Här kommer en uppdatering på inlägget från resan… och äventyret med mitt rakade huvud.
I Indien har jag ju mina kompisar.
I Sverige… Jag vet inte. Det är liksom andra sorts tankar som sätter igång i människor. i Indien är det ett tecken på att man gått sin egen andliga väg. Många Sadhus har tovat hår. Och många fixar sig tovor för att se ”andliga” ut. Därför blir man synad i sömmarna. ”-how did you get this?”
Efter 10 har mitt hår blivit väldigt långt. Något, vad nu något är, har förberett mig på förändringar.
Så när min Ayur Vediske läkare antydde att det ställde till besvär, var frågan mest… HUR gör jag detta?
Efter att ha gett upp en resa till Tirupati, som är alla rakade huvudens Mecka. (förfärligt jobbig resa, som jag inte orkar just nu)Tycke dr Kaanan att jag kunde gå på salong!
Men se, det tyckte inte universum, det sista, som avgjorde var att frisören själv svalde och sa att han inte kunde ta bort håret. ”-I don´t know why, but I can´t!”
Det blev en resa ut till det Riktigt Indiska Indien. Inte ett västerländskt ansikte.
Min chaufför hade fått instruktioner på Tamil att hjälpa mig. Nu pekade han på barnen frågande, för säkerhets skull. O jag nickade.
Rakblad köptes och rakningsbiljett, det kostar 30 rupies (ca 5 kr)
Det var en van barberare. En flaska med vatten hällde han över huvudet, sen föll det tovade håret.
Det här är alltså en plats där man ger sitt hår, som ett heligt offer.Jag känner att jag är en del av en tradition och för mina händer ihop, av respekt, både för mig själv och för det större som jag nu på något sätt är del av.
Det var ett märkligt ljud och en märklig känsla när han lugnt och metodiskt rakade. utan lödder. Bara vattnet han hällde från sin avklippta läskflaska.
Där ligger mitt tovade hår, vid mina fötter… Förlåt Berit (min textile konstnärsvän) jag lovade att om det var så, skulle hon få mina tovor. Men här ger man sitt hår, lämnar det gamla, det var inget jag tog med mig hem.
Här är min barberare. Han har rakat många. just när jag var där var det lugnt. Men människor, män som kvinnor kan sitta på rader och vänta på att få sina huvuden rakade. Vanligtvis har kvinnor i Indien väldigt långt och vackert hår så det är ett offer man kanske gör någon gång i livet. Löshår är väldigt inne i väst. Det mesta och det bästa kommer från Indien, från templen och mest känt av alla ställen är Tirupati. Tempelstaden jag valde att inte åka till därför att det var för långt iväg. Det blev Murgan tempel i Mailam.
Ja, där ligger resterna av mitt gamla jag. Fort gick det och här står jag med naket huvud.
Nu drog chauffören mig till ponden, vattenbassängen, med ett antal sandalwood tabletter som han löste upp till pasta och sen gned in mitt huvud med. Sandalwood är heligt beskydd, lugnande o svalkande.
Så gick vi in i Murugan färgsprakande tempel för välsignelse enligt traditionen.
Bara man ser färgerna känner man ”hurra för livet!!”
Ja, så här är jag. Nyrakad och nyvälsignad med stor blomkrans runt halsen.
Utan återvändo. Vad tycks? Det känns väldigt bra.
gangaochrurik 