Ett besök i Thiruvannamalai är inte komplett utan ett besök hos Shiva.
Gruppledare som jag är tar jag nu alla in i en rickshaw och ner, mitt i smeten. Här kokar det av intryck!
Sadhus, krymplingar och ”vanliga” tiggare varvas med hängivna nyrakade Indier på pilgrimsresa.

Vi tar av oss sandalerna och på känsliga nakna fötter träder vi in i en av Syd Indiens största tempel.
Det är sen eftermiddag, temperaturen behaglig och en skön stillhet råder här inne.

Fyra gigantiska torn, ett i varje väderstreck, fyllda med skulpturer: antagligen berättelser som vi inte känner till. Vi bara tittar på det närmast ofattbara. Hur gick det till när det byggdes??

Min lilla grupp är entusiastisk och jag drar iväg med dom ner till den krypta där Ramana låg i flera dygn, när han som 16åring kom till Thiruvannamalai. Antagligen var han helt utmattad och mer i andra Lokas än i den här verkligheten.
Här sitter vi en stund och insuper känslan.

Kanske kan man jämföra templet med tre kammare som blir allt intensivare.
I andra kammaren blir vi välsignade av tempelelefanten.
Längst in i sista kammaren får man inte ta kort. Där bor Shiva. Vi till och med fann att han hade ett speciellt sovrum.
Jag gillar verkligen Indiernas väldigt fysiska förhållande till det gudomliga. De klappar och vill ta på dom. Matar dom och tydligen, till och med nattar dom på kvällen.
Det var den dagen.

Morgon. Vi vandrar på gatorna nedanför vårt ashram. Jag har hört om henne i så många år. Kvinnan som är upplyst och inte talat på 30 år. Hon brukar ha en daglig gratis Darshan, dvs man får sitta i hennes närhet.

Det är Reed från USA, som har koll på det här. Vi möter en hel del från kursen på Oneness, Tex Reed.
Nu visar han vägen till ShivaShakti.

När vi kommer dit visar det sig att hon inte har Darshan i början av September (det är fortfarande lite lågsäsong här) men hon är här i byggnaden. Så våra amerikanska vänner fjäskar lite (pengar) och det ordnas en personlig Darshan.

Det blir ett väldigt fint möte. Vi går in två och två. Tyst och milt tittar hon på oss och genom oss. Det känns faktiskt lite som en kosmisk operation.
Vi är förrvirrat lyckliga och fåordiga efteråt. Tveklöst förändrade hon något, med kärlek, inom oss.
Vackert.

Här är skylten med de tider som vanligtvis gäller om man vill möta henne.
Det var gudomlig kvalitetstid.

Det är många som äter på Ramanashramam varje dag, och många som hjälper till. Att ge sin tid och sittarbete för att underlätta för andras andliga utveckling, kallas SEVA.

Så här sitter vi mitt i grönsaksberget och skalar konstiga grönsaker för glatta livet!

Ingen vet vad det är för en grön sak vi skalar… Det trots att vår lilla grupp av skalare kommer från hela världen.
Påminner lite om gurka eller nåt och efteråt har vi en tjock grön hinna i händerna.

Det är spännande att vara i köket. Ett oändligt antal av metallbunkar, säckar och en rismalare som går på högvarv. Nu känner vi oss som riktiga hard-core devoties, nu när vi varit med i matlaget.

Jag är lite av en gruppledare nu, så jag tar med tjejerna till Ramanas grotta. Vi vandrar upp för bergssidan på det mäktiga Arunachala i förmidagshetta.

Här uppe på berget bodde Ramana i sjutton år. Men tiden byggde hans beskyddare till grottan lite, så grottan har en dörr.

Stillheten är intensiv. Att meditera här inne, är att andas Ramanas luft, säger man. Visserligen något uttunnad men samma luft finns kvar här.
Vi sätter oss och blir ett med andningen med en man som var bland de ”stora” upplysta från 1900-talet.
Han var verkligen ett med allt och fick sinnet att tystna på många.

Tre tysta damer gick ner för berget. Sånt här går liksom inte att tala om…

Ramanashram är stort och man bor fint. Just det här nybyggda är sanslöst fint.

Det är ju liksom inte så att man bokar ett rum och får välja. Man får tilldelat sig ett rum och är med i den stora familjen några dagar.

Man blir bjuden på mat, på lika villkor, tre gånger om dagen.

När jag och Rita var här, så bodde vi i de här husen. De är äldre, mörkare, mer Indisk standard m hårda sängar. Men rent fint är det alltid.
Hit till de här rummen fick man gå genom lummig trädgård. Här höll en sorts större apor till, med lååånga armar o ben. Med längre päls, spm var ljus, nästan silvrig. Sånt minns man.

En kvalité fattas i bilderna (som i många bilder från Indien) …Ljuden!!
Mycket trafikljud. Här lär man med tutan, så idyllen är alltid ackompanjerad av trafikljuden. Men sån e man, älskar man Indien så älskar man det med tillsist.

Älskar den här siluetten, Arunachala, berget som är Shivas kropp. Här stannar vi några dagar.

Shiva har sitt eget sätt att välkomna. Allt sker i slowmotion: en buss glid upp och pressar sig långsamt in i sidan på vår taxi. Ingen skadad men bilen fastnar i bussen. Hela gatan engagerar sig i händelsen.

Till sist lyfter massan bort bilen från bussen och strax är vi på väg igen.
Nu bor vi på Ramanashramam och tackar Shiva för att han trots allt skonsamt löste ut nån slags katastrofkarma. Det gäller alltid att vara allert och uppmärksam när man är i Indien, det är som att röra sig i ett stort flöde av inre bilder o händelser. Mellan dröm och verklighet.

Japp. E man på heliga platser så e det bara att slänga dig på golvet.
Vi är i Godhi Nattham, Bhagavans födelseplast. Energierna är otroliga. Det är starkt att vara här. En plats för bön – speciellt för barn.
För att få barn eller be för dom man har.

Bhagavans födelsehus, som var väldigt gammalt, var rivet. Men nu uppbyggt likadant igen.
Det är mycket folk som strömmar igenom. Indierna kommer i busslaster. Förra månaden var det över 17 000 pilgrimer här. Så visst är det märkligt. När vi fyra anländer, är det bara vi och ett Indiskt par som stillsamt tar in friden.

Känns mäktigt att stå på den plats där Bhagavan som treåring tog emot den gyllene bollen första gången. Senare tog han sig an uppdraget att chanta, ladda och förfina den gyllene energin, ett kontinuerligt arbete som han gjorde i 21år. Det är ett fantastiskt arbete som ligger bakom den energin man överför vid Deeksha.

Små fina detaljer, som eldstaden där all mat tillagades -för en familj på 15 medlemmar.
Vi har fått uppleva både fysiska, intressanta detaljer från ett hem men mest av allt fått uppleva en stark kraftpunkt. Med direktkontakt till de skapande krafterna.
Så nu Siri, Ella o Rita, nu ska vi skörda frukterna !! Jai Bolo!!

Fyra intensiva veckor! Vi Svenskar har visserligen bott i samma rum, men många har jag inte ens pratat med under den här perioden. Det har varit MAUNA, tystnad, så mycket mer än rent praktiskt prat, har det inte varit. Så roligt att få snacka loss sista kvällen!

Så otroligt fint allt var pyntat sista dagen. Blommor i överflöd på templet och till och med marken var pyntad!

Packat program ända in i slutet. Vi poserar vid templet som varit vår plats för intensivt arbete och skapande. Bussen tutar och vi tar oss i hast tillbaka till vårt Campus.

Ett intensivt packande startar. En natts sömn sen kommer taxibilarna o vi far på nya äventyr, rakt ut i livet! Men nu med något Gudomligt i vårt Hjärta.

En vän, tvättpåsen. Slippa tvätta själv!!

En näs-skölj, när den där förkylningen kommer, för att det är blåsiga fläktar överallt. Då e man glad åt sin kompis!
Det är lite speciell när man går på kurs, är så många… Mycket utväxling av bakterier. Att skölja näsan är ovärderligt!

Vilken vän, sänggrannen bjuder på Strepsil när rethostan stör sömnen.

Det är mkt utväxling av tips o goda råd. Många vänner. Har lärt mig göra elektrolyt vilket verkligen kan behövas vid värme o magsjuka. Salt, socker och bikarbonat, är helt fantastiskt . Recept måste jag ju delge, blir i framtiden. Säkert en bra återställare inte bara vid magsjuka…..

Förkylningen e borta med magkrångel bara fortsätter även om jag lyckad lindra så blir det inte riktigt bra. Så det blir väl fler magrapporter.

Tjoho! Ibland e lyckan att hinna laga sina byxor. Några lediga timmar i ett program som annars är tätt, från morgon till kväll.
Jag bor på sal.

Bara kvinnor. Syns det?