Sverige. Ja, det har varit dåligt med mina uppdateringar, men vad mer kan man göra än att flöda med? Svårt med internet och mobilen har trilskats.
När vi åke från Stockholm, svänger vi inom Södertälje, först inom Teliabutiken, det gör mobilen frisk igen.
Sen går vi till Konsthallen, där är en Japanutställning.
Måndag. Det är stängt!!
Men miraklet sker. Innanför gallret finns en anställd som har medkänsla med oss långväga som trycker våra näsor mot rutan.
Gallret glider upp.

Vi sätter fötterna rakt in i Japansk nutids Konst. En fin lätthet bär hela utställningen kanske lite extra eftersom vi fått specialvisning.

Det ät ett mångårigt samarbete mellan Södertäljekonstnärerna och Konstnärer från nån plats i Japan. Så inspirerande, så kunde vi ha det även i Omkultur. Ett kulturutbyte med en vänort.

Hus – Moln…
Det här var en skön inspirations-kick för att känna den egna kreativiteten komma igång och bubbla. Tänk att få börja sin ankomst till Sverige med en bra utställning.

Så glider vi vidare, mot Östergötländsk verklighet. Mot hemmet med andra ord. Det brukar ta några dagar tills kroppen har landat fullt ut. Men vi hörs!

Här sitter jag, äter sista middagen i Pondy. Tittar ut mot Oceanen. Det gör mig lycklig för jag märker att det som jag upplevde som ett tillfälligt tillstånd eller peak-upplevelse för några år sedan, är där hela tiden.
Det är ingen skillnad på mig o havet.
Det var fint med några dagar själv, innan hemresa. Få vila och stilla sig. Uppleva det man är nu.
När man går i andliga fotspår hamnar man lätt i Tempel av olika slag. Både traditionella och speciella…

Den stora Materimandir i Auroville är en sådan. Utsökt vacker nästan overklig och med en bedövande stillhet innuti.

Santigiri rörelsen (som har hospitalet jag tar behandlingar hos) har också sitt magnifika bygge.
Men frågar ni mig, det som berör mig MEST.

Så är det Shakti Sthala. Templet i GC. En plats för både otroligt och hårt arbete.
Redan tjugo år innan det börjades att bygga, var den en, egentligen framgångsrik man, trött på livet, först sova, sen tar jag mitt liv. I det han trodde var sin sista sömn, drömde han om att han gick in i ett tempel och när han gick ut var han helt förändrad. Med livslust.
Han var mycket förvånad när han kom och såg och kände igen templet från sin helande dröm, måna år senare. (Det blev inget självmord)
Ritningarna till templet till det lär ha funnits hos en familj i 600 år.
Templet stod färdigt 2008. Nu var jag på kurs här. Långa intensiva dagar en hel månad. Var tacksam för varje dag. Fyllda med livskunskap, själskunskap och gamla yogitekniker för att rena, hela och skapa.
Ingen kurs här har varit så djup och ommöblerande som denna. Men så var ribban lagd högre på den här kursen, du skulle vara uppvaknad när du kom och startade processen.
Shakt Sthala är en verklig arbetsplats. Kan inte säga annat än att jag är djupt tacksam.

Klart det blir några behandlingar på Santigiri, nu när jag är i stan.

När jag kliver in är det försiktigt. Hela golvet är täckt med en blom-bild. Den är alltså gjord av blommor och blomblad, ganska vanligt när det ska vara lite extra.
I Kerala( sydvästra Indien) är det ONAM, vilket firas rejält där. Lika hysteriskt som när vi firar jul!
Här på kliniken, som ligger i Tamil Nadu (sydöstra Indien) är de flesta terapeuterna och deras huvudashram, i Kerala -så det är klart det ska FIRAS!!
Så är det alltid här! Varför missa en chans att fira?? Alltid känner man nån kristen, muslim el hindu eller man firar nationaldagen! Tjohej! Inte vet man om allt det som brukar framhållas i Sverige, att en firad dag är en nationalekonomisk förlust. Nej nej, mer fest åt folket.
Men en stilla undran, alla dessa fester, alla tempel…. Varje dag, hela året, är det oändliga mängder BLOMMOR som används. Men aldrig att jag sett en blomodling på alla mina resor. Var kommer de ifrån??

Kanske är det just sånt här man älskar när man reser… Att allt är nytt, inget kan göras på rutin.
Så, ladda telefonen med mer prattid? Det blir att ge sig ut på vandring i de traffikhetsiga gatorna. Hittar till sist en på Nehrustreet. Det ser ut som de flesta andra butiker här: ett hål i väggen. Med metalljalusi som dras ner när butiken stängs för natten. Så här står jag, med totalbrusande trafik bakom ryggen. Tänk dig ljudet(mycket tut på tutorna)
Kolla kassan! En utdragen låda där pengar spretar åt alla håll.
Jag tycker trafiken är bedövande, jag går här ifrån om en stund. Men det här paret, de sitter här en stor del av dygnet. Dag ut o dag in. Man fattar liksom inte riktigt hur de står ut. De kan tyckas då tåliga, Indierna.

Här är vackert in i minsta detalj.
Vad det kostar att bo? Jag slog till med det dyra (!) rummet med havsutsikt; 350Rp, det blir så där 32 kr per dag. Ganska oslagbart.

Till det hör att man kan köpa matbiljetter till den gemensamma matsalen i stan. Kostar 20 Rp per dag. Alltså frukost, middag och lunch för en totalsumma under 20kr!! Visst är det fint ordnat!

Mothers House ligger mitt i fiskarkvarteren. Men oj va fort Indien ändras! Två år sen jag gick här sist. Men här luktar redan mindre fisk gatorna är renare och helare. Kanske är det jag som förändrats men jag tycker att människorna också är gladare och mer harmoniska.

Det är kontrastrikt. Husen nedanför är enkla. När jag flyttar in är det bara havets brus, kråksång och lite människotjatter. Men efter nån timma sätter dom på sin älskade TV i basthuset. Det skär som knivar i mina öron. Den ena dramatiska tv-serien efter den andra!!
Vad göra!! Det bli Ett par omgångar med Jai-bollo bönen. ( det får jag nog lära ut) som ett under (!) tystnar det. dagen efter var det också tyst, förutom en kort stund – då det var på bra tystare volym.
Ja, vad säger man mer än Ki Jai!!

Aurobindo och the Mother må vara döda, men deras anda och deras energi är högst levande, både i Auroville och i Pondicherry.
The Mother var estet och oerhört kreativ. Hennes symbol…. En kombination av Yantra, Blomma och Färgpalett, fångar livet och allt det vi behöver för att utvecklas o vara lyckliga.

Nu bor jag på Guest house- Mothers House. Alla rummen är döpta efter de olika bladen i hennes symbol och färgsatta därefter. Jag bor i ”progress” och rummet är i orange (Ahhh, en av mina favoritfärger)
Notera havsutsikt:)

Fyra dagar i Auroville. Men internet har verkligen lekt med mig så, det har inte varit lätt med bloggen.
Nu åker mitt ressällskap, som inte är in for Name and Fame, hem. Jag lämnar Auroville imorgon.
Vi har bott underbart på Central Guest House, och nu bär de, på Indiskt vis, ut med fröken Okänds bagage till bilen.

Auroville är en levande vision. Den visar vilken skönhet som skapas när människor lever genom hjärtat. Hela detta stora område var en torr öken när de första entusiasterna kring Aurobino och the Mother började skapa visionen. Det var mitt i Hippieepoken och man har kanske en bild av flum om den epoken då så många unga vägrade slips och trånga värderingar. Här fanns en andlig kärna och en vision om en mänskligare värld och en global gemenskap.

Nu många år senare är det en oas, en ekologisk oas och många kommer hit, både från Indien och resten från världen för att uppleva.

Få vägar är för bilar. Motorcykel och cykel är det vanliga. Vi cyklar runt och njuter. Här finns en tystnad som är ovanlig i Indien.
Idag har vi pratat med flera boende här, trenden är tydlig.
Området skapades en gång av människor som hyllade enkelhet och skönhet. De var inte rädda för hårt arbete. Nu, stiger priserna på husen här. Bara att plantera och vattna alla de träd som nu bildar det Gröna Bältet är imponerande. Men man har också skapat mycket gemenskap och sann kreativitet. Allt lever.
”Fel” sorts människor, med mycket pengar och utan visioner, flyttar nu in. Idag har vi mött besvikelse och rädsla för hur det ska gå med Auroville.

Vi är tillfälliga besökare, vi har bott fint, haft härliga dagar. Internet har skapat tidsförskjutning så ni får inte veta så mycket.
Jag vill vara optimist, vill tro att de riktiga Aurovillians kan hitta ett bra styrmedel så inte platsen töms på sin själ.
I morgon flyttar jag in på Mothers House, i Pondicherry. Hoppas på bättre internet, så jag kan ta er med på äventyret.

Många och brokiga uttryck av andlighet samsas runt berget.

Man tänder gärna ljus av ghi, (skirat smör, ungefär) ett lager av svart o fett täcker det mesta.

Så här ser Sydindiskt OM ut. Den står utanför det SHAKTITEMPEL som fick bli den perfekta avslutningen runt Arunachala.
Egentligen ligger det här templet ganska anonymt och oansenligt i början av turen, om man startar vid Ramanashram. Men vår chafför körde förbi det, så det fick bli vår perfekta avslutning i stället.

Lakshmi, överflödets gudinna, är egentligen åtta kvaliteer, eller om man vill, åtta gudinnor. Tidigare på vår resa fick vi uppleva en magnifik ritual till dem, så det kändes roligt att få visa dem för mitt ressällskap.
Gudinnorna visar på alla överflödets aspekter som vi behöver för att ha balans i det fysiska livet:
Hälsa, mat, familj, pengar ovs.
Men SHAKTI, i templets centrum, är ALLT.

Se med vilken glöd hon speglar vår inre förmåga att skapa oss ett gott liv!
Det är väldigt ovanligt att man får fotografera det innersta i ett tempel, och jag är alltid noga med att respektera deras regler. Så, denna bild är unik -de lät oss gå riktigt nära, fotografera… Och till och med lät OSS göra arati (eldcermoni ) till henne.
Vi kände oss som gudinnor när vi lämnade platsen och förstod att fått en alldeles speciell ynnest.

Varför gå runt Arunachala?
Det anses vara SHIVAS kropp och jag lovar, när du är här, i omgivningen av berget, så blir du starkt påverkad. Efter några dagar slutar nästan dina tankar och en stillhet som kan förväxlas med sömnighet infinner sig.
När man går runt berget, helst barfota, så bränner man sin karma, vilket gör livet friare. Speciellt till fullmåne – då kommer 100 000tals Indier hit och gör vandringen.
Nu är vi klara med Thiruvannamalai. Nya äventyr väntar!

Sista dagen i Thiruvannamalai. Man bara måste ta sig runt berget. Men krafter tog slut, så vi tog den lätta varianten på tre hjul (rickshaw )
Barfota är det en tur på 4-6 timmar. Nu blev det en intensiv tur med en mycket seriös chafför som gjorde sitt yttersta för att vi skulle vara nöjda.
Vägen runt Arunachala, som berget heter, är kantat av tempel, det är upplevelser för alla sinnen!

En upplyst som växer allt mer i området är Vallalar , han är känd för sin medkänsla och kunde uppleva smärta när löven föll. Men mest känd för att hans fysiska kropp gick in i rent ljus. Så han finns numera på ljusnivå, kan man säga.

Men det är SHIVA, som gäller här. Så för den inbitne vandraren så är det de nio shivalingatemplen som är viktigast.

Men min älskling är i alla fall de största Padukas (Guds fötter) som jag sett!
Eftersom inervationerna från fötterna, på alla, går till hjärtat, är det en genväg till att få kärlek. Indier kastar sig vid fötterna på sina föräldrar, alla de ser upp till och till det Gudomliga.

…så det gör jag med, Gudomligt fjäsk.

Arunachala ses som Shivas kropp och jag lovar, det är en väldigt speciell känsla att vara här. Det är nästan så tankarna slutar helt och en stillhet som upplevs närmast som trötthet, eftersom man bara vill vara, kommer över en.

I århundraden, kanske årtusenden har folk gått runt berget för att bränna bort sin karma, och en brokig samling av tempel o andliga uttryck samsas.