Skönt när det är ”som vanligt”. Torsdagarna drar jag mig undan.Pratar bara om det är ett absolut måste, försöker hålla tystnaden.

Rurik njuter också av dagen. Han sitter med sitt. Han har satt sig på ovanvåningen, målar på en bonad.

Själv har jag förflytta mig till ateljén. . Eftersom den ligger i ett hus för sig är där mer ostört. Ställt tavlorna med ryggen utåt Jag mediterar.Där är helt tyst.  När jag öppnar ögonen rör pumporna lite på sig… känns det som. De ligger här tillfälligtvis.Få se var de hamnar sen. Någonstans inne i boningshuset.

Det är bara någon dag sedan vi plockade in våra sista pumpor. De stora fantastiska ”Blue Hubbard”. Nu har frosten kommit.

När vi skördade pumporna så såg vi det här. En liten pumpa som blivit till musmat. Jag blev alldeles paff och det slog mig vad jag bara har tagit för givet att alla pumorna är våra! Dom är ju moder Naturs och jag blev full av förundran över att det bara var en enda liten pumpa som var äten på. hur kommer det sig? Alla pumporna borde vara kalas för mössen? och fåglarna? Vad är det som gör att de låter pumporna vara i fred och mogna?
Jag blev alldeles full av tacksamhet och sparade några mindre pumpor som jag helt enkelt lät vara kvar som mat till de små. Varför skulle vi ha allt?

I år fick jag lära mig något, att skaftet på pumpan är viktigt. Man ska skära av pumporna så de har ett ordentligt skaft. Det är som ett skydd som gör att de håller längre. Den här pumpan kanske blir till middag nästa sommar… det är lång till dess.
Nu sitter vi här och mediterar, jag och pumporna. Egentligen gör vi samma sak – vi mognar. Vi sitter här och låter något i vårt inre omvandlas förvandlas till sötma.