Vad var det på mackan i förra inlägget?
På majskexet bredde Rurik först ett lager med MISO (finns på hälsokosten),
kokosfett,
skivor av våra egna tomater och
kryddat med nymald svartpeppar.
Inget salt, mison är salt sig.
Spännande Gott

Fullständigt utmattad efter rundorna i Motala. Så är det när man bor på landet. Åker man till stan -så är det med en lång lista av ”göra” i handen.
Med ynklig hypnotiserande röst bearbetar jag nu Rurik.
– se vad som hände! En Rurikskapelse landar vid min bädd!

Sen kommer bästa sällskapet med fylld tekanna.

Själv kurar jag, vid det här laget ganska lycklig, nerbäddad i soffan. Jag är visst rätt bra som hypnotisör.

Ännu en fantastisk höstdag. Långa vackra skuggor i landskapet.
Men i natt blev det kallt frost i gräset på sina ställen.

Vi blir lika förvånade varje höst. Va! Frost ! Vi som inte plockat in pumporna! Det blir utryckning med skottkärran för att rädda hem maten.

Trädgårdshöst. Så olik trädgården är i sina höstfärget. Stillhet.

Äntligen, flera har beklagat att det är svårt att lämna kommentar på bloggen. Men NU, äntligen hittade jag lite rutor att bocka av och att bocka i, som rimligtvis gör det lättare om du vill lämna kommentar. Så skriv gärna lite, om du känner för det. Det gillar vi:)

Utan dator är man numera halv. Alltså, en ynklig dator gör att vi beger oss till Linköping.
Som duktiga lantisar vi är har vi en lååång lista på allt passa -på.

Vi kör runt och bockar av på listan efter hand. Vi ger inte upp förrän till kväll.

Nu lämnar vi Linköping och tar oss matta hemåt.
Linköping profilerat sig stiligt och stolt. Här har länge producerats flygplan. Fina landmärke (eller luft?) gör att man aldrig missar avtaget till staden.
Men lantis e man. Skönt att åka hem till fria vyer.

Om jag ska vara ärlig, funderar jag allt som oftast på vad som är bästa maten… För mig.
Mer protein, säger många. Mer fett. Mer rå. Mer fasta. Teorierna är många, vilket gör mig än mer misstänksam.
Vad är vägen? Hittar inte riktigt rätt, och så provar jag lite försiktigt. Mer protein… Vad innebär det?

Ja, ni vet ju att vi är vegetarianer, vilket betyder olika för olika människor. Många äter ägg.
Rurik har haft sin linje klar i 45 år och äter inte ens ett ägg. Gillar det helt enkelt inte.
Men jag som både har svårt med gluten o mjölk, får ibland problem, spec om man är borta el ute, då är det skönt att kunna hugga nåt med ägg- så man blir mätt! Jag har inga problem med det.

Eftersom en terapeut tyckte jag skulle äta mer protein så åt jag dagligen flera ägg om dagen, en tid.
Tänkte inte så mycket på det, men märkte efter ett tag att jag kände mig så konstig, fångad. Kände att jag slocknade på nåt sätt.
Det var då den här bilden kom till mig.
Det vi äter fångar in oss. Jag är säker på att alla känner av det. Men vet man inget annat, så förstår man inte.
Att inte äta kött, är frihet.
Ändå väljer jag o äta ägg , men nu bara ibland. Det blir till och med en räka för mig…. Nån gång.
Aldrig för Rurik.
Att inte äta kött, är frihet.

Purr, sa katten. Ja, så här nöjd är hon, när matte är tillbaka. Inte behöver jag väl göra någonting mer än kamma katten dom kommande veckorna??

En torr Svensk sommar har inte gjort trädgårdslandet sådär överflödande. Men något som tydligen gillat årets sommar är vindruvorna. Ovanligt söta, redan nu, innan frosten kommit och till och med de gröna. Stora och många.

tycker ni att vi varit torrbollar som inte uppdaterat på bloggen??
Hmm håller med, men vi förföljs av oflyt med internet och allt annat som har med kommunikation att göra.”Gamla sätt att kommunicera raderas ut och det nya är inte leverererat” Det är vår tolkning. Vad annat att göra än att vifta på tårna och ha det bra. Det tar ändå sin tid att hitta ur resväskorna, hitta vardagsrutiner och komma ihåg hur man lagar mat….
Med andra ord. Vi låter det ta tid att gå in i vardagen.
Långprat över middagen och vila.  Men riktigt klara är vi inte med Indienresan, mötte en Facebookvän i Chennai, en äkta kokboksförfattare, vilket äventyr! Det måste berättas (kommer snart).
Här hemma skriker färgen och vill bli målad på duk och våra trädgårdspreparat vill komma ut i världen och bli ett riktigt företag! Yogan vill också vara med, har fått massor med inspiration, åh så skoj att möta hösten.
”ska jag skriva nåt speciellt om vad du har för planer?” frågar jag Rurik. Tystnaden som följer innehåller allt. ALLT. och ingenting. Det är det bästa med Rurik. Så det är bäst jag lägger ut det här inlägget nu – annars kommer det en låååååång lista på tänkbara saker som kanske blir. vi får se vad tystnaden skapar.

Vi måste handla. Ingenting har hunnit bli vardag, så det blir ett äventyr att ta sig igenom COOP.
Höst är bästa tiden på året. Speciellt när det handlar om att handla mat. Nästan ingenting behöver vi egentligen. Det mesta växer i trädgården nu.

Vi fnissar när vi ser hur vårt lilla inköp simmar omkring i jätte-köpvagnen. Så intressant hur man ordlöst vill få oss att handla mer… Med stora vagnar och stora godispåsar så SER det ju så ynkligt ut, det man har stoppat i vagnen.

Men även om matinköpen är litet, så kommer jag hem med mina resväskor. Resa till Indien utan att handla???
Hehe, det är en utmaning att hålla styr på sig. Det är billigt, vackert, exotiskt klart man vill ha med sig hem så mycket det bara går.
Jag öppnar väskorna och huset svämmar över av kryddor, tyger, tandkräm, böcker. blandat med resterna ur min necessär och skitiga resekläder.

Väldigt märkligt. Inte nog med att jag fyller huset med mina skatter – ett PAKET, från Indien, som jag o Rurik skickade, då vi var där för två och ett halvt år sen har precis anlänt!!
Paketet blev stoppat i tullen. Den innehöll bl.a. En metallklocka, och en skål,visserligen nytillverkat, men såg väl antik ut…  I   2,5 år har jag periodvis tjatat på Indiskt Tullverk, ringt, låtit Indiska vänner ringa och egentligen, gett upp. Tänkt att det var ett förlorat paket.
Så, som ett mirakel… Medan jag går på kurs i Indien, så ”lossnar paketet” och plötsligt får Rurik ett paket från det förflutna. Som julafton!
För en Indienresenär finns nåt att lära. Det kan vara smart att skicka hem sina skatter som paket. Men man ska vara försiktig med metallföremål. Det är inte tillåter att skicka gamla mässingsföremål och metallskulpturer (utom från vissa butiker med certifikat). Då är det bättre att ta sin skulptur i resväskan (som vi gjorde med en större Shivaskulptur en gång)
Men har man oturen att fastna i tullen, så tycks det löna sig att tjata på. Även om det tar tid. När vårt paket anlände hem hade de inte ens öppnat och kollat innehållet. Plötsligt så fanns det bara här.

Det var den här skålen som stoppade paketet. Att den finns här nu, efter 2,5 år är ju kul. För mig känns det också som ett bevis just att vi är energi. För visst är det konstigt att just när jag går en kurs som mycket möblerat om och helst i det inre, just då, släpper de paketet och Rurik får en hälsning från Indien….

Sverige. Ja, det har varit dåligt med mina uppdateringar, men vad mer kan man göra än att flöda med? Svårt med internet och mobilen har trilskats.
När vi åke från Stockholm, svänger vi inom Södertälje, först inom Teliabutiken, det gör mobilen frisk igen.
Sen går vi till Konsthallen, där är en Japanutställning.
Måndag. Det är stängt!!
Men miraklet sker. Innanför gallret finns en anställd som har medkänsla med oss långväga som trycker våra näsor mot rutan.
Gallret glider upp.

Vi sätter fötterna rakt in i Japansk nutids Konst. En fin lätthet bär hela utställningen kanske lite extra eftersom vi fått specialvisning.

Det ät ett mångårigt samarbete mellan Södertäljekonstnärerna och Konstnärer från nån plats i Japan. Så inspirerande, så kunde vi ha det även i Omkultur. Ett kulturutbyte med en vänort.

Hus – Moln…
Det här var en skön inspirations-kick för att känna den egna kreativiteten komma igång och bubbla. Tänk att få börja sin ankomst till Sverige med en bra utställning.

Så glider vi vidare, mot Östergötländsk verklighet. Mot hemmet med andra ord. Det brukar ta några dagar tills kroppen har landat fullt ut. Men vi hörs!

Här sitter jag, äter sista middagen i Pondy. Tittar ut mot Oceanen. Det gör mig lycklig för jag märker att det som jag upplevde som ett tillfälligt tillstånd eller peak-upplevelse för några år sedan, är där hela tiden.
Det är ingen skillnad på mig o havet.
Det var fint med några dagar själv, innan hemresa. Få vila och stilla sig. Uppleva det man är nu.
När man går i andliga fotspår hamnar man lätt i Tempel av olika slag. Både traditionella och speciella…

Den stora Materimandir i Auroville är en sådan. Utsökt vacker nästan overklig och med en bedövande stillhet innuti.

Santigiri rörelsen (som har hospitalet jag tar behandlingar hos) har också sitt magnifika bygge.
Men frågar ni mig, det som berör mig MEST.

Så är det Shakti Sthala. Templet i GC. En plats för både otroligt och hårt arbete.
Redan tjugo år innan det börjades att bygga, var den en, egentligen framgångsrik man, trött på livet, först sova, sen tar jag mitt liv. I det han trodde var sin sista sömn, drömde han om att han gick in i ett tempel och när han gick ut var han helt förändrad. Med livslust.
Han var mycket förvånad när han kom och såg och kände igen templet från sin helande dröm, måna år senare. (Det blev inget självmord)
Ritningarna till templet till det lär ha funnits hos en familj i 600 år.
Templet stod färdigt 2008. Nu var jag på kurs här. Långa intensiva dagar en hel månad. Var tacksam för varje dag. Fyllda med livskunskap, själskunskap och gamla yogitekniker för att rena, hela och skapa.
Ingen kurs här har varit så djup och ommöblerande som denna. Men så var ribban lagd högre på den här kursen, du skulle vara uppvaknad när du kom och startade processen.
Shakt Sthala är en verklig arbetsplats. Kan inte säga annat än att jag är djupt tacksam.