Vi är på det lilla glasbruket i Mantorp. Fulla av förväntan. Det är Ganga och Rurik tillsammans med Rita och Marcus. Vi är här för att fira Ritas födelsedag. Vilken lyckoträff att hyra prova-på i en timma på en glashytta!
Ovan på bild ser du samlingen av glasformar -så många blir dom efter ett långt produktivt liv. Imponerande bara det. Glashyttan har som en själ -det är glasmassan, den heta lysande av sig själv, värmen därinne stänger man aldrig av. Det är alltid hett. Svalnar den, så blir det bara en stor klump, en ohanterlig sak.

Gert var så lugn och van i allt, en perfekt guide. Så har han jobbat med det här, hela livet.
Rita är en nyfiken materialnörd o kreativ, klart det här är intressant. Gert hade ett upplägg och gick metodisk till väga. Svårighetsgraden trappades upp lite försiktigt efter hand. Att göra det själv, både rulla stången och forma/ svarva med den andra handen är två väääldigt maxade moment, på samma gång. Flexibilitet kan vara en bra egenskap som syns på filmen nedan.

Sen fick vi prova allihopa, en i taget. Gert levererade den heta glasmassan och rullade stången medan vi koncentrerade oss på att svarva, med den blöta tidningen i handen -och det var minsann inte så bara! Glas är ett väldigt flörtigt material, en blir liksom fast, med en gång, hypnotiserad. På det sättet påminner det om raku. Det är väl hettan och glöden som gör det. Det är ju smält glas! Många hundra grader varm och självlysande. En måste vara fokuserad och marginalerna för att klanta till det, är inte så stora. Ingen tid att tänka på något annat.

Men det var ju Rita som var huvudperson så vi andra bara provade lite (jättekul!) Sen fick Rita blåsa ett set (6st) glas: Eget munstycke att blåsa i och på plats på pallen. Gert hämtade och förformade massan som sen gick glasmassan ner i en form och Rita blåste.
Formen doppas i vatten mellan varje gång. Det är den vattenånga som blir av hettan, som gör att glaset inte fastnar i formen. Det liksom bildas en vägg av het vattenånga där inne i formen. Det var bara att öppna den och fram kom det glöd-lysande glaset!

en kort avsvalning ute, sedan var det in i efterugnen, där tog det typ två dagar innan den var nere så mycket i temperatur att det gick att ta på. Svalnar det för fort så exploderar det.

Det blir till att komma tillbaka en annan dag och hämta alla alster. Det är också ett viktigt efterarbete kvar: att skära av och slipa till kanterna. Tack och lov, det gör Gert.

Gert är pensionär, men tänker sig jobba ett par år till i hyttan. Han visar runt lite bland projekten. Det är dop-ljusstakar till kyrkan, glas till en samisk konstnär som sen jobbar vidare med glaset och skriver in texter…. det var mycket i ”Swedish blue” populärt i Svenskbygderna i USA.
Gert kommer ursprungligen från Rejmyre (nära Norrköping tror jag) och började jobba på glasbruket där. Senare flyttade han till, och blev delägare i glasbruket här i Mantorp, som är rätt nära där vi bor.
”skulle jag leva om mitt liv, blir jag gärna välja glasblåsare igen. Det har varit kul.”
Rita köper med sig en stor handblåst skål innan vi lämnar -det var förvånande billigt, tyckte vi och bugade. Det rekommenderar vi. Åk dit o köp glas!

Det blev ett långt inlägg, kunde inte låta bli och en avslutande bildbomb får det bli: Så ni får se några av De blåsta glasen, Ritas snigel och de svarvade skålarna och annat snyggt. Vi älskar våra grejer. Vi kanske också blir glasblåsare om vi får leva om våra liv!