Idag stängde jag in mig med  min en kvadratmeters duk. Vi har ett förhållande….

Den har stått och suckat ett tag och känt sig övergiven. Men ibland är det så…. man får gå och småkika. Nu har jag en tanke, om hur jag vill att den ska bli. Då kan jag ju bara precis måla det, rakt av  -men jag gillar inte riktigt det… jag vill liksom måla in en kvalité till i bilden…..

Nu lägger jag en liten antydan, talar om för duken vad jag har för önskan. (inte alls säkert att den lyder!) Jag vill skapa ett träd…

Nu snurrar jag på bilden.  Fattar inte att det gör så mycket! Det är som en ny bild uppenbarar sig. Färgen vet vart den ska. Jag målar och njuter. Skönt att hålla i penslen. spännande att följa med. Så snurrar jag igen.

Fortfarande är det mycket som en sorts grund jag jobbar med, att skapa de stora delarna i bilden….hmm egentligen är den ju fin så här. Egentligen är detta vad jag tänkt som upp och ner…. försöker fortfarande att vara öppen för nya infall.

Jaha, nu blev det skymning ute, jag tänder ljuset. Det är aldrig bra att måla i olika sorters belysning på samma bild. Så jag släpper penseln.  Tänker mig att fortsätta imorgon… det ligger en kvinna och lurar i bilden,  tycker att jag har sett henne förr…