Jag har aldrig mått bra av vita/ rosa piller eller vilka färger den kemiska medicinen i vårt välsignade land har. Tycker verkligen att generellt, ört medicin fungerar mycket bättre på mig. Jag tror faktiskt inte att jag är det stora undantaget i Sverige. Det finns säkert fler (jag vet) som tycker vår kemiska medicinering är som stora feta klubbor som skadar mer än de läker!
Lite rysningar både av välbehag och av förvirring blir det ändå, vid åsynen av örter som bara ligger där på taket i solen, på en tidning för att torka…
en del av mig är fortfarande Svensk och den delen tänker ”medicin!! var är de vita rockarna! Var är ordning och reda!”
Läkekonst har liksom fått vissa förtecken i vår värld och det hypnotiserar oss. Därför blir vi trygga av vita rockar. När vi får se staplar och diagram som visar att något så hemskt som svininfluensa är på väg (vem vill vara ett svin!) så blir vi lätt benägna att dra upp ärmen och låta oss vaccineras. Även om vi blir lurade och allvarliga biverkningar visar sig på, nu senast både svininfluense och livmoderhalsvaccinet så vill vi ändå tro på vita rockar. ”det var ju bara ett undantag”.
Däremot blir vi allt räddare för naturen. Örter! Det är minsann inte att leka med! Vet du att man för några decennier hade bokbål i USA och faktiskt medvetet brände upp stora omfattande litteraturverk om ört-läkekonst…. Häxbålen brinner än – men de ser lite annorlunda ut. Massmedia är snabb att rapportera, tex om de ”oansvariga människorna ” i Järna som inte vaccinerar sig (som har dramatiskt mindre med allergier än resten av Sveriges befolkning!).
Oj nu gick jag visst igång, men det här berör mig, att det naturliga hela tiden smutskastas. Det ligger en kemikalie-industri bakom all ”information” om hur skadligt örter eller alternativmedecin eller naturlig odling är. Vi måste se det. Och vi måste förstå att det gör oss rädda för oss själva och naturen, men vi har egentligen inget val i det långa loppet. Vi måste leva med naturen inte leva ett krig! för vi är naturen.
Så här står killarna som mortlar och kokar medicin, en del av den. Annat medecin kom direkt från Kerala. som idag är den del av Indien som är mest känd för Ayur Vedan. Kerala ligger på Indiens västra del, jag var på öst sidan, Tamil Nadu.
Santigiri Hospital had sina rötter i Kerala, men finns lite varstans i Indien. Jag tycker om dom, för de har sin bas i en andlig guru, numera död. De driv inte av profit utan av sitt hjärta. gurun sa, och det är de orden som lever; att det bästa man kan göra för att hjälpa världen är att ge mat åt folket, det näst bästa är att ge helande (läkekonst). därför blir man enkelt men helhjärtat bemött när man kommer till deras hospital.
Jag ringde ner till hospitalet i Punducherry där jag varit innan, det var doktorn där som jag pratade med. Kom, sa han.
En i mina ögon ung man. Han lät mig prata lite när vi sågs första gången, sen tog han min hand och tog pulsen. När en Ayur Vedisk doktor tar pulsen är det något helt annat än när en västerländsk tar pulsen….
Genom att läsa av subtila nyanser i pulsen, på olika djup och på olika ställen på handleden ställde han sedan en klockren diagnos. Jag kände mig nöjd, trygg och sedd. ( vilket jag sällan gör när jag är hos en doktor i Sverige) Utifrån vad han avläst la han sedan upp en plan för behandlingarna under de 14 dagar jag var hos dem.
Jag råkade hamna i någon slags vakum på deras hospital, men doktor, som jag kom att kalla ”my flying docktor” (han ligger bra till för att själv hamna i utbrändhet!) en man med välvilja rakt igenom, han fixade och donade. Mina terapeuter blev två systrar som var med och startade upp en liknande verksamhet lite längre upp på gatan. De gav mig mat, ett rent svalt rum att sova i, vänskap och behandlingar två gånger om dagen. De hade daglig kontakt med doktorn.
De hade jobbat som massörer i flera år redan. Jag fick en känsla av att det är ganska vanligt i Kerala, när man är ung. Ungefär som våra ungdomar vill ut och se världen. Man jobbar några år som ung som massör, både killar och tjejer. På det sätter kommer man ut och får uppleva någon annan del av Indien ( som är stort som hela Europa)Sen fortsätter man med studierna eller gifter sig.
Här är mina terapeuter, Sony 21 och Shelmy 26.
Precis som de kvinnliga massörerna på de andra hospitalet, så sjöng de, devotional songs medan de masserade. det var väldigt fint. Jag vet av erfarenhet att det lätt blir till massa småprat massörerna emellan annars. Då är det lätt att man, där man ligger, naken och utlämnad börjar fantisera om att dom pratar tok om mig eller att dom inte bryr sig om mig alls…. (självplågande tankar, antagligen helt i onödan)
De här små änglarna hade händer av stål! De kunde massera så man satt nitad. Men tack och lov frågade de hur man ville ha det, så jag fick det så mjukt som jag ville.
De var starka både för att de masserat så mycket, men också på grund av det här. Kolla. Detta är familjens ”tvättmaskin”. Här lägger de upp den blötlagda tvätten. här blir den bankad och gnuggad – för hand. De två kvinnorna lagade all mat till i alla fall 10 pers varje dag, tvättade all tvätt, städade och masserade mig. Inte för att de beklagade sig eller såg olyckliga ut. Tvärtom, men jag kände mig lite skamsen ibland….
Den Ayur Vediska massagen är underbar och total. Det är hela kroppen. Från hjässan ner under fötterna. Bestämt påminner den kroppen om alla energibanor, masserar bort stagnationer. Jag var faktiskt riktigt risig när jag kom men redan efter två dagar hade jag glömt den utmattande resan.
bänken är som ett konstverk. ”hur ligger du på den?” frågar Rurik.”är det inte hårt?” Nä det var inte så hårt som man kanske tror. Men efter dagliga behandlingar i 14 dagar så började det kännas i svanskotan. Men jag såg att de hade små kuddar så de hade nog lösningar på det med. Det är mycket hällande vid en behandling och bänken har avrinning både vid huvud och fotända. Skålen längst fram är alltså för avrinning och halvmåneformer är där man har sitt huvud.
När jag lite förvirrat frågade efter den minimala remsan av tyg som man brukar binda över sitt kön vid behandlingen (jag hade innan fått behandling av en man och en kvinna) tittade de bara helt oförstående på mig. När kvinnor masserar kvinnor så är det helnäck. så det var bara att lägga upp sig. Men de har sett hur många andra nakna kvinnor som helst så jag är ju inget konstigt iheller.
Att det är två som masserar, samtidigt är helt fantastiskt. Doktorn förklarade, ”det är två, men det ska kännas som en”. Så var det oftast. De var så helt synkroniserade att allt var som en dans med min kropp. Höger och vänster sida av kroppen samtidigt. Alla rörelser var samstämda.
En av behandlingarna var med örter i mjölk. Mjölken var sval, de lät den rinna längs kroppen gång på gång. Huden ”äter”, det var en del av behandlingen men även den stilla rinnande strålen når delar av hjärnan och nervsystemet med den mjuka beröringen som det blir med mjölkstrålen.
Ofta avslutades behandlingar med en stund i ångbastun. Skåpet bakom Sony. Där fick man sitta på en pall. De hade ett rör från den kokande grytan på gasspisen till boxen. Där satt man och svettades. Både för att öppna upp och ta emot mer av behandlingen och för att rensa ut och svettas bort slagg genom porerna. Det är alla väldigt fina behandlingar. Men man ska också veta, att det sätter igång grejer inom en när man får så mycket omsorg varje dag, dag efter dag. Fast jag betalade och dom var glada så märkte jag att jag mot slutet började tänka ”men inte ska väl jag…. få så mycket” Vi är så vana vid att vara oss själv nog. Att lämna över sig själv så här ställer en del inre program på huvudet. Det är verkligen fantastiskt att vi har möjlighet att få dessa fantastiska behandlingar .
Alla gudar samsas på kliniken. Varför utesluta någon? Och även de var med på behandlingarna. Innan de startade så slöt de ögonen och bad – för mig. Så, hur mår jag nu? drygt två veckor efter behandlingens slut?
”Varför ger du mig bara två veckor?!” utbrast doktorn. Han tyckte han såg massor behandlingar som skulle vara bra.
Men jag vet av erfarenhet att det kan bli lite för bra, jag är nöjd om jag så bara blir lite,lite bättre.
Jag mår bättre, har bättre kvalite på min sömn, lite mer energi och har bättre koncentration. Ingen revolution men jag mår bättre. Hur väl det håller, det får vi se med tiden. Den här utbrändheten som är neurologisk har ju en tendens att komma som långsam våg. Om jag tar ut mig så kan symtomen blomma ut kanske efter en vecka eller två.
Innan jag for var det illa. Då var det stopp på det mesta. Bara att åka bil var utmattande då. Då måste man gå långsamt, som en gammal människa.Jag kunde överhuvudtaget inte ens tänka mig att putsa ett fönster, därför att sträcka upp armarna och putsa i det läget skulle inte gå. Idag pustade jag ett fönster…. ett, men i alla fall! Jag går lite fortare också, har jag märkt.
Jag tycker just nu att det var mig till hjälp att åka på behandlingen. Två behandlingar per dag och boende med mat betalade jag 3000rupies för. Det är inte ens 600 kr i dagskostnad.
Utanför kliniken står en stor skylt. Det står ofta en sådan utan de Ayur Vediska klinikerna. Den lovar mycket. För min egen del kan jag bara säga att jag fått ännu mer respekt för deras traditionella, gamla beprövade tekniker att nå hälsa.
gangaochrurik 