Efter de två källorna, Den Vita och Den Röda, börjar the Tor. Berget som så stiligt lyfter hela Glastonbury med sin mäktiga profil. Eftermiddagen är skön och varm, vi stänger grindarna bakom oss och stiger in i nästa värld.

Det är som att vandra uppför en rygg, på någon som ligger o vilar. Vi gör oss ingen brådska. Spännande trumljud och rytmer, når oss med vinden. De låter bekanta. Indien?

Visst är det lite märkligt? Vi reser till Glastonbury och Indien dansar oss till mötes. En (1) gång om året spelar och dansar Hare Krishna, genom staden och upp till the Tor. Vi ”råkar” vara här. Vi älskar ju verkligen alla platser med spirit, men Indien, är oss extra kärt. Nu känner vi oss riktigt Välkomnade.

Trummor, klockor och sång ekar mellan ruinens väggar med glädje som smittar alla. Även om det just denna gång var Indiska rytmer i trummorna är det säkert en plats som varit fylld av trummor många gånger genom tiden.

Sen är det plötsligt borta och vi försjunker i platsens kraft. Som att dras in i sig själv. Flera stora Leylinjer korsas här. Kryssen är platser, extra bra för inre arbeten, att släppa och för ta in. Vi sitter här en stund.

The Tor är en mäktig siluett, ruinen av en gammal kyrka pryder toppen. Men som kraftplats är den mycket äldre. Vi är i Avalon.