Ungefär så här trodde jag att man skulle få se på utställningen Bodytalk i Lund Konsthall. Med en känsla av att komma nära, i form o känsla fast mer färg. Men….. det är inte lätt att ha fantasier om hur något ska vara. Rurik sa helt brutalt när vi kom in  ”Var ÄR utställningen”  Det var så magert o blekt, det där första som man såg, det var liksom svårt att komma över den där första besvikelsen.
Men  vi fortsatte in och det blev bättre, jag fick mitt lystmäte av blodrött och vilt.

Fem afrikanska kvinnliga konstnärer ställer ut på tema feministisk, sexualitet och kvinnlig kropp.

Det är en kontinent vars formspråk fascinerar mig, men med en historia och nutid som jag knappt vågar ta in.

Performance var en viktig del och blev som en förklaring till objekten på utställningen. Flera filmer gick hela tiden, med performance från invigningen.

Bilder säger mer än tusen ord -och visa installationer var verkligen starka.  Det är det jag minns när vi väl kör vidare på vår Skåneresa. Det där andra, som tydligen kräver en instruktionsbok för att förstå, det är inget för mig, det är redan glömt. Jag vill känna konsten, i min kropp, inte i huvudet.