Vi kör mot Fårö. På vägen dit, kör vi genom Slite och ser enorma dagbrott för kalk. Här görs cement informerar Rurik.

Med cementkunskapen i ryggen ser jag med dubbla ögon på Fårö Rauklandskap. Likheten till cement är slående. Är det ett av tidens tand eroderat landskap eller ett bombat Syrien eller ett landskap format av en gigantisk cementspruta? Skönhet och domedag känns lika nära, i detta fall.

Men sen tar den karga skönheten över. Och nyfikenheten, och fantasin.

Vad är det här? När levde det? Och hur levde det??!

Det är sol stilla och ganska folktomt. Det är Almedalsveckan och de flesta är väl där. Men vi är här!

Vi var lite dryga Skåninga till en början: ”det liknar Hovs Hallar”, ” det liknar Kulla Berg”. Men sen fick vi ge oss, ljuset, färgskalan och de magnifika raukarna, tystnaden och hederna. Vi blev lyckligt tysta.

Däremellan pimpades landskapet med säregna hus. I sin egen stil och tradition. Att det sedan inte var kö till bilfärjan gjorde dagen komplett.