Fågelvänner

vilket mod för en lite fågel, att sätta sig i en människohand! Men Ruriks tålamod är stort och jordnötter är gott. Denna sommaren fick vi en extra tillgiven fågelvän.
Känslan, känslan av de små fötterna som griper tag i ens finger får hjärtat att smälta…

Men visst, man kan ju alltid undra vem som tämjer vem? Det började med att Rurik fick talgoxen att sätta sig i handen och därmed försäkra sig om en jordnöt. Men det dröjde inte länge så märkte fågeln att den kan sitta, titta in på oss och se förväntansfull ut… så händer det rätt ofta att vi kommer ut och bjuder på något gott.
Vi tycker ju det är jättegulligt att den sätter sig i handen, så vi är ivriga att gå den till mötes, så vem tämjde vem?
Den är pratig också, med sina nästan överljuds pip och om en är ute och går med raska steg påväg in, kan det hända att en hör ett bestämt fågelpip i örat (högt, som ett ”rop”) -och så sitter den där och är förväntansfull, det är bara att tvärstoppa och fixa fram en nöt.

Den är nyfiken och kommer ofta fram och pip-tjattrar när en är ute i trädgården nu på senhösten. Liksom pratar med en.
Inga fler talgoxar tycks vara intresserade av att få mat ur handen, och våra pilfinkar och gråsparvar tittar bara på, så där gulligt uppburrade i höstkylan. Men en blåmes har iakttagit matandet, en längre tid. Nu flyger den omkring allt modigare och allt närmre. Kanske får vi två hand-matar-fåglar? Även den är väldigt ”pratig” och piper hela tiden när den flyger omkring oss.
spännande.