Hoppsan, vart tog denna dag vägen?
Jag har varit i Vadstena, Susanne Montelius höll föredrag om Ayur Veda. Det var jag som hade arrangerat och vi höll till på Hälsohuset, i min yogalokal.
Ojoj, det var kunskap med både bredd och djup som hon gav oss. Tiden flög iväg o jag som inte ens hann ta kort.
Nu har vi bara Stockholm i huvudet.
Vi sitter i bilen och kör mot Huvudstaden. Imorgon blir det kiropraktor och besök på Etnografiska, då ska jag vara bättre med mina rapporter.
Det är torsdag.Försöker se bortom. Blundar.
Idag hör man hur dom skjuter på andra sidan Vättern. Militären övar. dom vill öva mycket mer, 300% mer tid, och så vill dom att NATO och ska få vara med och bomba… i Vättern. Europas renaste vatten. Vi är redan vana vid att det dundrar o smäller, säjer dom, det gör väl ingeting om det blir ännu mer!
Det finns lika många människor på jorden som det finns vasstrå i Tåkern, säger dom. Undrar hur många människor som tycker om krig. Man tycker nog bara om krig om det är långt borta. Det är faktiskt inte så trevligt när dom övar krig i heller..
Muskot, kardemumma, vanilj,kanel… I botten ligger en bit soyaost, en liten bit choklad och en halv turkisk delight med rosensmak. Hi,hi ,glömde jag nämna kaffet?
Solen lyser generöst och vi har årspremiär i uterummet. Vita och bleka som små sparrisar sitter vi här i vårsolen, fullständigt ovana vid allt ljus!! En gång i veckan dricker vi högtidligt en Caffe Latte. Dom är verkligen ett äventyr att dricka! Tänk att en bit ost är så gott i kaffet!
Tänk va gott med en latte utan kaffe…. men med lakrits… det har jag aldrig smakat! Varför finns inte det? Man kan till och med göra den salt! säger Rurik och är nästan på väg att springa ut till laboratoriet (köket) för att gå till verket.
Idag är det torsdag
Det är bara jag och mina inre krusningar.Tystnad och stillhet.
Ja, jag kan ju inte direkt skryta med att det är morgon längre, nu när jag stigit upp. Den här kroppen är gåta. En sån här Skåneresa brukar ta några dagar innan den vill vara med igen.
Så nu blir det några extra snälla dagar. Ska gå i trädgården, se över våra fröer. Men mest vila. Borde nog tarmskölja också. Har fått inse att det hjälper mer än jag trott. Tarmsköljning är värt ett eget inlägg, men det är jag för blyg för, just nu i alla fall.
Hemma i lugn, kroppen och sinnet får chans att komma ikapp. Det blir en lång stund med tekoppen.
Det finns massor som kroppen skulle vilja springa iväg o göra. Men idag är Shivatri, så det blir tvärt om.
Det blir dag och natt av meditation och stillhet. Precis vad jag behöver efter vår Skåneresa.Strax går vi in o sätter oss för meditation. Jag skriver mer om Shivatri lite senare idag.
Vi hann att fånga ljuset
Och de blå skuggorna. Livet är vackert.
Det har kommit lite snö i natt.
Det är ju bara ett torp vi bor i. vinterns bästa vänner är stora mattor och de gamla innetofflorna.
Torsdag… stilla…
Godmorgon.
Jag o mitt hår – vi är kompisar.Det är så snällt. Det sköter sej själv.
Det började en gång för så där tio år sen med lite trassel i frisyren. Det var verkligen inget planerat. Jag gick till frissan och klippte bort det (så ska man väl inte se ut!) -men se, det skulle man visst. En stark känsla sa mej att jag skulle behållt trasslet. Tja, vad är att göra? ” OK Cosmos, inte för att jag förstår – men om det är meningen att jag ska vara trasslig i håret… Kommer det tillbaka… så lovar jag att behålla det!”
Ja, det gick snabbt. Efter 14 dagar hade jag tre små tottar i huvudet. Sakta men säkert blev dom fler. Det såg ärligt talat hemskt ut. Jag såg mest av allt ut som en Bag-Lady och blev ibland behandlad som en sådan också. Varför är man så envis?
Vissa saker är orubbliga – som den där inre känslan… så dom fick vara kvar. Det växte på, och de har sin skönhet. Tottarna har blivit långa och se med vilken fin inbyggd vågrörelse dom oftast gör sej!
Fast nu har dom blivit fasligt långa. Om dom inte ibland självmant föll av, så hade de nog räck till mitten på låren vid det här laget. Men det är förvirrat långa ändå. Jag kan sitta på dom… och överallt är dom, vill vara med i allt jag gör.
Vi har blivit kompisar.Jag och det där håret som är överallt! Och när jag har rest i Indien har det många gånger varit som en nyckel, som banat väg till spännande äventyr -och gett mej respekt. där ser man det som ett andligt uttryck (som det faktiskt är för mej med). här i Sverige är det som ett visitkort, som gör mej igenkänd. Fast ibland känns det som det är håret som är ute med mej.
gangaochrurik 