrbil. ( vi lyckades).

Morgon, solen strålar som bäst -och plötsligt kommer låga moln. Naturen skiftar fort. Dimman kryper längst sluttningarna. Vi pratar om att vandra, eftersom här e så många skyltar om vandringsleder, så börjar vi läsa om det.

” om det är dimma, var rädd om ditt liv; stanna kvar och ta en kopp kaffe i Valldemossa i stället” sen läser vi dramatiskt om hur folk har irrat bort sig i dimman och aldrig hittats igen. Plötsligt var vi inte så vandringssugna.

Vi tar en kaffe i Valldemossa för säkerhets skull. Och tar sedan bilen till nästa by Deje. Jag kan inte sluta att se på de lömska slöjorna som hänger runt bergstopparna.

Sen hittade vi olivträd. Och Ganga blev helt kär. De vackraste träd jag upplevt. Sån själ. Det blev trädkramning.