Egentligen ska man väl skriva om jordgubbar så här års innan midsommar. Men våra är inte riktigt mogna och nu råkar jag stå här med ett Granatäpple i handen! Alltså blir det ett inlägg om Granatäpple. En märklig frukt som man knappt vet hur man ska bete sig med!

Det är liksom fest när man har ett Granatäpple, kanske tycker jag så för att jag vet att, ingen fest, inget bröllop i Persien utan Granatäpple. En man därifrån berättade vidare att det var Granatäpple man gav till sjuka – då blev de friska!  Här i Sverige rankas den numera till ”superfruits” så det ligger en sanning i det.

Ett tag tänkte jag att det heter nog granat för att det sprutar -exploderar blodröd fruktsaft när man försöker ta sej in i den. Den är lite brutal. Det var en Indisk kvinna, Sherly, som lärde mej att man skär, men bara genom ytterskalet, så det blir fyra klyftor…

Med finkänsliga häner lyfter man sen upp klyftorna. Då går inte de små kärnorna i sönder utan ligger där så fint och man slipper bli röd-prickig.

Om du sen bänder ut ytterskalet  så öppnar sig innanmätet så du kan börja pilla ut kornen.

Det bästa och mest praktiska är  att pilla ur hela frukten medan man är igång.  Alla hinnor ska bort.

Det blir ganska mycket, sätt fram det på bordet som tilltugg, nu är det inte kladdigt utan lätt-ätet.

Nu strör vi lite över frukmålet, sen hamnar det små röda pärlor i såsen… i salladen och rakt in i munnen.
Granat-puss på dej!