Vi är på tillbakablick, i Konya, Kapadokien. Det här blir roligt att blogga, tänkte jag redan då vi stiger innanför grinden till det museum som varit Mevlana och de Sufiska brödraskapets kloster.
Mevlana var född i Afganistan men kom att verka i Turkiet. Förvånad? Tja, vi har ju redan sagt att allt kommer från Turkiet -så även Rumi.

Mevlana levde på 1200talet och skrev många kärleksdikter, dikter till livet och det Gudomliga.
De är texter som är högt älskade och lästa än idag. Han är hos oss känd som RUMI. Med få ord fångar han kärnan i vad som är viktigt i de korta liv vi lever. Kärleken.

Vi går in i klostrets moské, den är viktig för Sufier världen över än idag, trots att det numera är museum, och hör är en hel del pilgrimer.

Vi är rörda och häpna över den täta innerliga energi som möter oss när vi går in. Flera av rörelsens mästare (eller vad man vill kalla dom, har sin begravning här)

Så står vi där inför RUMIS minnesplats.
Glädje.

Förutom RUMI-dikterna är Sufierna kända för sin virvlande meditation. För att kunna virvla så länge, måste man släppa det yttre o verkligen vila i sitt inre. De kallas för Dervisher, virveldansens mästare, och även om de inte är så många i Turkiet, så är Turkarna stolta över dem och de framhålls och visas fram på bilder o souvernier. De är en del av det ansikte som Turkiet gärna framhåller.