Det här är lördagens händelse för Ganga. Förväntansfull!!
En Facebook vän som varit med och skapat rummen och en överentusiastisk dotters lovord. Gör att vi är här, i Limboland. En resa in mellan liv och död, förstår jag när vi träder in i skapelsen.
Vi blir alla iklädda en vit framknuten rock och väntar sedan på insläppet, i mindre slumpvis uttagna grupper.
”Satans Död” utspelar sig i en kontorsbyggnad som står på tur att bli restaurerad, under väntan, har den blivit till Limbo-land. Ett levande konstverk som utspelar sig på tre våningar.
När vi blir insläppta, får vi ficklampa, hörlurar med mottagare, ett häfte med text och till sist; en vit mask som täcker ansiktet. Sen släpps vi ut att vandra, som osaliga eller eventuellt saliga andar.
Häftet kan visserligen fungera som en sorts instruktion på hur man använder de 2,5 timman men alla ”rum” är fyllda av detaljer och infogade fragment ibland kan man till och med hitta dolda rum.
Hörlurarna och maskerna gör att resan blir extremt individuell. Bitvis vackert sinnlig och ibland brutal o meningslös. Vad gör jag här?? Jag tittar försiktigt på alla andra vita varelser som rör sig.
Efteråt, när vi berättar för varandra om våra intryck tittar vi storögda på varandra. Vi har verkligen helt olika upplevelser och det är jättekul att höra de andras ”resor”. Så här dagen efter känns allt lite luddigt, som en dröm, och känslan av ”var det en dröm? Eller, vad har jag varit med om??!” Infinner sig. Liksom den eviga frågeställningen -vad ÄR viktigt i livet.
Vad vill jag med mitt liv? Är som en viskning i örat. VAD HÄNDE SEDAN?!:
Nästa dag åker Ganga hem med buss, från Stockholm mot Vadstena. Efter en helkväll i landet mellan liv och död, känns det mer än märkligt att en medpassagerare ringer upp en släkting och sedan i en timma (ingen överdrift) verkligen berättar ALLA detaljer på en begravning han just varit på.
Jag suckar och tittar ut, i ett landskap, lika pudrat i vitt, som gårdagens upplevelse… -är jag fortfarande kvar i Limboland?!