Min penna fabulerar. Jag ger inte sken av att veta något alls…. det här är bara vad som kommer ur Ganga i stunden och rakt ner på pappret. Det är bara att njuta och tänka….. kan det vara så?

Midvinternatt. Prästinnorna sover.  I en tid långt borta, då ingen hört något om vita kyrkor och manliga präster, i svarta kläder. Matriarkatet råder, skogarna är stora och oändliga.  Sjöarna rena. Djuren och naturen är nära.  Det är det kvinnliga som pratar med naturen.

Alltet är heligt. Och den här dagen är extra Helig. Idag ska ljuset tillkallas. Upp tidigt alltså.

Vem som ska leda ceremonin, är den som är i mest magiskt tillstånd för tillfället.

Blod är magiskt-kraftfullt. Det ger kvinnan en speciell status. Se på Lucia i våra dagar, bara för en stund, se på hennes röda band…. det kunde vara mansblod som rinner ner längs särken….
Innan kristendomen var talet tretton heligt: det är tretton mån – och mens-cykler på ett år. Om en kvinna exponerar sig för månljus – tex genom att dansa i månens sken kommer mensen att ställa in sig efter det, sägs det. Så att ägglossning  infaller vid fullmåne.
Kan ju vara intressant att veta.

Så ska våra prästinnor klä sig i högtidsskrud. På huvudet bär de hjortens horn, tar in hjortens väsen i sitt hjärta och skrider in med mjuka steg i en mellanvärld, där både denna och den magiska dimensionen finns samtidigt.

I det svaga morgonljuset rör de sig smidigt och högtidligt framåt. De är varmt klädda, i mjuka stövlar och päls. Trummorna slår dovt Moder jords Hjärtslag medan prästhinnorna ljudar andedjurens röster och sjunger ner himlaväsen och devor att vandra med dom. Snön gnistrar och det knarrar under deras fotspår.
Den menstruerande Prästinnan går först, hon håller facklan stadigt i sin vänstra hand. Träden och landskapet runt dom belyses av det dansande ljuset.

Så når de HjässaBerget. De ser långt åt alla håll. Den röda himlen brister ut i solens första strålar, fyller Prästinnornas  hjärtan. De tackar för året som varit och ber att ljuset ska följa dom, i tanke, känsla och handling hela det kommande året. Så står de där och sjunger in det nya SOLÅRET……

Ja, kanske är det det här som är den Lucia som följer oss än idag, när vi  den 13e möts i mörkret och sjunger in morgonen….. Med en ung kvinna, med ljus i hår o hand och med rött band om midjan, symboliserande det goda. Vem vet.