Småfåglarna

Vi är verkligen betittade! Förra året hade Rurik tålamodet att stå still så länge att en talgoxen lärde sig äta ur hand. Vi fortsatte att vara tålmodiga och till hösten var alla våra talgoxar modiga nog att plocka jordnötter ur våra händer.Det skrev vi om då.

Men när väl våren kom upphörde deras beteende, vi till och med tyckte att de flyttade här i från. Men nu när hösten kom, så kom även talgoxarna tillbaka -o inte alls speciellt sugna på att komma nära…

Men med allt mindre av insekter o naturliga fröer ökade så klart intresset för vad vi bjuder vid fågelbordet. Men jordnötterna är exklusivt, typ bara något som vi bjuder ur hand. då var de plötsligt modiga igen.

Det var spännande att se, första fågeln i höstas som kom och ville ha jordnöt. Jag sträckte ut handen och där låg jordnöten. Talgoxen satt på 1,5 m avstånd, tittade på jordnöten -och fick gåshud. Alla fjädrarna stod rakt ut på den! Helt klart har de en inbyggd rädsla för oss jättar( människor). Men fågeln flög till sist fram och tog nöten, den gången. Sen dröjde det ända tills kylan slog på, innan nån av talgoxarna tyckte att det var värt att bryta sin egen inre rädslobarriär för att få en liten nöt.

Men nu har det blivit vinter på riktigt! Och nu är det verkligen annorlunda! De tjatar på oss! Flyger framför fönstret, kollar in oss, ger oss tiggarblicken. De har superkoll på oss. Tack och lov märker vi att de flyger ut och plockar mat ur trädgården också, men de kan våra rutiner och då är de tjatiga. Roligt tjatiga.

Att just talgoxarna har låtit sig läras att äta ur handen kan man ju fundera på. Gråsparvarna o pilfinkarna är inte alls lika benägna att komma nära, men vi ser tendensen. Vissa hoppar fram o sitter nära för att få mat -då slipper de konkurrens o slagsmål med de andra.

Blåmesen vill vara med, men vägrade sätta sig på handen hela förra året -men i år gör den det! Den är lättare o kvickare än de talgoxarna så den brukar komma förs och flyger sen iväg som en pil! Den zig-zag-ar sig i mellan de andra fåglarna. spännande att iaktta.

Fågelvänner

vilket mod för en lite fågel, att sätta sig i en människohand! Men Ruriks tålamod är stort och jordnötter är gott. Denna sommaren fick vi en extra tillgiven fågelvän.
Känslan, känslan av de små fötterna som griper tag i ens finger får hjärtat att smälta…

Men visst, man kan ju alltid undra vem som tämjer vem? Det började med att Rurik fick talgoxen att sätta sig i handen och därmed försäkra sig om en jordnöt. Men det dröjde inte länge så märkte fågeln att den kan sitta, titta in på oss och se förväntansfull ut… så händer det rätt ofta att vi kommer ut och bjuder på något gott.
Vi tycker ju det är jättegulligt att den sätter sig i handen, så vi är ivriga att gå den till mötes, så vem tämjde vem?
Den är pratig också, med sina nästan överljuds pip och om en är ute och går med raska steg påväg in, kan det hända att en hör ett bestämt fågelpip i örat (högt, som ett ”rop”) -och så sitter den där och är förväntansfull, det är bara att tvärstoppa och fixa fram en nöt.

Den är nyfiken och kommer ofta fram och pip-tjattrar när en är ute i trädgården nu på senhösten. Liksom pratar med en.
Inga fler talgoxar tycks vara intresserade av att få mat ur handen, och våra pilfinkar och gråsparvar tittar bara på, så där gulligt uppburrade i höstkylan. Men en blåmes har iakttagit matandet, en längre tid. Nu flyger den omkring allt modigare och allt närmre. Kanske får vi två hand-matar-fåglar? Även den är väldigt ”pratig” och piper hela tiden när den flyger omkring oss.
spännande.