Sista dagen i Thiruvannamalai. Man bara måste ta sig runt berget. Men krafter tog slut, så vi tog den lätta varianten på tre hjul (rickshaw )
Barfota är det en tur på 4-6 timmar. Nu blev det en intensiv tur med en mycket seriös chafför som gjorde sitt yttersta för att vi skulle vara nöjda.
Vägen runt Arunachala, som berget heter, är kantat av tempel, det är upplevelser för alla sinnen!

En upplyst som växer allt mer i området är Vallalar , han är känd för sin medkänsla och kunde uppleva smärta när löven föll. Men mest känd för att hans fysiska kropp gick in i rent ljus. Så han finns numera på ljusnivå, kan man säga.

Men det är SHIVA, som gäller här. Så för den inbitne vandraren så är det de nio shivalingatemplen som är viktigast.

Men min älskling är i alla fall de största Padukas (Guds fötter) som jag sett!
Eftersom inervationerna från fötterna, på alla, går till hjärtat, är det en genväg till att få kärlek. Indier kastar sig vid fötterna på sina föräldrar, alla de ser upp till och till det Gudomliga.

…så det gör jag med, Gudomligt fjäsk.

Arunachala ses som Shivas kropp och jag lovar, det är en väldigt speciell känsla att vara här. Det är nästan så tankarna slutar helt och en stillhet som upplevs närmast som trötthet, eftersom man bara vill vara, kommer över en.

I århundraden, kanske årtusenden har folk gått runt berget för att bränna bort sin karma, och en brokig samling av tempel o andliga uttryck samsas.