Stora Tystnadens Ängel är inte så vanlig som ikon. ”det är Kristus, innan han är född och efter. En tyst omanifesterad aspekt av gud . Tidlös.”

Ju mer Rurik försöker förklara desto mer snurrar det för mej. ” är det Gud eller Kristus?” -”det är är Gud, den transendenta aspekten, men ändå Kristus. Det ser man på glorian”.

Så här ser Guds gloria ut, 8-uddig, en udd är bakom huvudet, den är transendent. Eller vilande.

Det här är Fader Roberts teckning av Stora Tystnadens Ängel,Kristus glorian känns igen på de dubbla linjerna och de linjer i själva glorian som symboliserar korset. Och naturligtvis på bokstavs förkortningarna i den, det står på grekiska. Annars är texter i Ikoner på landets språk, där den är gjord och, eller på Kyrk-Slaviska.
Händer i kors som de är på ikonen, betyder bön. Ängeln ber för allt levande.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare. Gud eller Kristus… Gud och Kristus.
Ikoner är bilder att förlora sitt hjärta i. Men de är också bilder fyllda med meddelanden.
Min reflektion är att de är som en sorts andning. Där man går från att tolka och förstå, till att släppa taget och se den med hjärtat. För att åter kanske vilja tränga in i dess budskap. Men ändå, att se dem med sitt intellekt är som att stå framför en stängd dörr. Hjärtats seende är nyckeln.

Idag äntligen, kom vi iväg till Linköping. Dagens viktigaste, att se utställningen på Magnifiken.

Det ska erkännas, det bli ett fullständigt egoistiskt inlägg.vi har med stor behållning njutit av hela OMkulturs bilder. Vi är verkligen en spännande grupp! Men hur hänger våra tavlor?

Se där är Ruriks stora Ikoner! Fin hängning. Ser du? Hur ängelns huvud fortsätter…

…det blir en lång rad av huvuden…

Ja, det var Nadjas keramiska ansikten som också ville vara med och prata.

Mina tre bilder hänger lite mer åt höger sida.

Så här hänger den nu, den slumrande verkligheten. Med en kvinna att ana där nere i tjärnen.

Ett slumrande medvetande som sträcker sej genom de olika världarna. Ett litet finger som vill nå oss, göra oss medvetna… Om hur mycket större världen är- och så mycket mer sammanlänkad, och skör.
Inget av det visste jag när jag målar. Penseln bara går. Jag vrider och vänder  – och lyssnar.  Försöker vara följsam. Jag är den mest förvånade när jag är klar. Det är då jag ser vad den vill förmedla.

Det är i Missionskyrkans stora lokaler i Linköping vi är. En modern kyrka med flera hörsalar, café där utställningytorna är på ovanvåningen.

Smög in i kyrkorummet. Visst är den fin? Altar bilden. Levande och organisk där man, om man vill, kan ana korsets och dopets symbolik.
Utställningen håller på till 9 mars, en vecka till har du möjlighet o se oss alla . 

Kram från oss alla genom Anas Danielssons fågelkvinna….

Idag tänkte jag lägga ut en sån där nattbild som jag gör allt som oftast. Vanligtvis är jag vaken några timmar på natten och ofta skriver eller tecknar jag en stund av den tiden. ett sätt att vara i kontakt med mej själv. På natten kommer man lättare i kontakt med de djupare lagren av den man är, eller vad som flyter igenom en.

Jag har ingen aning om hur din sanning eller din verklighet ser ut. Själv upplever jag det som att vi alla har olika tanke och värderings-system med olika sanningar.  för det är ju så, det man tror på, är det man ser och som hela tiden bekräftar sej själv.
Ändå är det så att vetenskapen en längre tid talar om att vi verkligen står inför ett stort paradigmskifte. Kanske är det vårt ekonomiska system och vår rädsla för det vi inte känner till som hindrar det från att ta in det, att världen är större, helare och mer medveten än vi innan trott.

Jag tänker inte så mycket när jag tecknar. det är mer tvärt om. Så när jag tittar på det här ögonhavet upplever jag just den här medvetenheten som finns inneboende i alltet.
I den värld av sanning som jag är, har man länge pratat om ett verkligt polskifte. Att våra magnetiska poler ska flytta på sej. Jag märker nu att den sanningen sipprar ner och man kan se program på TV som belyser detta. I förrgår fick jag veta något nytt, oerhört vackert.  Att faktiskt Jorden själv vår Moder Jord börjar sända ut ett ljus. Ett ljus som kommer från hennes inre och som är mest tydlig här på norra halvklotet.  Ett ljus som kan observeras som ett naturfenomen. Även mitt på dan. Det gäller att inte gå blind… allt är levande

Vi konstnärer har lite konstiga laster. Tänk att en fin pensel är en sån NJUTNING!!

Titta här. Rurik jublar över sin födelsedagspresent. ( Jag fick ge den i efterskott, glömde ta med den till skåne)

Detta är en Baby. Vi hittade den i konstbutiken i Linköping. Special Eddition.  Kolinski mårdhår, ebenholts skaft med gåspenneinfattning.Tillverkad i begränsad upplaga vid ett jubileum i den tyska fabriken (Da vinci). Hi,hi, direktörens namnteckning är ingraverad i skaftet !

Mårdhårspenslar har en fantastisk förmåga att hålla färg. Man kan måla lååånga fiiina linjer. Inte nog med det; spetsen!! Spetsen är så fin – även på tjocka penslar. En lätt tryckförändring medan man målar en linje kan göra en linje fantastiskt nyansrik. det här är poesi på hög nivå!

En liten sväng om Menlösa på vår väg från Skåne.

Här bor Peppe och Maria Lindström, hon är keramiker. Den där lilla lurviga saken – det är inte Peppe.  Peppe är hennes man.

Livet är nära o levande

Jag som känt henne länge vet hur nära hon är både växter och djur. Hon lever ett samtal med naturen.

Här är ett tips när mattorna inte räcker till. Fram med färgen!

se gärna mer av Maria: www.galdrakeramik.blogspot.com

Är hos Rita. Här kommer det fram saker. Tex bilder som jag gett henne en gång.

Titta här! När jag tittar på den här så ÄR jag i Frankrike. 1987 vid Franska västkusten. Lågvatten. Långt borta i diset syns musselodlingen…

se här är bild ur ”Noa längtar hem” gosegiraffen som trodde ishokeypucken var lakrits…

Ja, och så står Ritas studentskylt här.

Nu är beslutet taget. Det blev pinfärskt bild på duk till Linköping

Slumrande verklighet. Faktum är att den funkar hur man än vrider den.

Hur den blir hängd i Linköping blir senare rapport. Du vet väl om att du är bjuden på Vernissage. Nu på lördag!

Är alldeles så där förfärligt trött idag. Vill helst inte göra någonting alls! Men nu är det dags att planera väl. Snart ska vi åka till Båstad och pussa på Rita-Hjärtat som fyller 20 år och ska flytta till egen lägenhet i Båstad. (hur gick det till?) Så vad är det stora beslutet?

Vad ska jag ta för bilder till utställningen i Linköping? Vi kommer inte att vara här när det är Vernissage ( på Mangefiken!!) och Irene Nord som är med och hänger hela utställningen, har varit snäll nog att erbjuda sej att ta med våra bilder dit.
Hmmm speciellt när någon annan ska hantera ens bilder vill man att det ska vara smidigt.  Funderar på några, men de är med glas. Det är lite mer krävande att packa. Och nu tittar jag på mina tavlor i ateljén. Där är några jag gärna hade velat ta med, men tycker dom alla är sådär nästan-färdiga. Jag vet faktiskt inte om jag har orken att färdigställa något idag… det där sista behöver man mental skärpa för att  göra.

Annat är det med Rurik! Avundsjukt tittar jag på hans stora Ikon. Han har minsann varit välplanerad! Så nu är han klar.

Nu lägger han sista handen på, bokstavligen, när han nu ytbehandlar sin stora Ikon. och igår var han till och med ute i Snicken och gjorde en special-låda till den, så att den kan transporteras säkert.
Jag suckar, och beslutar att för min egen glädjes skull måla lite på den där vattenspeglen… om jag blir nöjd, så blir det Linköping.Det går inte att göra någonting under press längre. Så jag får lugnt avvakta hur penslarna vill måla – annars blir det mina glasade bilder ialla fall. Jag återkommer med rapport.