Idag äntligen, kom vi iväg till Linköping. Dagens viktigaste, att se utställningen på Magnifiken.

Det ska erkännas, det bli ett fullständigt egoistiskt inlägg.vi har med stor behållning njutit av hela OMkulturs bilder. Vi är verkligen en spännande grupp! Men hur hänger våra tavlor?

Se där är Ruriks stora Ikoner! Fin hängning. Ser du? Hur ängelns huvud fortsätter…

…det blir en lång rad av huvuden…

Ja, det var Nadjas keramiska ansikten som också ville vara med och prata.

Mina tre bilder hänger lite mer åt höger sida.

Så här hänger den nu, den slumrande verkligheten. Med en kvinna att ana där nere i tjärnen.

Ett slumrande medvetande som sträcker sej genom de olika världarna. Ett litet finger som vill nå oss, göra oss medvetna… Om hur mycket större världen är- och så mycket mer sammanlänkad, och skör.
Inget av det visste jag när jag målar. Penseln bara går. Jag vrider och vänder  – och lyssnar.  Försöker vara följsam. Jag är den mest förvånade när jag är klar. Det är då jag ser vad den vill förmedla.

Det är i Missionskyrkans stora lokaler i Linköping vi är. En modern kyrka med flera hörsalar, café där utställningytorna är på ovanvåningen.

Smög in i kyrkorummet. Visst är den fin? Altar bilden. Levande och organisk där man, om man vill, kan ana korsets och dopets symbolik.
Utställningen håller på till 9 mars, en vecka till har du möjlighet o se oss alla . 

Kram från oss alla genom Anas Danielssons fågelkvinna….

Idag tänkte jag lägga ut en sån där nattbild som jag gör allt som oftast. Vanligtvis är jag vaken några timmar på natten och ofta skriver eller tecknar jag en stund av den tiden. ett sätt att vara i kontakt med mej själv. På natten kommer man lättare i kontakt med de djupare lagren av den man är, eller vad som flyter igenom en.

Jag har ingen aning om hur din sanning eller din verklighet ser ut. Själv upplever jag det som att vi alla har olika tanke och värderings-system med olika sanningar.  för det är ju så, det man tror på, är det man ser och som hela tiden bekräftar sej själv.
Ändå är det så att vetenskapen en längre tid talar om att vi verkligen står inför ett stort paradigmskifte. Kanske är det vårt ekonomiska system och vår rädsla för det vi inte känner till som hindrar det från att ta in det, att världen är större, helare och mer medveten än vi innan trott.

Jag tänker inte så mycket när jag tecknar. det är mer tvärt om. Så när jag tittar på det här ögonhavet upplever jag just den här medvetenheten som finns inneboende i alltet.
I den värld av sanning som jag är, har man länge pratat om ett verkligt polskifte. Att våra magnetiska poler ska flytta på sej. Jag märker nu att den sanningen sipprar ner och man kan se program på TV som belyser detta. I förrgår fick jag veta något nytt, oerhört vackert.  Att faktiskt Jorden själv vår Moder Jord börjar sända ut ett ljus. Ett ljus som kommer från hennes inre och som är mest tydlig här på norra halvklotet.  Ett ljus som kan observeras som ett naturfenomen. Även mitt på dan. Det gäller att inte gå blind… allt är levande